Predikan, Julotta i Jällby kyrka 20101226,

Juletid är resandets tid. Snökaos som orsakar tågkaos och flygkaos, och vi är många som försenas till våra resmål. På Stockholms Central var suckan tung, gråten förtvivlad och svordomarna grova... Oklara besked. Ingen som visste, ingen information. Vi hänvisades än hit, än dit i ovisshet om vilket spår tåget skulle gå ifrån, än till spår 11 än till spår 12… Väl på tåget var en kvinna nära, nära till gråten. Uppgiven över att inte ha någon plats för sig och sina barn. Hon fick en kopp kaffe som tröst.

Juletid är hemvändandets tid. Många reser land och rike runt. En del av oss reser hem till nära och kära, hem till barndoms jular. Hem till invanda platser, där tiden vid en första anblick har stått stilla och där tryggheten finns i en i övrigt snabbt föränderlig värld. Andra reser bort till exotiska platser, bort från kyla och mörker till solvarma stränder och semesterparadis. När det är julhelg tar många av oss några dagars paus från vardagens bekymmer, lite ledighet och vila mitt i arbete och strävan.

Juletid är också för många kaosets tid. Värmen, kärleken och ljuset. Budskapet om fred och frid som vi matas av i dessa dagar, tycks vara långt borta från det egna livet, och snarare vara till för någon annan. Ja, under julen påminns vi än mer om känslan av att vara utanför den feststämning och gemenskap som alla andra verkar ha. Familjen som splittrats i skilsmässa, makan eller maken som dött bort under året, rädslan för missbruk och misshandel i familjen gör att ensamheten, tomheten som finns kvar känns än mer ensam och tung att bära under julhelgen. Ja, mitt i glädjen finns kanske också den allra svåraste och tyngsta sorgen,

Josef och Maria var också de på resande fot i dessa tider. Precis som många av oss, var de hemvändande, till platsen Josef kom ifrån. Inte heller denna resa var problemfri. Inte heller Josefs och Marias liv var problemfria. Att bli gravid sådär, utanför äktenskapet. Det var inte bara en fråga om heder och rykte utan också om ren överlevnad. Att sedan över huvud taget ge sig ut och resa höggravid… och sedan, väl framme, när de trodde de skulle få andas ut och få vila. Då fanns det ingen plats att slå sig ner. Frågan är om det inte var gravidmagen på den unga ogifta flickan som gjorde att värdhusvärdarna nekade dem rum? Rykten sprids ju så fort…Oavsett vilket. Ratade och utestängda, vandrade de i ovisshet än hit, än dit. Från dörr till dörr. En snickare och hans fästmö, enkla människor från en obetydlig bygd, vem bryr sig om dem?.… Ensamma, frusna och i behov av vatten, värme och mänsklig kontakt. En kvinna i sitt mest sårbara tillstånd, då hon när som helst ska till att föda, utlämnad till otrygghet. Slutligen fick de ändå en plats, förvisade till utkanten av staden till det gamla stallet. Där befann de sig utanför stadens gemenskap. Anandes värme och ljus på håll, när räddningen för världens mänsklighet föddes.

Ända sedan 500-talet har människor firat julotta. Gått upp långt före gryningen, för att möta och välkomna barnet som föds. Sluta upp bakom herdarna, som var först på plats vid stallet, och stämma in i änglakörens jubel över undret som skett! Också här i den magraste av bygder, i den minsta av byar, långt ifrån julens händelsers centrum, byggdes en liten träkyrka 1000 år senare, för att påminna om detta, även om prästen inte hade tid förrän på annandagen, har Jällbyborna sedan dess fått ta vid och också vi får stämma in i änglasången och ta del av budskapet om världens räddning.

För här i julottan, upphör tiden och världsordningen vänds upp och ner. Här möts det förflutna och nutiden, och vi går mot en gemensam framtid. Här blir Gud mänsklig, för att människan, vi ska bli gudomlig. För att Gud ska bli ett i var och en av oss. Här är det minsta barnet, den som världen tillber. Här hyllas och äras de fattigaste av mäktiga kungar. Här är det de åsidosatta, de i utanförskap, som står i världens och tidens centrum.

Julnattens händelse är ingen isolerad händelse. Också i denna natt år 2010 föds Jesusbarnet, världens räddning. Också denna natt kommer Gud till jorden för att bli människa och vi människor blir Guds söner och döttrar då vi gör plats för honom i våra hjärtan.

När världsordningen omkullkastas i julens mysterium, blir det omöjliga möjligt. Då bryter ljuset fram och har makt över mörkret, rosor blommar ur den bistraste snön, vi får tro och hoppas på frid i ofriden. Tro på att livet kan bryta fram ur hopplöshetens mörka och bistra vargtimma. Vi som enskilda människor, vare sig vi firar julen i ensamhet eller i gemenskap, får stämma in tillsammans med människor genom tid och rum tillsammans med herdar och änglar, med människor på flykt, med dem som har glädjen att leva i trygghet, med kungar, med dem som gått före och dem som kommer efter…. Tillsammans med alla dessa, med varandra, får vi glädjas åt den lilla strimman av hopp, som bryter fram i gryningstimman ur den mörka natten.

Predikan Domsöndagen, Kristi Återkomst, 20101121

Att hålla dom! Döda som ska höra Guds röst, och återuppstå till liv! Nä, nu är det bara för mycket! Vad har det här med oss att göra, egentligen! Vi som sitter här, lever ju våra liv väl och bra. Varför ska vi bry oss om vad som händer sen? Dessutom, det där med en dömande Gud. Måste vi verkligen tro på det? Kan vi inte bara säga att allt är bra, att vi ska vara snälla mot varandra, så räcker det så, och att alla kan väl få komma till Gud när de dör. Måste vi dömas? Jag tycker faktiskt det låter lite hårt och gammaldags! Vi gör väl som vi vill, eller?

Den som tror på mitt ord har evigt liv. Han har övergått från döden till livet, säger Jesus…Vilket ord? Vad är det för ord vi ska tro på? Fadern äger livet, sonen äger därmed också livet. Att äga liv! Kan man göra det för det första? Ja, Gud kanske kan. Gud som skapar och ger livet till oss.

Vi är skapade och därmed kallade till liv. Att födas säger vi varken ja eller nej till det bara sker. Det är oss givet, som en gåva. Men alla är vi kallade till att säga ja till livet. Bejaka det levande, bejaka varandra. Vi är därmed alla kallade till att vara kärleksfulla människor, Guds medskapande medvandrare på livets och kärlekens väg.

På den vägen är vi omgivna av medvandrare, av medmänniskor. Människor som oss. De kan vara ganska lätta att stöta in i, att trampa på och bli trampade av. Och det lustiga är att det händer oftast när jag är som bäst upptagen med att själv försöka röra mig rätt och riktigt på den där vägen! Ibland bryter Gudsljuset in. Och i det ljuset ser vi att vi alla är medmänniskor som delar liv med varandra och försöker göra vårt bästa för att leva livet så gott vi kan. Kallade att vandra i samma riktning, mot livet, mot ljuset, mot kärleken!

Ok, så då är det väl bara att knata på och vandra den där vägen, då? Jag vill vara kärleksfull. Punkt. Så jag börjar vandra. Härligt! Det går bra. Att vara kärleksfull ger mig dessutom en massa fördelar! Människor gillar mig, jag får vänner. Blir omtyckt. Kärlekens väg, ja det funkar! Men så dyker det upp ett litet dilemma. En del människor verkar ju inte alls tänka som jag om vad som är kärleksfullt. Ja, en del verkar ju inte ens bry sig…varför ska jag då bry mig om dem…med ens vet jag knappt vad som är att leva i kärlek om vare sig mig själv eller min nästa. Rätt vad det är kommer det en annan människa och får mig helt ur kurs på den där vägen… och oj, oj vad svårt det är att hålla kursen då, det går undan och…oj, där hamnade jag helt bort åt skogen. Krash! BOOM! BANG!…”Hallå, det blev fel nu. Vad gör jag då? Kan någon hjälpa mig?” Jag ropar ut i tomheten. Kanske finns det nån som hör? Eller så är jag bara tyst. Hoppas ingen ska märka detta missöde….

Vad händer då när vi missar vägen, när vi rör oss bort från kärlekens och livets väg? Bort från det som är livgivande och skapande? När vi missar målet och hamnar i tomma intet. Ja, antingen reser vi oss snabbt, rädda för att någon ska ha sett vårt fall, ni vet som när man halkar på gatan och hoppas att ingen såg, rädda att visa att vi är vilse vandrar vi vidare i obestämd riktning och ja..vi kanske hittar rätt..eller så gör vi det inte. Jag sitter där i intetheten och ropar till nån förmodad, efterlängtad som skulle kunna hjälpa ”Hallå, hej…hur vilsen får man vara egentligen? För jag är nog ganska vilse nu…”

Ja, så dyker han upp där mitt i intetheten. Jesus Kristus heter han. Det lyser när han kommer. Han lyser upp kring mig där i vilsenheten, och oj, plötsligt ser jag hur vilse jag är. Min första reaktion är att gömma mig för honom. Skäms inte så lite. Tänker att jag gjort så mycket knasigheter nu och är inte så lite hopplös jag. Att jag egentligen inte förtjänar annat än att lulla runt här i ödemarken. Själv. Det är lugnast så för oss alla. Så slipper vi trampa på varandra igen jag och medmänniskorna.

Ljusgubben, han Jesus Kristus, tar mig i handen, ler och säger.. Hej! Gudamänniska, ska du med tillbaks?

Jag reser mig lite och säger urskuldande: ”Jo, vi är ju alla kallade till att vara kärleksfulla varelser här och nu..jag vet och jag har försökt! Men det är inte alltid lätt ska du veta! Vem kan vara allseende? Vem kan veta fullt ut att han eller hon handlar exakt rätt, jämt och ständigt? Vi har ju inte hela bilden. Inte andra heller. Ibland känner jag därför att jag måste förställa mig, för att människor ska se mig och acceptera mig. Alla dessa domar som viner runt mina öron. Andra dömer mig, utan att se mig för den jag är! Ja, ibland dömer jag andra också…”

”Kanske är den egna domen den värsta?” frågar han mig?

Ja, kanske är den egna domen den värsta. Den jag ger mig själv och den jag ger andra. Kanske är det den som dömer oss till förtappelsen, till ensamhet, mörker och evig död?

Domens dag, är seendets dag. Det är då Gud ser på oss med sina kärleksfulla ögon, i omsorg. ”Älskade människa, säger han till oss: Du vet att jag vill dig väl. Du vet att jag vill liv i oändlighet för dig! För dig och alla dina medvandrare på livets väg! Jag kallar er alla till liv. En dag ska jag möta er alla, då ska all ovisshet, all osäkerhet och rädsla förintas. Då behöver du inte längre fly från dina egna eller andras domar. För jag är den som ser, jag är den som vill dig ytterst väl. Nu ska kärleken, den fullkomliga kärleken få råda i ditt och alla andras liv! Lilla, kära människa. Du försöker så mycket, du vill så väl. Jag vet hur svårt det är, jag har varit där. Jag vet hur svårt det är när människor sviker, när människor man litar på inte lever upp till ens förväntningar. Jag har varit i kampen. Därför vet jag. Jag har omsorg om dig och om alla de andra. Vad ni än gör vill jag hjälpa er varje dag tillbaka till kärlekens och livets väg ni ska inte gå under här i intetheten. Tro på mitt ord! Kom till mig. Jag är vägen, jag är sanningen, ja- det är jag som är livet, livet i oändlighet! ”

Predikan Alla helgons Dag 20101106

Tänk er en butik med vackra, felfria porslinsföremål! Tänk er de rena, blanka ytorna som polerats näst intill spegelblanka. Tänk er hur vackra, dyrbara vaser står på piedestaler runt om i butiken.

Vi släpper den bilden ett tag och landar här, och nu. Idag är det Alla helgons dag, och vi tänker särskilt på helgonen, och på de döda. Ibland får våra döda helgonstatus. Helgon är något som vi ofta tänker oss felfria, upphöjda på piedestal och svåråtkomliga för oss själva. Men vad är egentligen ett helgon?

Kanske handlar det inte främst om felfriheten, tänker jag? Kanske handlar det inte om att sätta någon på piedestal, ni vet ju säkert hur lätt piedestaler far omkull om man inte skyddar dem.

Tänk er nu tillbaka till butiken. Tänk nu att det råkar hända sig att ett litet livfullt barn med spring i benen kommer in. Oj! Risken att något faller omkull och går sönder är stor! Tänk er då att leva ert liv i en sån butik full med vackra felfria porslinsföremål!

Ibland tror jag att vi ändå lever lite på det sättet. Rädslan för det svåra eller oväntade, som ju rent krasst är en del av livet, kan göra att vi skyddar oss själva, in till den grad att vi avgränsar oss från det levande livet självt. Men i värsta fall går vi då också miste om så mycket av det här livets skönhet, människors kärlek och värme. Och vad som är värt att minnas: vi förnekar också världen vår egen inneboende potentiella kärlek, och ljus!

Jesus säger åt oss i evangeliet att vi är salt och ljus för världen. Lite hotfullt kan det nog kännas när han säger att vi lika gärna kastas ut om vi inte är salta nog. Och ljuset, ja det måste brinna. Annars?? Annars, måste han väl mena….att det blir mörkt..?

Ja, nu är det ju sådär. Att den här världen visserligen innehåller en hel massa skönhet, kärlek och värme. Men så finns det ju också mycket mörker! I våra enskilda liv, som sorg, ensamhet, och saknad men också utanför oss både på hemmaplan och på bortaplan finns mörkret. Jag tror att den första ingivelsen de allra flesta av oss får när det gäller det här mörkret och det svåra, ja kanske också när den ofrånkomliga döden inträffar, är att vi helst bara vill fly bort från alltihop! För att slippa det! Men ibland kan vi inte fly!

Ungefär som om man skulle ha sönder en av de där dyrbara vaserna i en sån där fin butik! Tänk er: Första reaktionen skulle för väldigt många av oss vara, att fly, fortast möjligt! Att fly förödelsen, slippa skammen över det där dyrbara som gått sönder. Lämna det åt någon annan. Låta någon annan ta hand om min förödelse. Ja, kanske låta någon annan ta skulden för det. Till och med låta någon annan betala priset!

Den tidigare biskopen Nathan Söderblom sa att ett helgon är ”någon som genom sitt sätt att leva visar på Guds närvaro i den här världen”.

Jag tänker att ett helgon också är: ” Någon som stannar kvar, när han eller hon inte behövt”.

Ett helgon kanske är den som, utan att bära all världens mörker själv på sina axlar, ändå gör mörkret lite ljusare och tyngden lite lättare för dem som lever i sorgen, i fattigdomen ja i vilket mörker det än må vara, och i stunden inte tycks kunna ta sig därifrån.

Men, blir det inte lätt lite livsförnekande detta, som att vi snudd på ska uppsöka lidandet, att det upphöjs? Nej, jag tror inte att det är poängen. Däremot tror jag att ett helgon är så medveten om denna världens mörker och livets skörhet, att han eller hon därför har en stark kärlek till livet och människorna!

Så jag utökar min definition av ett helgon till: ”En människa som drivs av kärlek till livet, till människor och till Gud snarare än att låta rädsla och hat få styra, som därför hellre omfamnar än avgränsar.”

Ibland talas det om Kyrkan som en samling helgon, en skara vittnen, vittnen till den uppståndne Jesus. Många helgon var i kristenhetens början också martyrer. Martyr betyder vittne. I de första århundrandena av vår kyrkas existens, var det så vanligt att dessa kristna avrättades, att ordet martyr därför kom att förknippas med lidande och död.

Att vara ett vittne till uppståndelsen. Till att livet bryter igenom mörker och död. Till en tro på att sorg och saknad inte får sista ordet, att människors liv i lidande inte saknar mening därför att varje liv är oändligt värdefullt i sig. Ett helgon är därför inte någon hjälte som alltid är tapper och oövervinnerlig, men följer inte heller sin första ingivelse att fly, utan stannar kvar. Av kärlek och av medmänsklighet.

Ni är världens ljus säger Jesus. Ni är dessa vittnen. Ni vet ju om att ni bär ljuset inom er. Inte av egen kraft, inte därför att ni själva klarar av att leva fläckfritt, på piedestal. Utan därför att ni är människor, skapade av en livgivande Gud, som fyllt er med sin livgivande ande.

Ofta tänker vi på stordåd när vi tänker på helgon. Moder Teresa var ett av dessa. En bok där hennes brev till sina biktfäder sammanställts har fått titeln ”Kom, var mitt ljus”. Moder Teresa, som själv var ett ljus för så många människor brottades under stora delar av livet med ett inre mörker. Hon visste därför att hon själv behövde be om ljus, både från Gud och människor. Kanske är ett helgon därför inte bara den som själv är modig och står kvar, utan också inser sitt eget behov av ljus från andra.

Vi må vara vackra, sköra och dyrbara som vaser, men det finns en skillnad. Vi saknar inte innehåll. Vi är fyllda av Guds skaparandes ljus, vare sig vi tror det eller ej.

Men när barnet kommer in i butiken och far runt full av liv och lek, när vi konfronteras med livet, ja vad händer då?

Barnet, Jesus Kristus, kom som ett barn till den här världen, för att visa på livet! För att fara runt bland dyrbara vaser, och när de faller och går i kras (för det gör de, det händer ständigt med oss människor), kan det göra så väldigt ont, men samtidigt strömmar gudsljuset då som mest ut genom skärvorna. Och Jesus stannar kvar, fast att han inte behöver. Och helar våra skärvor, våra brutna kroppar tillsammans med andra. Så blir vi fastän många del av en och samma kropp, samma helhet. I nattvarden blir vi hela med varandra och med de människor som dött ifrån oss. Så visar han oss att livet är det som pågår här och nu!

Men hur var det nu med saltet då? Jag tror att Jesus använder humor här. (Humor ska verkligen inte underskattas! Det sägs att också Moder Teresa var humoristisk i sitt sätt att vara.) Salt är nämligen alltid salt, och kan inte mista sin sälta. Saltet mister sin sälta bara när det inte används. Innestängt i sin behållare är det poänglöst.
Det är bara när det lämnar sin behållare som det blir sälta och kan sätta krydda på tillvaron.

Vi är salt, vi är dyrbara som vaser, vars innehåll måste ut ur våra hållare för att delas med andra. Vi är alla kallade av Gud att vara helgon. Inte på piedestal, men att se Guds ljus i oss själva och i andra. Inte till att vara felfria, men till att vara människor bland människor, vi är kallade att stanna kvar och finnas där för varandra. Så som Gud alltid stannar kvar hos oss och går före oss, bredvid oss och bakom oss.

Predikan 13 e trefaldigheten, Medmänniskan 20100829

Är det inte lite omodernt ändå, det här med att älska sina fiender, att vända andra kinden till, att göra mer än vad som förväntas? Att vara vänlig mot människor vi inte ens känner, leder inte det bara till att vi kristna är lite lättare att köra med än andra människor?


Jag hörde någonstans, jag vet inte var, en undersökning som sa att människor idag har lättare att förstå vedergällningens filosofi, det vill säga hämnd och att ge igen, än kärleksbudet. Nog kan det vara så när jag tänker hur lätt Medmänniskor, blir Motmänniskor. Inte bara i mitt dagliga liv, i trafiken, utan också i medias rapporter om mördare, sexbrottslingar och krigshärdar.


Å andra sidan hör man än idag att vi i kyrkan föredrar att enbart prata om kärlek. Att det för Nya testamentet unika kärleksbudet säger åt oss att vi är älskade som vi är, kravlöst, oavsett hur mycket vi än misslyckas och att vi på grund av nåden därför kravlöst och buffligt kan bete oss mot våra medmänniskor hur vi än känner för och att det där med synd mest är nåt som kyrkan hittat på i en svunnen tid för att trycka ner människor i skorna? Men nej, Kärleksbudet är faktiskt inte unikt för Nya testamentet, utan är just vad de gamla lagarna i GT också handlar om, och det som jag just gav exempel på är vad Teologen Dietrich Bonheuffer skulle benämna som billig nåd!


Så, vad är det egentligen Jesus säger när han menar att vi ska vända andra kinden till och älska inte bara våra vänner, inte bara vår närmsta familj, utan också dem som vi har svårt för? Ja till och med dem som förföljer oss! (Däremot säger han inte att vi INTE får ha fiender… )


På en plats jag bodde för några år sedan bland kristna pacifister, såg jag varje morgon när jag kom ut i köket en lapp som någon klistrat upp. Som en slags ironisk motsats till alla krig som förs i religionens namn stod det: ”When Jesus said, ”Love your enemies” he probably ment we were not supposed to kill each other”.


Nej, jag tror inte heller att vi ska döda varann. För döden är allt det som livet inte är, och Gud vill i allra högsta grad liv för oss människor. Men det är inte bara våld och vapen som dödar. Också ord, handlingar och tankar kan bidra till en själslig död. För dödande är inget annat än hat i sin allra mest komprimerade form. Hat är inget annat än rädslor i en komprimerad form. Rädslor är det fenomenala byggmaterialet vi människor använder då vi bygger skyddande skal kring oss själva och särskiljer oss från andra. Vi tror att vi skyddar oss med hjälp av det där skalet. Men i själva verket späder vi på rädslorna, bygger upp murar MOT människor, skapar MOTmänniskor istället för MEDmänniskor, och vi blir ensamma. För visst kan vi vara rädda för så mycket? Rädda för att inte uppfylla kraven, att inte räcka till, att inte älska eller att älskas tillräckligt. Att inte duga i andras ögon, att inte få vara med. Ju mer vi försöker duga, desto mer putsar vi på skalet och ju hårdare blir det. Trots detta spricker det ibland. Och när det spricker, vet vi ibland inte vad vi ska ta oss till…


Till Guds folk, Israels folk, hörde man inte på grund av vare sig sina kvalitéer eller prestationer. Skönt va? Dit hörde man genom härkomst. Tänk att få tillhöra, bara genom att vara den jag är! Säkert innebar det lika mycket konflikter och orättvisor människor emellan, då som nu. Människor slogs på kinder, processade om skjortor och till och med hade ihjäl varandra. För att förhindra blodshämnd sade lagen öga för öga, tand för tand. Det hade alltså INTE med vedergällning att göra! Utan handlade om att ersätta den som skadats med rimliga proportioner. För att hålla lite ordning i det mänskliga kaoset, helt enkelt. Ja, rent av försöka verka för lite rimlig rättvisa, och värna om den svage bland all mänsklig galenskap.

Kort sagt: Till Israels folk, Guds folk, hör man till för den man är. Människor är människor, bråkar, slåss och har svårt att hålla sams och därför behövde man skydda varandra i gruppen. Att hamna utanför gruppen däremot, det var förenat med en säker död. Inget som Gud ville, inget som människan ville och inte heller något som någon människa kunde döma någon annan till. För gemenskapen behövdes för allas överlevnad. I ensamhet överlever ingen. Att leva som Guds folk, innebar att leva gemenskap, livets riktning.


Vi är Guds folk. Vi är kallade till att leva i livets riktning. Och vet ni vad? Till Guds folk hör man inte heller idag på grund av vare sig kvalitéer eller prestationer. Dit hör vi alla som de vi är, av nåd genom Jesu död och uppståndelse. Därför kan inte heller några onda gärningar i världen utestänga oss, eller någon annan heller för den delen därifrån. Ett synligt tecken för oss människor på detta, är dopet och nattvarden, där bröd och vin delas och dit ALLA är välkomna.

Att vara del av denna gemenskap, är att se att det mänskliga livet har ett oändligt värde inför Gud. Det är att se att Gud låter sin sol gå upp över onda så väl som goda. Vi alla är människor som lever i den här världen. Lever det liv som vi ibland, men inte alltid har makt över. Vi försöker så gott vi kan, leva och ta tillvara på de år som vi har fått här och nu. Ibland går det bättre och ibland går det sämre. Ibland går det inte bra alls och allt, inklusive vårt skal rasar samman.


Då får vi förlita oss på de andra bland Guds folk, att det finns andra människor, medmänniskor, som med Guds hjälp är villiga att se bortom, se igenom sprickorna i min spruckna fasad. Hjälpa mig att se livet igen, se strimman av ljus och hopp lysa genom den spruckna fasaden och se att med Guds hjälp finns det möjligheter att skapa nytt ur det trasiga.


Ingen av oss ska behöva bära livets mödor själv. Vi bär varandra och därför handlar den kristna tron inte om ett enskilt projekt, något som får mig att må bra enbart i stunden eller i krisen. Allt handlar om dig och mig i relation till varandra, till MEDmänniskan. Där vi får vara MEDskapande redskap för Guds kärlek och med dennes hjälp se att bakom varje skal, sprucket eller ej, finns en människa, skapad av Gud. En Guds människa. Att vara kristen är leva i en värld där inte alltid kärlek råder, och att i denna värld be om Guds hjälp att gå i Jesu spår och att inte vara MOT-människa, utan mod om att våga vara MED-människa.

God left behind

Foto: Daniel Talonia Aguilar


De lämnade Gud bakom sig
För något större och bättre
Visare och klokare

Sades det

Så de lämnade Gud bakom sig
För de ville inte låta sig styras
De ville själva styra
De ville själva köpa och veta

Ingen, nej ingen skulle sätta sig över dem
De ville ju vara fria
Obundna

Så de gav sig ut på egen hand
På obundenhetens och oberoendets resa
Ensamhetens projekt

Resan visade sig vara vacker, lång och svår
Den kantades av ont och gott
Stort och smått

De blev sina egna gudar
De blev varandras gudar
De blev varandras styrmän, vetenskapsmän, köpmän

De satte sig över varandra
De frigjorde sig och lade under sig
De köpte och visste
De skövlade och dödade

För den goda sakens skull
Sade man
För frihetens skull
Sade hon
För allas bästa
Sade de

För ingen kunde ju sätta sig över dem
De var ju fria och obundna
Och friare ville de bli

Längtan efter frihet som ett begär
Begäret som en besatthet
Friheten snärjde sig som en snara runt deras hals

Friheten blev deras boja
Gud hade de lämnat bakom sig

Var det Gud som var snaran, en kvarglömd tyngd hängandes längs deras rygg?
En rest från det förflutna?
Ibland sades det så

De sträckte sig ändå efter honom,
Guden. Gudomligheten
Detet, jaget, kosmoset

Nej, de ville helst inte nämna honom vid namn
Just som i de gamla dagarna, som de gamla profeterna
De ville helst inte definiera honom
För Gud är Den som Är,

Kanske var det ändå rädslan över att inte kunna greppa,
att förlora kontrollen som gjorde att definitionen och namnet uteblev

De hade placerat honom utom räckhåll. Utanför sina behov.
Därför var han nu så svår att få tag i,
Svår att få grepp om.

De kände honom inte.

Men Gud kände dem.
Gud var där.
Med dem.
Bakom dem.
Kring dem

Inom räckhåll.

Väntandes, med tålamod.

Redo att ta emot, vetandes om deras beroende när fallet kommer.

Predikan, 9e e Trefaldighet, Goda Förvaltare

Det är fasligt mycket våld i den här texten. Piskrapp och prygel. Inga trevligheter direkt. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket. Krav och ansvar. Var finns nåden och förlåtelsen?? Var finns den kärleksfulle Guden?? Ja, var finns nåden och förlåtelsen i vår värld över huvudtaget när våldet tar vid och fördömelsen slår hårt, var finns kärleken och omsorgen, när domarna viner, hat och orättvisa råder? Domarna, både från oss själva över andra och från andra över oss. Men kanske, kanske är vi ändå själva våra främsta och hårdaste domare.

När det gäller utsattheten och omsorgen om Guds minsta är domen hård mot den som försakar dessa små. När det gäller ett själviskt handlande för sitt eget bästa, på bekostnad av dessa de mest utsatta, då sparar inte Gud sin vrede över människorna.

Härom natten vällde vreden fram hos en av mina grannar. Det var fest i en av lägenheterna, eller i alla fall var det en av våra grannar som spelade fasligt hög musik. Vi var nog många som vredgades över att inte få den sömn vi alla behövde så väl. Tack och lov tog min granne mod till sig och fick tyst på oväsendet. Ja, kanske var det en helig vrede som vällde ut där i natten, som räddade nattsömnen för oss alla. Den som känner mig, vet hur min vrede, eller i alla fall lättretlighet och intolerans väcks när jag inte äter i tid, innan blodsockret hunnit sjunka. Jag tror inte jag är särskilt unik när det gäller det här, utan att det är ett ganska så allmänt drag hos oss människor. Om vi inte får det vi behöver i tid, så fungerar vi inte riktigt som vi ska. Vi mår dåligt, vi far illa, andra kanske till och med far illa som en följd. Vi människor behöver omsorg, om oss själva och om andra. Evangelietextens Herre är mån om sina tjänare. Han är en God Herre som vill se till att hans tjänstefolk får det de behöver. Han säger åt sin undersåte, sin anförtrodde att han skall se till att ha omsorg om tjänarna så att de får vad de behöver i rätt tid.

I den bibliska världen, var en tjänare någon som var livegen. Någon som var helt i händerna på sin herre, som inte ägde rätten till sitt eget
liv. Om det var en god herre, ja då levde tjänaren bra, om det var en illasinnad herre, då var det illa nog för tjänaren, som vid sidan av änkan, den faderlöse och främlingen var en av de minsta, en av de mest ringaktade och betydelselösa i samhället vid den här tiden. En av dem som den judiska lagen därför värnade särskilt om. Det är därför ett stort förtroende som han får, tjänaren i dagens evangelietext.

På många sätt är vi människor, liksom tjänaren livegna. Vi äger inte vårt eget liv. Vi äger inte makten över vårt eget liv och död. Livet är oss givet, vi föds och vi kan inte göra särskilt mycket åt det. Vi dör, och vi har inte heller helt och hållet makt över det. På många sätt kan vi påverka vårt liv. Men helt och hållet råder vi inte över det, det är oss givet. Det gör endast Gud. Gud som vill oss väl, Gud som vill oss det goda.

Det finns många olika herrar att ha i sitt liv. Kanske kan det vara en god idé att fråga sig då och då. Vilken Herre lyder jag under? Är det den Gode Herren, eller är det en illasinnad Herre, som inte alls är intresserad av att ge oss det vi behöver så att vi lever väl? I dagens samhälle är det populärt att vara sin egen Herre. Men hur blir det, om den egna Herren är en väldigt hård och självfördömande Herre? Eller en herre som bara bryr sig om sig själv, och struntar i nästan…

Ibland, när domarna blir för hårda från oss själva och andra, då kan det kännas som att vi inte riktigt orkar med. Som att vi inte orkar se verkligheten. Om vi har en Herre som är ondsint, kan det tänkas att vi inte vågar vara ärliga. Då är det enklare att sticka huvudet i sanden, låtsas som inget. Låtsas som det regnar.

Då blir plötsligt lögnes herre och inte sanningens Herre, den som styr våra liv. Sänd ditt ljus, och din sanning. Låt de leda mig…I lögnen nästlar vi in oss i oss själva. Vänder blickarna inåt och sätter upp murar mot våra medmänniskor. Ser inte de andra, ser inte medmänniskan, dessa Guds minsta…Nej, ”Lägg bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa” säger Paulus i dagens epistel. Men vem är då min nästa? Vem är denna minsta? Vem är förvaltaren? Det är väl inte mig Gud är arg på?? Och vad är det egentligen vi behöver?

Luther talade om människan som både simul justus et pecator. Både syndare och rättfärdig. Både förvaltare och tjänare, en av guds minsta. Jag är min egen nästa, och nästan är också den vi minst anar. Alla är vi de som riskerar att försakas, men också de som riskerar att försaka. Och det sker hela tiden. Var gång vi inte ser till att vi får det vi själva behöver, eller andra och hamnar i självförakt, eller föraktande, var gång vi avskiljer oss själva eller andra från att leva och ta del av livet av vardagslivet, drabbas vi av Guds väldiga vrede. Guds hårda dom, mot oss.

Gud blir vred när hans älskade människlighet far illa och lider. Men till skillnad från många andra Herrar i våra liv, så är detta en Herre vars vrede och dom lyfts bort från våra skuldror i den stund den är uttalad. Var och en som någon gång känt en stor skuld och blivit förlåten vet med sig lättnaden den innebär. Som om vi plötsligt ser att livet finns kvar, och bara är att leva! Detta vill Gud ge oss var dag! I stället för våra egna och andras eviga domar, får vi lita på Guds dom som följs av nåd och kärlek.

Detta är en gåva som är värd att förvalta. I den stund vi får del av nåden blir vi också förvaltare av den. Nåd och kärlek kan endast förvaltas genom att dela med sig av dem i överflöd. Med nåden följer med andra ord också ett ansvar. Ett ansvar emot nästan.

I nattvarden delas brödet lika mellan oss människor. Kyrkan är förvaltare av nådemedlen. De medel som förmedlar detta svårbegripliga som nåden är. På liknande sätt får vi tänka oss att vi delar nåden lika mellan oss och dem vi möter genom att möta våra medmänniskor, våra nästa, Guds minsta, med ett kärleksfullt, förlåtande och öppet sinnelag.

Förlåtelsen och nåden existerar, den är en verklighet. Och den blir synliggjord när vi människor delar den mellan oss.

Predikan, påskdagen, Kristus är uppstånden!

Ibland har vi så svårt att släppa taget. Släppa taget om det döda i våra liv. Det som håller oss tillbaka, det som hindrar oss från att låta livet blomstra. Vi håller hårt om det där som har hänt. Det som har gjorts emot oss, det som vi gjort emot andra. Så ofta vi går tillbaka och söker efter det. Söker, rotar runt. Söker oss inåt, mot djupet, mot mörkret, liksom kvinnorna i grottan söker vi, letar, ältar och rotar. Vi vill ta hand om det gamla, det döda smörja det med olja och kryddor. Hylla det döda och offra oss själva för lidandets skull. Men det finns bara bindlar kvar. Innehållet, kroppen, är borta.

Varför söker ni den levande här bland de döda? Ljuset kommer till oss, påminnelsen om liv, om att vi faktiskt kan leva det här livet, hylla det levande och livgivande. Efter en lång natt i mörker kan det ljusa och goda vara befriande, men ändå nog så skrämmande. Det kan kännas så mycket bekvämare att gå tillbaka till grottan, till mörkret, till de gamla invanda mönstren som blivit tryggheten. Det kan vara svårt att förstå att livskraften är stark. Den andra kraften, dödens och mörkrets kraft kan så många gånger lura oss med sin styrka, att vi tror den har kommit för att stanna. Att den rullat sin stora sten för öppningen till våra liv för gott och att vi aldrig någonsin ska kunna rulla bort den igen.

Ändå gick kvinnorna till graven. Fast att de inte förstod hur de skulle få undan stenen.

Men stenen var och är borta, graven är tom! Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden! Han finns inte längre här bland de döda. Livet försvann, hoppet dog, men det kom tillbaka. Det verkade kört, hopplöst. Men nu vet vi, Gud lämnade aldrig sin skapelse, han lämnar aldrig oss människor. Gud är en Gud som vill liv, som vill kärlek och liv för hela sin mänsklighet till varje pris. Han vill låta oss leva, blomma, lysa. Denna livskraft är så stark att den spränger alla gränser. Hatets, orättvisornas, mörkrets, ja till och med dödens gräns!

Men vågar vi tro det? Vågar vi lita på det? Vågar vi gå ut igen ur den mörka grottan, ut i den friska vårmorgonen och faktiskt tro att blommorna blommar, vågar vi tro på livet?

Vågar vi tro att livet finns här för oss, för dig och mig? Kanske är det för de andra, men förtjänar jag ändå inte att gå där inne bland bindlarna? Rota, leta. Vågar jag tro att jag kan släppa taget om andras oförrätter, om mina egna? Vågar jag tro att jag får låta dem ligga där som bindlarna inne i graven, men att jag får gå vidare ut i livet, ut i den riktningen som männen i de skinande kläderna pekar, ljusets och livets riktning. Följa Kristus, som sannerligen är uppstånden!

Allt det döda i våra liv. Allt som leder till död och förruttnelse, det tog Jesus med sig på korset, in i graven och ned i dödsriket. Där lämnade han det en gång för alla. Allt det som varit, det har varit. Jag behöver inte längre bära all världens mörker på mina axlar, du behöver inte bära ditt. Inte ens vårt eget mörker. Jesus bar det, bar mörkret, lidandet, offret på sig. Och nu har han lämnat det där i dödsriket.

Vad är det som hotar, vad är det som hindrar oss från att se att världens och livets vårmorgon ligger här framför oss var morgon?

Jo, det kommer fler Getesmandestunder då ångesten ligger tät. Det kommer fler långfredagar då allt hopp verkar vara ute. Jag kommer återigen vara rädd som Petrus och förneka, jag kommer att tvivla som Thomas. Det kommer att kännas så. Men en gång för alla har Kristus dött och uppstått och med detta i minnet får vi påminna varandra om att det aldrig är kört. Var söndag firar vi detta. Att hoppet alltid finns där. Att kärleken och livet alltid segrar. Med det i minnet får vi leva tillsammans i den riktningen. Kärlekens och livets riktning. Det som leder i riktning mot blomstrande liv hos oss själva och dem vi möter.

Predikan 1a i fastan, Prövningens stund

Man vill ju gärna att det ska vara rättvist! Är det inte det vill jag inte vara med. Vi lär oss tidigt att det ska vara så. Rättvist. När någon annan får, då vill jag också ha. När jag får, ja då borde ju också andra få.

Mord. Brodersmord. Hedersmord. Det värsta uttrycket för hat och ondska. Kanske började det där, med Kain. Brodern. Två bröder. Lika men ändå olika. Båda ger de av sig själva till varandra för att överleva där i vildmarken. I tidens början delar de livsvillkor för överlevnaden. Båda ger av det de har. Kain är herde, Abel odlar. Så ger de av sina gåvor för att offra till Guden. Guden som vill dem väl. Vi vet inte om de förväntar sig att få något igen. Så får Abel Guds gillande. Gud ser med välvilja på och tar emot Abels gåvor. Abel får tillbaka. Kain får det inte. Kain blir besviken, blir vred. Upplever Guds tystnad som bortvändhet. Han upplever denna bortvändhet så fruktansvärd att han sänker blicken. Vänder bort blicken i skam. För när Gud vänder bort sitt ansikte från oss, då skäms vi. Skammen blir avundsjuka som äter på vänskapen till brodern. Kains offer förtjänade ju också välbehag! Kain, storebrodern. Visst borde Gud se honom först? Missnöjdheten ligger där och gnager. Varför får han, varför inte jag? Missnöjdheten blir till hat. Hatet, som är den själsliga döden blir starkt, så starkt att det förblindar Kain att han slutligen dödar sin bror. Sin ende bror. Och då, efter mordet: Plötsligt upplever Kain hur Gud ser honom! Ser, men inte med välvilja utan med avsky och dom. Kain blir rädd och ljuger. Flyr. Flyr ut i ensamheten, ut i avskildheten och han vet inte vart!

A Guide to Perfect Living. Bilagan följde med morgontidningen häromdagen. Underbart! Fantastiska rum. Jag som behöver ett boende snart, ser och drömmer. Stora, rena ytor. ”Så här bor de som har lyckats här i livet” frasen från den gamla filmen Yrrol kommer till mig. Jaha, sådär är det kanske. Jag kommer aldrig få det sådär. Det är orättvist
Är det här de bor, de som lyckats? De som har stått emot prövningarna och fått Livets segerkrans (Jakobsbrevet)? Ja, istället för att själv se vad jag har och se att jag kanske också har del av livets segerkrans är det lätt att tänka så. Att jämföra med andra.

Så är jag på tunnelbanan en morgon. Jag känner inte av någon segerkrans. Möjligtvis en varm halsduk. Eller ett livets tunga ok? Rusningstrafiken. Det är snö ute. Det är mörkt. Det är tidigt. Människor bufflar sig fram. Jag också. Stiger på vid Hornstull. Aldrig någon sittplats till mig. Jag, arma lättirriterade, småaktiga människa.

Men i tunnelbanevagnen finns de alla. Bakom alla okända, morgontrötta ansikten finns de ensamma, de missunsamma, de lyckliga, världsförbättrarna, utsugarna, de otrogna, de som slår, de misshandlade, de som alltid ser sig som offer, de som alltid tar för sig, de arbetslösa, de som känner att de inte orkar stå upp för nåt, missbrukarna, de givmilda, de giriga, här finns till och med brodersmördare, hedersmördare, avundsjuka, sjuka, vacklande människor, och ja, här är jag med min småaktighet. Här är vi alla kämpande människor. Vi som är på väg i tunnelbanan till olika platser för att gå genom livet ytterligare en dag. Vi försöker göra vår del av livet. Vi som, utan att vi ibland ser det förärats med livets segerkrans. Herre Guds son, världens frälsare, förbarma dig över oss!

Kain mördar, och står därmed ensam. Han dömer sig därmed själv till ensamhet och rastlöshet och till att irra omkring i världen.

I skammen dömer vi oss själva lätt till ensamhet. Vi avgränsar oss. Säger att vi inte får höra till. Vi sluter oss och ger näring åt mörkret, ”Vik hädan Satan” säger Jesus till Petrus. Avundsjukan blir hat, som i värsta fall leder till död. Om inte ett brodersmord, så ett själsligt mord på oss själva. Skammen gör att vi sänker blicken och gör oss blinda för att se att vi faktiskt är omgivna av bröder och systrar. Att vi alla hör alla samman, att vi delar livsvillkor, och vi kan offra och ge av oss till varandra, för varandra. Att vi alla redan fått del av livets segerkrans.

I tunnelbanan den där morgonen blev vi alla människor. Av samma skot och korn, av kött och blod. Här är vi idag, mer och mindre kända för varandra. Bakom våra ansikten finns liv. Mänskliga liv. Vi är här med våra mer och mindre smickrande sidor. Vi blir hela enbart i gemenskapen med varandra. Så blir det brutna brödet del av vårt kött och blod, och vi blir alla delar av en och samma kropp, Kristi kropp.

Ingen av oss vet exakt vad Abel offrade, vad hans avsikt var. Vi vet bara vad vi själva offrar. Allt vi offrar som leder till liv är gott. Kanske var han mallig, Abel. Kanske var han riktigt retlig, sådär som bara syskon kan vara. Bror Duktig! Kanske förtjänade Kain Guds välsignelse mer. Kanske förtjänar du och jag välsignelsen mer än väl. Men det är inte det som är poängen. Välsignelsen kan inte förtjänas. Den kan bara fås och tas emot. Att gå ärans och stolthetens väg, det är inte vad det handlar om. Att gå Kärlekens väg är att offra sin egen stolthet för kärleken till sin nästa. Det är att ödmjuka sig för prövningarna, vilket inte är det samma som att duka under för dem

Det är att våga tro att Gud alltid finns där, att han aldrig vänder sitt ansikte ifrån någon enda av oss utan vill ge oss av sin välsignelse och liv i överflöd.

Predikan Söndagen efter jul, Guds barn.

Så kom den då i år igen. Julen. Glädjen, lyckan, livet, befrielsen. Ljuset som återvände. Räddningen, Gud som kom till världen inte genom praktfullhet och makt, utan som ett litet barn. Ett barn, det lilla Jesusbarnet, född i det smutsiga stallet, för det fanns ju ingen plats för dem i härbärget. Under julhelgen har många av oss firat, glatts och ätit, varit lediga till minne av detta. Andra har firat i mindre skala, i ensamhet, långt borta från familj och dem man älskar. Många har jobbat och hållit samhället igång på vårdinrättningar, i pendeltrafiken, med snöröjning… medan vi andra tagit igen oss och vilat upp oss. Återigen andra har inte firat alls, utan kanske gjort allt för att undvika att påminnas om julens glädjebudskap därför att ensamheten och saknaden på många sätt då känns än större.

Ja, julen har gjort sig påmind för de flesta av oss, vare sig vi tillhör dem som väntat eller dem som har fasat. Vi som väntat har firat lucia, vi har tänt ljus, öppnat adventskalendrar i väntan på vad som komma skall. Köpt julklappar och förfasats över hur kommersialismen visat sitt fulaste tryne i julhandeln.
Och så kom julen och nu är den nästan över. Granen är inte lika vacker, julklapparna är öppnade och julmaten står upp i halsen. För dem av oss som väntat känns det kanske lite snopet. För dem av oss som fasat kan det vara lika gott att det är över. Men oavsett om vi har väntat eller ej, så har det lilla barnet fötts för var och en av oss. Så har Gud kommit till varje människa.

Nu, när barnet fötts, vad ska vi då ta oss till med det? Det är väl knappast frågan som nyblivna föräldrar ställer sig…Vad gör vi nu med barnet vi fått? Det är ju nu det börjar, med uppfostran, ja ett helt liv tillsammans med det nyfödda barnet. Vad gör VI med gåvan vi fått? Hur hanterar vi att Gud kommer till oss och blir synlig för världen i det mörka, ensamma, utsatta och otrygga? Hur tar världen emot barnet? Hur tar vi emot budskapet om att räddning, kärlek och liv enbart finns i det sårbara?

Barnet på vilkets axlar världens räddning nu vilar. Barnet. Guds storhet i barnets bräcklighet.

Barnen är vår framtid, vår oro och vårt hopp. Så ber vi i en av bönerna som ofta bes vid barndop. Därför ber vi om trygghet och fasthet att barnet som döps ska få växa till mognad och frihet i en värld som många gånger är mörk och otrygg. I barnen finns vår framtid. Det som vår generation inte lyckades åstadkomma får vi sätta tilltro till, till kommande generationer. Men det finns också en oro. Våra rädslor, blir också våra barns rädslor. I hoppet får vi tro att barnen tar vid där vi misslyckades.

När Jesus föds upprepas berättelsen från tiden då Moses föddes. Rädslan för en folkets befriare utgör ett sådant hot gentemot den förtryckande maktens härskare, att en drastisk utrotning av alla barn tillsätts. I förhoppningarna och glädjen, i styrkan som kan anas i detta sårbara, utsatta spädbarnsliv blir hotet så stort att en förintelse sätts igång. En förintelse av allt spirande människoliv.

Att det kan finnas något så hotfullt i det minsta och sköraste. Att det kan finnas något så starkt och mäktigt i det svaga och maktlösa att människan är beredd att döda.

Många är de barn som lever i utsatthet i vår värld idag. Det som kunde tyckas självklart, att ta hand om dessa våra minsta, där vår framtid vilar, visar sig många gånger inte alls vara självklart.

Ensamkommande flyktingbarn. Barn som får ta de hårdaste smällarna vid vårdnadstvister, barn som smittas av HIV innan de ens är födda. Guds barn är lika utsatta idag som de var då Gud själv föddes till den här världen som ett litet barn. Var gång ett barn lider, är det Gud själv som lider.

Vi är alla del av Guds skapelse, men genom julnattens under, föds vi alla också till att bli Guds söner och döttrar, Guds barn. När vi vågar se vår mänsklighet, det sköra, i det ofärdiga och mjuka då omfamnar vi också insikten om att vi är Gudomliga och hör samman, att vi alla är Guds barn.

Guds barn, Guds söner och döttrar har alltid makt att förändra. Barn har makt, men det är en mjuk makt, som ärkebiskop Anders Weijryd skriver i sin debattartikel i Aftonbladet på julafton.

När Jesus ser att lärjungarna visar bort barnen, blir han inte bara förargad, ska vi gå till ursprungstexten blir han mer än så han blir vred. De hebreiska kvinnorna ljuger för att beskydda oskyldiga barn från att dödas. Vrede och lögn. Många gånger fel. Men när det handlar om att beskydda Guds små, verkar till och med bibeln säga att alla medel är tillåtna.

Gud älskar och vill skydda sin skapelse, sin skapelse som gudomliggjorts genom barnet som föddes i Betlehem. Jesusbarnet, genom att Gud valt att göra sig själv mänsklig, har han gjort oss gudomliga. Det är skillnad på att vara skapelse- creature- kreatur, och att vara Guds underbara söner och döttrar.

Det är lätt att glömma att den första julen firades i ensamhet, på flykt. Var gång vi skyddar ett barn, en skyddslös, en rättslös skyddar vi Gud. Var gång vi omfamnar det sköra och skyddslösa inom oss tar vi tillvara på Jesusbarnet och låter på så vis kärleken och livet få växa till i våra egna liv.

Oavsett om vi tillhör dem som väntat på eller fasat inför julen, oavsett om vi firar julen i gemenskap eller ensamhet gäller detta för var och en av oss. Att Gud möter oss i det sårbara i våra vardagliga liv och vill låta oss få syn på kärleken och låta denna leva och växa och spridas i våra liv.

Predikan 3e i Advent. Bana väg för Herren.

Jag har ju ett liv! Utbrast huvudrollsinnehavaren i filmen ”the Holiday” och dansade in i huset. Hon hade just smällt igen dörren och sagt adjöss till mannen som hon varit olyckligt kär i under flera års tid. Han hade inget intresse, men för sin bekräftelses skull hade han ändå bundit henne till sig och hon hade gjort sig själv olyckligare och olyckligare. Men nu, efter att ha dumpat honom kunde hon alltså äntligen se: Jag har ju ett liv!

Bereden väg för Herran, sjöng vi nyss i psalmen och ”Bana väg för Herren” är också temat för den här söndagen. Bana väg för Herren…Vad eller vem är det egentligen vi ska bana vägen för? Herren som på grekiska heter Kyrios, på hebreiska Messias.

Vi börjar med att dra tillbaka klockan några varv. 2000 år tillbaka, till platsen där Johannes och Jesus befann sig. Staden heter Jerusalem och befolkningen där lever under Romerskt styre. Judarna, det folk som Jesus och Johannes tillhörde, lever under ockupation, vilket innebar att Kejsaren hade makten över deras liv. När han ville kunde han bestämma sig för att förändra levnadsvillkoren för folket. Till det bättre, eller till det sämre. Kejsaren hade makten. Folket levde i maktlöshet och oro.

Den som lever i maktlöshet och oro kan ha svårt att se livet och ha än svårare att utbrista ”Jag har ju ett liv!”.

Längtan och hoppet efter befrielsen var stor för folket i Jerusalem. Man drömde sig tillbaka och berättade om de gamla tiderna. Om de gamla kungarna som hade all makt att göra det som var gott för sitt folk. Man väntade och tröstades av de gamla berättelserna. Önskade och längtade att Gud skulle skicka ännu en kung, en befriare. Sin smorde. Sin Messias.

Du och jag lever i ett tryggt land på många sätt. Vi lever i en demokrati där vi har möjlighet att vara med och påverka. Socialt och ekonomiskt lever vi, trots vad vi tycker om sittande regering, i ett av världens tryggaste länder.

Ändå upplever många av oss en maktlöshet och en känsla av ofrihet. Stressen, julstressen, känslan av hopplöshet och meningslöshet, känslan av att inte räcka till, ensamheten mitt i detta högteknologiska samhälle. Kanske är detta några av många företeelser som kan förlama många av oss och hindra oss från att se livet och utbrista: Men jag har ju ett liv!

Ofta tänker vi oss ett framtida paradis, ett himmelrike, långt bortom den tillvaro vi befinner oss. Om bara…tänker vi. Om bara det inte var så mycket att göra på jobbet, om bara inte barnen vore sjuka jämt, om bara jag inte hade varit sån, eller om jag bara levde tillsammans med någon, eller om jag hade råd att köpa det...så skulle jag kunna se att jag också hade ett liv.

Det är då Jesus säger att himmelriket redan börjat bryta fram. Att det är här och nu. Johannes var den som kom för att bereda vägen för Jesus. För att bereda människorna på att Jesus, den som skulle upprätta dem, ge dem en inre styrka och visa på livet, var på väg.

Jesus kom för att befria sitt folk på ett annat sätt än vad man kanske hade förväntat sig. Han gjorde det inte genom att slå tillbaka mot kejsaren och romarna. Han gjorde det inte med vapen och våld, nej han kom med något så mycket starkare än så.

Att leva som fri människa handlar inte enbart om de yttre omständigheterna. Det kan många människor som levt i fångenskap vittna om. Kanske Handlar det inte alls om de yttre omständigheterna.

Att Gud blir människa i ett litet barn är kanske det yttersta uttrycket för hopp. Att Gud blir människa, lider, gläds och lever med oss är ett annat. Att Gud som människa dör MEN uppstår är ytterligare ett av det starkaste uttrycken för detta.

Hur ska vi få tag på Himmelriket. Ja, en del försöker med våld. Genom att förtrycka och hata andra så kan jag få glänsa, så kan jag få upphöja mig. En del tror på att leva som Johannes, i sträng askes. I avskildhet, i fasta och bön. Andra lever livet, festar och äter -de som Jesus blev sammankopplad med. Hur vi än försöker så är det kanske bara yttre företeelser för något som egentligen handlar om ett intre förhållningssätt.

Att vara Kristi efterföljare är det som leder till livet. Det där som gör att vi oavsett yttre omständigheter kan utbrista: ”Men jag har ju ett liv”. Det handlar inte om att leva på ett visst sätt. Att bana väg för herren, är att bereda plats i sitt liv för att kunna ta tillvara på livet. Att låta Kristus vara ”Herre” över mitt liv, innebär att jag inte behöver böja mig för några andra herrar. Vare sig dessa Herrar är yttre maktfaktorer eller inre så som bitterhet och skam.

På många sätt kanske det här låter som modern livscoaching. Och jag skulle säga att det finns många likheter. Att låta Jesus vara min livscoach skulle kanske kunna vara ett modernt sätt att säga att Jesus är min Herre. Men det är också större än så. Det är att påminna sig om och bli del av något som människor har erfarit i årtusenden, och haft som vägledning för sina liv. Därmed sätter vi också oss själva i ett större sammanhang. Det är att läsa profeterna och bibelns böcker i ljuset av uppståndelsen det vill säga i ljuset av hopp och kärlek. Det är att tro att mörkret aldrig får sista ordet utan att det alltid finns en ny chans för var och en av oss. Men det är också att tro att jag inte bär ensamt ansvar för att hitta detta och bära detta i mitt liv. Vi hör alla samman, och det är därför vi behöver varandra i våra kyrkor. För att stötta och påminna varandra om det här. Vi är inte ensamma. Och samtidigt, vi är alla lika ensamma. Därför får vi samlas och möta varandra där vi befinner oss i nattvard bön och sång.

Att bana väg för Herren, är med andra ord att leva sitt liv i tolkningsmönstret av tro, hopp och kärlek. Det innebär inte alltid att vi känner att livet är toppen eller hoppfullt. Men det innebär att våga leva efter det tolkningsmönster för livet som innebär att påminna sig och låta sig påminnas om det att livet alltid har segrat. Att det aldrig är kört.

I gudstjänsten och i vardagen får vi människor bära varandra. Vi får kasta ut det där som binder oss till dem eller det som är svinaktiga och dåliga herrar över oss. Som hindrar oss från att låta kärleken komma fram. Så får vi bereda väg så att vi kan se och tillsammans utbrista: MEN VI HAR JU ETT LIV!

Predikan, 1 November 2009, Alla Själars dag.

Hur är det med kroppens uppståndelse egentligen? Kan vi tro på den längre, eller går det när vi inte logiskt eller vetenskapligt kan bevisa det? Häromdagen läste jag en teologisk blogg, där bloggaren skrev att kroppen enbart är ett skal, och att när vi dör ska möta Gud som de verkliga människor vi är. Kanske försökte han beskriva själen, och därmed hänvisa till en själarnas uppståndelse. Men jag menar att en tro på kroppens uppståndelse är en minst lika viktigt att tro på för att kunna leva våra liv fullt ut.

Under en period i mitt liv, när jag levde utomlands, kom det sig att grannen till min familj, där jag vuxit upp dog. Han var gammal, så det var egentligen inget oväntat, men jag ville skicka ett kort till hans änka. Jag gick till affären för att välja ut ett kort, och jag hade en god vän med mig som smakråd, en vän som inte är svensk och aldrig satt sin fot i Sverige. Jag valde ett kort med dova färger. En stilla akvarellmålning, vill jag minnas. Jag frågade min vän vad han tyckte. Too sad. För sorglig. Sa han. ”Men hennes man har ju just dött, försökte jag”. ”So? Då är hon väl redan ledsen och hon behöver väl muntras upp? Tyckte han. För honom var det helt främmande att någon som sörjde skulle uppmanas till att sörja än mer, vilket han tyckte att jag gjorde med detta sorgsamma kort. Efter en del munhuggande om manlig känslokallhet och att inte ta sina känslor på allvar, insåg jag snart att det var en typisk kulturkrock vi hade att göra med. Snart började jag började fundera över om det ändå inte låg något i det han sa. Detta resulterade i att vi började prata om synen på döden i våra respektive länder.

Idag firar vi alla själars dag. I Mexico, som min vän kommer ifrån, kallas denna dag för De dödas dag. Det är en dag man firar genom att man hedrar de döda genom att bjuda dem på det som de tyckte allra bäst om i livet, för att göra dem glada. På ett bord ställer man fram mat, alkohol, cigaretter eller vad det nu kan vara och så festar man med de döda. Den riktiga urgamla traditionen, som nu enbart firas i vissa små städer påbjuder att man tar med denna mat till kyrkgårdarna mitt i natten och ställer till med fest på gravarna.

Bissart. Var min första reaktion när min vän berättade om detta. Att äta på de dödas gravar, hur respektfullt kan det vara? Men kanske är det inte så bisarrt om vi tänker att döden är en del av livet, liksom mat och glädje är en del av livet. De döda lever vidare i våra minnen och man hedrar dem genom att bjuda in dem till fest, så som man gläds med de levande.

Vad jag är ute efter här är inte att jämföra kulturer för att säga att den ena är bättre än den andra, men jag tror alltid att vi kan lära oss genom att se hur andra gör. Det som vi har glömt kanske vi kan bli påminda av från någon annan och vice versa. För vad säger detta egentligen? Att äta med de döda, eller att skicka ett glädjefulltkort till någon som sörjer, istället för ett sorgset och finstämt?

Kan det vara så att det har något att göra med att vi i vårt land, i vår tid är rädda för döden. Och då menar jag inte rädda för att dö, utan för att acceptera att döden finns här som en naturlig del av livet.

Döden får inte plats i våra liv. Vi vill ha liv som är perfekta, utan lidande, utan död, utan något som påminner oss om svaghet eller att vi är de bräckliga, förgängliga människor vi är. Vi lever i en kultur där ungdomens perfektion hyllas. Vi har till och med förpassat döden från finrummet. Det där rummet som vi aldrig går in i. Där man inte får röra sig som man vill, där man måste ”bete” sig till bårhuset, ett rum utanför vårt hus. Det gör att vi blir väldigt nervösa inför döden.
För att nu återknyta till tankarna på kroppens uppståndelse, menar jag att genom att vi tror på kroppens uppståndelse tror vi också att kroppen är lika viktig som själen. Det är att säga att det världsliga livet är lika viktigt som det andliga livet, att livet här och nu är lika viktigt som evigheten.

Det handlar också om att acceptera döden och det förgängliga som en del av livet. Ett liv utan död är inget mänskligt liv. Ett sant mänskligt liv är att acceptera livet i dess förgänglighet, i dess o-perfektion just som den mänskliga kroppen. För när vi räds dödligheten, räds vi också livet. När vi inte accepterar döden kan vi inte heller inte sörja och därmed kan vi inte heller gå vidare ut ur sorgen tillbaka till livet. Det resulterar i en slags ständig melankoli, som gör att vi inte ser att livet fortsätter och finns här och nu.

Kortfattat skulle man kunna säga att det jag lärde mig av min Mexicanske vän var; ”Livet är tufft, livet är orättvist, döden är tung. Ja, men det är också en naturlig del av livet. Låt oss sörja, låt oss minnas och hedra de döda så som vi själva kommer och vill bli ihågkomna. Men låt oss därför leva nu! Låt oss också minnas att glädjen, maten och festen också är del av livet! Och livet går inte i repris så låt oss ställa till med en fiesta för så vill vi hedra dem som dött.

Många gånger ställer vi oss frågan vid katastrof och död: Hur kunde detta få hända? Hur kan Gud tillåta att det sker svält och olyckor.

Därför att det är del av villkoren för att vara människa. Denna vetskap gör naturligtvis inte sorgen mindre, eller saknade lättare. Men det kan göra det lättare att acceptera det som hänt för att också kunna se att livet finns här och nu. För utan den acceptansen blir livet och sorgen väldigt tung att bära.

Att leva i dödens närhet, att inse livets skörhet och förgänglighet gör att vi inser att vi behöver hjälp att leva detta liv. Tron på en kärleksfull Gud som med sin oändliga omsorg vill oss det allra bästa i denna verklighet med de villkor vi går igenom, blir därför viktig. Inte en Gud som ändrar de faktiska förutsättningarna för att vara människa. Nej, död och lidande är och kommer alltid vara del av det mäskliga livet, liksom fest och glädje är det. Men vi får tro på en Gud som rustar oss och ger oss en inre styrka för att gå igenom detta liv med egenvärdet i behåll.

Ingen kan säga vad som händer efter döden. Som tröst kan vi föreställa oss hur vi återuppstår i samma gestallt och får träffa alla våra nära och kära, och det tror jag också vi kommer göra på något sätt. Men att tro på kroppens uppståndelse är framför allt att säga att våra kroppar, som är förgängliga är lika viktiga som våra själar som är oförgängliga.

Livet här och nu är lika viktigt som det som kommer sen. Gud vill hjälpa oss att fånga rätt på det livet som finns just här och nu där vi står för att vi inte ska leva i livsförnekelse.

Vi får också tänka oss att denna omsorg som Gud har om oss är så stark och så stor att den också sträcker sig för oss alla bortom döden. Vi får tro att Gud vill liv och kärlek för oss så mycket att det inte är slut ens vid döden så som vi känner den.

Predikan, Den helige Mikaels dag, Änglarna.

Känner ni också hur svavelröken nästan ligger tät efter dagens textläsningar? Idag har vi att göra med dramatiska texter. Änglar, drakar och demoner. Det blev en strid i himmelen, Satan störtades ner på jorden och far nu fram som ett vilddjur bland folken. Strid. Kamp. Precis som vilken Hollywoodfilm, vilket drama, vilken dokusåpa som helst. Berättelser om ont och gott. Svart och vitt. Himmel och helvete. Kampen utanför oss, kampen inom oss. Kampen som det innebär att vara människa.

I vår kyrka rör vi oss med massvis av symboler. Idag började vi t ex högmässan med en procession in. En symbol för hur vandringsfolket, Israels folk tågar ut ur fångenskapen in till befrielsen i Kaanans land. Sedan belystes Evangeliet, glädjebudskapet, och bars ut i församlingen. En symbol också det, för hur Guds ord bärs ut till oss människor. Vi får stå upp för att symbolisera att Gud drar oss nära sig. Ibland blir symboler tomma och kan tyckas snudd på betydelselösa, då kanske vi kastar ut dom, eller kanske kan vi återta dem. Men för att förstå själva betydelsen av ordet symbolisk, tror jag att vi också behöver skaffa oss lite kunskap om dess motsats, diabolisk.

Ordet diabol är grekiska och betyder det som delar, det som splittrar. En diabolisk tillvaro är alltså en splittrad tillvaro. Symbolen, den symboliska tillvaron vill däremot verka helande. Diabolen delar, medan symbolen helar. Vi återfinner ordet diabol i latinets diabolos, engelskans devil och vårt eget djävul.

Och visst kan tillvaron många gånger te sig diabolisk, eller djävulsk? Det tror jag inte att någon av oss är särskilt främmande för. Alla upplever vi i våra liv det som verkar splittrande, begränsande, det som hindrar oss, avskiljer oss från livet. Från att leva våra liv fullt ut.

I kulturer över hela vår värld har denna splittring beskrivits, symboliserats, av en kamp. En kamp mellan ont och gott, drakar och hjältar, kaosmakter och gudomliga makter, vädergudar och havsgudar. Men genom att draken, havsormen, eller monstret som är symbolen för kaos besegras, klyvs mitt itu helas splittringen och livet får blomma och fortsätta utifrån nya förutsättningar. I bibelns skapelseberättele klyver den allsmäktige Guden havet, där kaoset bor, med sin gudsvind och skapar därmed nya förutsättningar för liv. Så skapas världen som bibeln vill berätta om den utifrån en kamp. Själva skapelsen är alltså en kamp. Inte därför att beskriva skapelsen som ond, nej- ur kampen föds nya förutsättningar för liv. Ur kaoset kommer alltid liv, därför att Gud vill liv. Och temat, hoppets tema, återkommer ständigt i vår bibel, i vår historia, och vi får genom symboliken göra det verkligt i våra liv.

Bibelns böcker är skrivna utifrån ett folks historia. Israels folk, Judarna. Ett folk som under stora delar av sin existens levt begränsade av förtryck i form av fångenskap och ockupation. Under Mose tid var man fångar i Egypten, under profeten Daniels tid var det Babylon som var fienden, under Jesu tid levde man under den romerske Kejsaren.

I många av bibelns ytterst politiska berättelser, som den i Upp, förläggs kampen som det fångna, förtryckta folket upplever från den faktiska verklighet där de själva står maktlösa inför den världsliga makten, till de kosmiska sfärerna där Gud segrar över all ondska. Man säger till varandra. Se på hur det varit förr. Gud räddade våra mödrar och fäder. Gud har redan segrat över ondskan och därför kommer vi bli räddade igen. Traditionen, berättelserna, symbolerna inger hopp och mening, en inre styrka som gör att man orkar leva vidare genom kaos och maktlöshet.

Temat för dagen är ”Änglarna”. Har ni sett ängeln i taket förresten,? Det är faktiskt en av de få interiörerna som finns kvar från gamla Katarina kyrka, innan den brann.

Och man kan kanske fråga sig var änglarna passar in i allt det här. Den bild som vi ofta får av änglar idag är att änglar är ganska så gulliga, oförargliga varelser, som har ett strålande skimmer omkring sig. Ibland talas det om skyddsänglar, och kanske tänker vi oss då en ängel som då går med oss och skyddar från ALLT ont i världen. Kanske är det så vi gärna vill tänka oss tron och evangeliet också. Men vad gör vi då med texter som de vi har idag, där tillvaron framställs som allt annat än mysig och där änglar faktiskt är ganska så kraftfulla väsen. Det är då lätt att stryka och blunda för sådana texter, och vi talar gärna tyst om djävul, helvete och dom.

Och visst vore det underbart om jag som präst kunde stå här och säga; Tro på Gud, lita till din skyddsängel så ska du se att allt går dig väl! Jag skulle aldrig säga det. Ni skulle förmodligen inte heller tro på mig.
Kanske är detta sätt att predika Guds ord en reaktion på en kyrka som istället använt dessa texter för att ENBART predika helvete, demoner och dom. Jag skulle säga att båda är förkastliga.

Tron är ingen garanti för att vi ska vandra torrskodda genom livet. Änglar är inga personliga livvakter som håller farorna, sorgerna och kamperna borta från oss. Tron är inte heller en varningslampa som ska tala om för oss att NU har du gjort fel igen. Det där är både vi själva och andra så bra på, ändå.

Båda dessa, vågar jag säga, är grova misstolkningar av vad tro är. Tron ÄR däremot en hjälp för att kunna LEVA livet fullt ut. Att trots det svåra som händer kunna se och greppa att livet. Det är HÄR. JUST HÄR. Det är just detta vi delar och VI får alla vara del av det just här, just nu. Med trons, med våra medmänniskors hjälp kan vi bli rustade för att leva i den diaboliska tillvaro som så många gånger är. Vare sig tron eller livet är därför något som vi kan hålla för oss själva. Det handlar om relationer, och det ligger därför i sakens natur att vi delar detta med varandra.

Se på ängeln. Den är kvar efter branden. Den sitter uppe i taket och vakar över oss som en påminnelse, en symbol för att något nytt kan komma ur det gamla. En gammal kyrka brinner ner. I en tid när ingen längre bygger kyrkor går människor samman för ett gemensamt mål, för att bygga upp sin gamla kyrka. Så kan ängeln i taket, och hela Katarina kyrka få vara en symbol för hur det ur död och svavelosande förödelse kan uppstå något nytt. Hur nya förutsättningar kan skapas ur det gamla. I det trasiga, det som gick fel i våra liv fortsätter Gud att skapa nytt liv, nya förutsättningar.

Och vi behöver varandra för att visa på detta liv. För att stötta varandra så att vi orkar gå vidare genom livet. Så, just så genom oss människor tror jag är ett sätt som Gud sänder sina änglar till oss.
Vi befinner oss just här och just nu. Här delar vi liv och framtid. Inte ensamma utan tillsammans med varandra.

AMEN

Predikan 23/8 2009, Tro och Liv.

Det här är INTE en predikan som ger näring till jantelagen. Det är INTE heller bli en predikan som ger näring åt synen på judar och fariséer som högfärdiga eller självgoda eller som sätter nåd och lag i motsats till varandra.

DÄREMOT, är det en predikan som HANDLAR om att hur mycket tro vi än säger att vi har, hur mycket vi än strävar efter att förstå vad vi säger i kyrkan och visar på genom goda gärningar till dem som tycks förtjäna det, spelar det ingen roll om vi inte visar människokärlek och ödmjukhet AVEN till dem bland oss som MINST förtjänar det!

Vi har en evangelietext idag, som i jantelagens Sverige lätt gör att vi fastnar för slutraderna: Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Av nån anledning förväxlar vi lätt ordet ödmjuka sig med ordet förödmjuka sig! Är vi så rädda för att förödmjukas, tro? att vi inte heller vågar ödmjuka oss? Låt mig först klarglöra: Jesus har aldrig bett oss att förödmjuka oss. Att vara ödmjuk däremot betyder något helt annat.

Vi har en farisée, som likt den värsta streber verkar upphöja sig själv, nöjd över att inte vara som den där usla skattefifflaren.

Tolkningar av denna text har gjort att vi fått för oss att Jesus vänder sig emot fariséen, eller fariséer över lag, därför att dessa är skenheliga gärningsgörare, medan tullindrivaren är en förtappad, typisk luthersk, syndare som förstår att han enbart kan räddas genom guds nåd. Och genast identifierar vi oss med honom och i värsta fall tror vi att det spelar ingen roll hur vi lever våra liv. Men kanske måste vi fördjupa oss något mer i texten för att förstå den fullt ut.

För det är inte fariséens förmåga att uppfylla lagen som Jesus kritiserar. Tvärt om gör Fariséen gör bara det som förväntas av honom. Han följer de bud som påvisats i Torah och hans roll är att leva fromt och observant. När Fariséen offrar, när han lever sitt liv -till och med frommare än vad han behöver, gör han det inte för sin egen skull. Vi måste minnas att Judendomen, särskilt vid den här tiden inte såg till individen på det sätt vi gör idag. Man tänkte utifrån kollektivet, utifrån folket Israel som grupp. När fariséen offrar, när han lever frommare än han behöver gör han det inte för att göra sig själv rättfärdig, utan för att rättfärdiggöra hela Israel. Han var helt enkelt lojal mot sitt folk. Det finns de som inte hinner eller har möjlighet till att fasta eller offra. Därför fastar han lite extra. Och folket är tacksamma för det. Och fariséen är en folkets man, en människa som man därmed respekterar djupt och har fullt förtroende för.

Tullindrivaren däremot, han tillhör den typen av människor som är känd för att suga ut, för att sko sig på andras bekostnad. Även han gör mer än han behöver. Men här handlar det om skatt. Han tar ut mer skatt än han behöver. Mer pengar suger han ut ur folket men helt och hållet för sin egen skull. Även han gör det som förväntas av honom, men inte från sitt folk, utan från ockupationsmakten. Han är ansedd som en förrädare av sitt folk, judarna. En som springer kejsarens ärenden. Båda är troligtvis judar, men den senare lever mest för det som är enklast och bäst för honom själv. Han är inte lojal mot sitt folk.

När Jesus målar upp bilderna gör han det inte för att människor ska avsky fariséer eller strunta i lagen. Han gör det inte heller för att säga ”gå och gör som honom” angående tullindrivaren. Nej, han vet helt enkelt att det är lätt att älska fariséen. Det är lätt att avsky tullindrivaren. Det är lätt att älska den som vill en väl, som gör det lättare för en själv att leva. Det är svårare att älska den som inte förtjänar det.

Tullindrivaren visste med sig att han hade gjort människor illa. Han visste att han ställt sig utanför gruppen, att han därmed, med den tidens sätt att se, dragit skam över sitt folk. Därför ångrade han sig uppenbarligen djupt, kände sig usel, utifrån texten. Han visste att folket hade rätt då de kallade honom usel förrädare.

Den som någon gång, liksom tullindrivaren, upplevt känslan av att vara skyldig vet hur starkt det är att bli förlåten. Den som någon gång levt i förkrosselse därför att han eller hon upplevt fördömelse och utdömande från sig själv och andra, vet hur lätt det är att skulden förbyts i skam. Den som levt i denna förkrosselse och skam och där på botten mött en seende människa när andra gått förbi. En människa som sett ned i djupet, bakom det komplexa i situationen, den människan har sett Gud.

Berättelsen förtäljer inte om fariséen hade upplevt förkrosselse. Om han visste hur det kändes när livet plötsligt rasar samman, när det inte blir som man tänkt sig eller trott. Säkert hade han gjort det. Men det går så fort att glömma detta ibland, och då är steget upp till självgodhet och självhävdelse inte så stort. Då är steget till att blicka ned till medmänniskan i djupet desto längre.

Att leva i ödmjukhet, handlar INTE om att slå sig själv gul och blå, att förminska sig och tillintetgöra sig själv. Gud vill inte det. Tvärtom, vad Gud vill är att dra oss upp ur detta förödande träsk som vi ibland hamnar i. Vare sig andra säter oss där eller det handlar om självförödmjukelsens träsk som bara är självhävdelsen med andra förtecken. Han vill säga ”kom tillbaka, du är förlåten, allt är glömt. Du hör till, fullt ut!”

Ödmjukhet är alltså inte att leva i förkrosselse. Det är att ta sig därifrån, men att leva med minnet av den, att leva med vetskapen om att den finns, och att livet ibland ställer till det för oss alla. Det är av yttersta vikt och just så lever vi i ödmjukhet gentemot varandra, och får sträva efter att istället för att med skadeglädje krossa varandra, visa kärlek, omsorg och förståelse vare sig vi förtjänar det eller ej.

Vi delar samma liv, vi delar utmaningar och svårigheter. Men också glädjeämnen förståss. Vi är del av samma mänsklighet. Jesus uppmanar oss därför att se bortom de etiketter vi sätter på varandra. De kategorier vi delar in varandra i utefter våra handlingar och åsikter. De läror vi förhåller oss till, de teologier, religioner…Bortom och innanför vill han ta vår blick. Endast med ödmjukhet kan vi närma oss en annan människa med kärlek, även en människa som egentligen inte förtjänar någon kärlek. För helt krasst: I så fall, gör någon av oss det?
Det är så tro och liv hör samman. Så många gånger vi fått för oss att tro och liv är något som är skiljt åt. Att tro är någon slags finare dimension än liv. Tron är del av livet och livet är del av tron, Tätt sammankopplade. Och livet är relationer och gemenskap.

Gud vill på så sätt att vi med trons hjälp OCH med varandras hjälp får bära de svårigheter livet för med sig. Gud vill att vi strävar efter att bemöta varandra i kärlek och omsorg.

Faiséen gör inget fel som håller sig till lagen. Lagen är ju faktiskt där för människornas skull. Vad han missar, och vad Jesus vill poängtera, är att även denne folkets älskade man faktiskt glömmer bort sin medmänniska som står alldeles bredvid honom och att han därmed glömmer bort hela poängen med att han har uppfyllt lagen.

Att förena tro och liv, är med andra ord inte att uppfylla jantelagen, inte heller att utmåla dem som vi verkar tycka vara självgoda och högfärdiga. Inte att guds kärlek förtjänas genom gärningar, men inte heller att säga att gärningarna är oviktiga. Nej det handlar om att låta Gud lysa genom mig, genom att bli en seende människa och vara den som blickar ned i djupet till min medmänniska som befinner sig i förödmjukelsens djupa träsk.

Så och bara så, genom oss människor kan Guds kärlek bli synlig i världen. För var och en av oss.

Predikan, 9 augusti 2009, Goda förvaltare

Det finns berättelser som är värda att förvalta och att berätta om och om igen. Berättelsen om kampen mellan ont och gott är en sådan berättelse som vi ständigt kommer tillbaka till. Om att vara goda förvaltare av dessa berättelser och förvaltare av Guds kärleksfulla nåd och förlåtelse ska den här predikan handla om.

En av dessa berättelser, som vi känner väl och som vi förvaltar här i Storkyrkan, är berättelsen om Sankt Göran och draken:

Göran var en riddare från det fjärran Kappadocien, som kom ridande via Jerusalem till den lilla staden Selene i mellan östern. Här hade en ondskefull och illasinnad drake slagit sig ned i en sjö och hotade att förgöra staden och dess invånare med sin eld, om man inte offrade av sin livsnäring,, levande får till draken. Då fåren tog slut fann kungen ingen bättre råd än att man skulle offra också sina barn till draken, för att inte hela staden skulle förintas. Genom lottdragning kom man fram till vilket barn som skulle offras. En dag föll lotten på prinsessan och kungen försökte på alla sätt och vis komma undan detta hemska öde för sin dotter. Då Göran kom ridande hörde han om detta fasansfulla och kortfattat kan vi säga att han tämjde, inte dödade, draken och befriade både prinsessan och staden ur drakens grepp.

Ondskan eller kaoset symboliserat av en drake, ett odjur eller en orm ibland vilandes i det okända vattendjupet. Berättelsen om hur denna varelse förgörs och godheten, kärleken segrar och vinner, finner vi i berättelser över hela vår värld i kulturer från alla tider. Myterna är många, men kampen är densamma.

Kaoset i kampen har många ansikten. Sorg, depression, utbrändhet, besvikelse, bitterhet, rädsla, krig, fångenskap, svält och fattigdom, ja detta är bara några av kaosets alla ansikten. När kaoset inträffar, vilket det förr eller senare det gör i våra liv är det lätt att känna sig ensam. Det är lätt att tro att vi ensamma måste stå upp och kämpa i kampen mot det där som hotar att förgöra oss.

Berättelserna i bibeln har formats av människor som erfarit kaosets olika ansikten i sina liv. Men de berättar också om erfarenheten av hur den gode Guden skapar ordning i detta kaos, skapar nya förutsättningar i det som först tycktes vara helt fördömt.

Så är bibelns egen skapelseberättelse just ett exempel på hur den kristna tron har förvaltat människors erfarenheter genom att berätta om hur den gode Guden skapar ordning och liv, gott liv, ur det kaos som först vilade över jorden.

Berättelsen om Sankt Göran och draken fortsätter med hur Göran, efter att ha tämjt draken och befriat prinsessan mer eller mindre tvångsdöper byn. Döp er, eller jag släpper kaoset lös på er. Befrielsen från våld och förtryck blir till en ny maktfaktor.

Kärleksbudskap om befrielse blir tvångsdop, korståg, förföljelser, inkvisition, krig och överhetens eller den vite européens förtryck. Vi har så mycket på vårt samvete, vår kära kristna kyrka. Vi har så mycket på vårt samvete, vår kära splittrade mänsklighet.

Så många gånger vi frestas att falla in i ett ursäktande, ett urskuldande. Vi ber om ursäkt, men- glömmer vi bort att be om förlåtelse???

Det finns mycket att be om förlåtelse för, men istället för att vara självrannsakande och ta ansvar, hamnar vi så lätt i urskuldande och ältande. Och nu talar jag förvisso om oss som enskilda människor men framför allt om oss som kyrka! Och jag misstänker djupt att det har sin grund i att vi inte vågar be om förlåtelse, och därför lever i skräck för draken, genom att vi går omkring och hukar för den och ursäktar oss själva fast att den sen länge är borta,

En kyrka som förminskar sig och ber om ursäkt för sig själv är inte en god förvaltare av nåden från en kärleksfull Gud. En sådan kyrka kommer inte att kunna förmedla nåd och upprättelse för andra, om den inte förstår att förlåtelse, nåd och upprättelse också gäller henne själv! En kyrka som ber om förlåtelse däremot, accepterar sin egen svaghet och skröplighet men framför allt, att Gud ständigt vill nytt liv och därmed tar den med sig erfarenheterna av sina fel och brister för att vandra framåt och med Guds hjälp skapa nya förutsättningar. En sådan kyrka tar sitt ansvar! En sådan kyrka är en god förvaltare av Guds nåd!

Det är du och jag som är kyrkan. Var och en är vi brustna och brutna. Utan egen förmåga att ställa allt till rätta, utan egen förmåga att alla gånger se vägen ut ur det dunkla kaosmörkret. Men precis som det brutna brödet är del av ett helt bröd, är vi som brutna och brustna människor del av en helhet. Del av samma kropp. Kristi Kropp. Guds kyrka i världen. Gud skapar en hel mänsklighet av brustna människor. Därför är vi inte isolerade varelser, därför fungerar det heller inte att leva som enskilda, isolerade varelser. Därför, när vi tittar närmre på det kan vi egentligen inte ta avstånd från det som varit i historien och säga att det där var då, det skulle aldrig kunna ske nu. Vi är fortfarande del av samma mänsklighet. Vi besitter samma svagheter och delar samma kaos, men vi delar också samma möjligheter till nytt liv, nya förutsättningar som Gud vill ge plats för. Med Paulus ord kan vi uttrycka det; Ögat kan inte säga till handen, jag behöver dig inte eftersom Ögat likväl som handen tillhör kroppen och de behöver varandra.

Göran kan inte på egen hand besegra draken. Inga människor kan döda drakar. Om ni går och tittar på Göran efter mässans slut ser ni att hans blick är fäst långt i fjärran. Det är den för att det en gång, när statyn var placerad på sin ursprungliga plats, sägs ha hängt ett krucifix i riddarens blickfång. Endast med blicken fäst på korset, det vill säga endast med Guds hjälp kan Göran besegra draken. Endast med Guds hjälp och som goda förvaltare av hans kärlek och förlåtelse genom nåd kan vi ta oss utanför de spiraler av våld, och hat som vi människor bygger upp och därmed isolerar oss från varandra. Vi är del av samma kyrka, vi är del av samma mänsklighet och endast tillsammans i gemenskap med varandra kan vi röra oss bort från det förflutna. Framåt, och med Guds hjälp skapa en bättre värld. Med Guds hjälp, genom att låta Gud skapa nya förutsättningar i våra liv. Genom att vi får lägga det gamla bakom oss i dopets kaosvatten, och varje dag på nytt resa på oss och istället ta del av det vatten som ger liv. Stolta och uppresta får vi vara som Guds skapelser, Kristi medarbetare.

En god förvaltare gömmer inte det hon har. Hon använder sig av gåvan och på så vis fördubblas dess värde. Som förvaltare av Guds kärlek ska vi därför inte gömma eller glömma oss själva. Låt oss istället se vad vi har, använda oss av oss själva och då också öka kärleken och nåden i våra egna och andras liv och över hela vår värld!

Reincarnation- reflection of a memory

Predikan at the Swedish Seamens Church, New York 070218

Ibland kommer kloka ord till oss från ett håll där vi minst anar det. För några veckor sedan kom de till mig från Mondo, en ung hemlös kille, tillfälligt boendes i ett shelter för hemlösa tonåringar:

”De säger att blod är tjockare än vatten”, sa han. ”Men jag vet att det inte är sant. Med vatten tvättar man nämligen lätt bort blod”. Han berättar för mig hur han blev utslängd från sin adoptivfamilj som 16åring. Hur han sedan sökte upp sin biologiska mamma, som visade sig vara sprutnarkoman. Hur han ville återförenas och hjälpa henne, men upptäckte att hon älskade drogerna mer än honom och enbart utnyttjade honom för att få tag på mer heroin. Därmed lämnade han henne bakom sig som 18åring. Nu är han 20 år och han säger: ”Det fanns en tid då jag hatade, då jag skyllde på allt och alla. Men jag har insett att det inte leder någon vart. Jag har insett att det är så här livet är. Welcome to life, Mondo”, säger han och ser på mig och min vän Katie som sitter där i husets kapell med honom.

Welcome to life. Det kan låta som en tragisk och cynisk insikt från någon som tycks vara alltför ung för att ska ha behövt genomlevt allt vad Mondo levt. Men det är en harmonisk, lugn och levnadsglad ung man som sitter där mitt emot mig. Om jag kunde ha en gnutta av den livslust, det framtidshopp och självförtroende han utstrålar, när jag själv befinner mig i mina mörkaste stunder, skulle jag känna mig lugn inför framtiden. Ett liv ska inte behöva se ut sådär, men det finns miljontals liv som gör det. Hur kan det finnas något som helst meningsfullt i ett liv som Mondos, ja i någon av tjejerna och killarna på sheltret, frågar jag mig. Hur kan det finnas någonting meningsfullt överhuvudtaget i världen idag där lidande och död är ett faktum som bevittnas i varje nyhetssändning där barn svälter och maktmissbruk förtrycker och dödar. I varje promenad jag tar i New York City ser jag alltid ser någon som verkar vara hemlös, hungrig eller missbrukande. Och trots att mitt liv inte på något sätt går att jämföras med något av detta frågar jag mig: hur kan jag hitta mening i mitt eget liv där mörkret kan vara nog så svårt.

Och så kommer Jesus och säger att jag ska hata mitt liv, och att döden är vad som ska frambringa liv! Är det inte just hat och död som det redan verkar finnas så gott om i världen? Är det inte just därför jag söker mig till Kristus, för att finna kärlek och liv? Så hur kommer det sig då, att dagens text, som i kyrkoåret kallas för ”kärlekens väg”, i bibeln har överskriften ”Jesus talar om sin död”? Kan dödens väg och kärlekens väg verkligen vara samma sak? Kan hata sitt liv, och vinna sitt liv vara detsamma?

När Jesus talar om att hata respektive älska våra liv, tror jag att det är viktigt att vi är medvetna om att älska sitt liv nödvändigtvis inte behöver vara det samma som att älska sig själv. Inte heller tror jag att det hat Jesus talar om i det här fallet handlar om att leva ett liv i självförnekelse eller extrem askes. Vad jag tror Jesus vill säga, är att vi ibland håller fast vid våra liv, eller det som våra liv tycks innehålla, krampaktigt, som om det faktiskt gällde -livet. Förvisso kan det handla om materiella ting, men jag tror också att det lika gärna kan handla om vårt förhållningssätt till livet, exempelvis så som trista minnen från det förflutna, negativa tankesätt och levnadsmönster, självömkan till följd av andras åsikter och behandling av oss. Så lätt det är att vi klamrar oss fast där, så lätt det är att tro att detta är del av oss, nästan som om de vore familj. Så svårt det kan vara att inse att det faktiskt är det här som bryter ned oss och hindrar oss från att leva livet fullt ut.

Mina tankar går till filmen ”Sagan om ringen”, och Gollum. Den lilla Hoben, som får tag på ringen. Denna ring som är så kraftfull och värdefull att liv sätts på spel för att enbart få äga den. Ringen är så lätt att älska för sin skönhets skull och för den makt den för med sig, men i fel händer och felanvänd har den också en oerhört destruktiv kraft. Gollum älskar ringen och hans jakt på ringen har förvandlat honom från den äppelkindade, gladlynta hob han en gång var, till detta stinkande, seniga träskmonster vars enda mål är att finna ringen och äga den. ”My precious” väser han under jakten. Vi som sett filmen eller läst boken, vet att det enda rätta att göra, för att ringen inte ska göra skada utan komma till sin rätt, är att osjälviskt offra den i Mordor, mörkrets rikes brinnande eld. Att ge upp den makt som ringen skulle kunna bringa till sin bärare, för att offra den för allas bästa. Då först kan freden och friden infinna sig för var och en. Och det är Frodo, den andra lilla hoben som får detta uppdrag på sina axlar, vilket han också genomför med bravur.

När Jesus talar om att vi ska ”hata våra liv”, tror jag att det är något liknande han talar om. Våra tankar tenderar så lätt att snurra enbart runt oss själva. Många gånger tror vi att vi handlar i självbevarande, men istället är det ren egoism som präglar våra handlingar. Mitt bästa går före ”vårt bästa”. Dåliga minnen blir bitterhet, och stoltheten som hindrar mig från att förlåta, gynnar inte alls mig som jag kan tro, utan tär på mig och äter upp mig inifrån. Jag går och bär på mitt vetekorn. Ingen, nej INGEN ska få dela det med mig. Och bitterheten äter sig djupare och skadar inte bara mig, utan också dem runt omkring mig, som älskar mig.

Jo, jag har hört det så många gånger: ”Jesus dog för våra synder. Han tog vårt lidande på våra axlar”. Och vips, så är allt bra, eller? Vips ska jag bara glömma min sorg, min ångest och mitt lidande? Plötsligt slutar alla krig, och hux flux blir alla svältande barn rundlynta och glada?

Det vore ju skönt om det var så enkelt. Men livet och tillvaron består till viss del av lidande, livet är ibland svårt. ”Welcome to life”, som Mondo skulle säga. Delar av vår värld och våra liv består av svält död och ångest. Mondo skulle fortsätta: ”Jag har haft min tid då jag hatat men jag vet nu att det inte leder någon vart”. Jag tror att det är just där Jesus möter oss. I hatet och egoismen, på vägen som inte leder någon vart. På hatets, lidandets och dödens väg går han med oss och han bär det värsta av alla lidanden. Han pinas, plågas och oroas med oss: ”Nu är min själ fylld av oro”, säger han. ”Skall jag be, Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit”, svarar han sig själv. Lidandet finns där. Lidandets väg är verklig. Men Kristus låter sig inte stoppas av lidandet. Han fortsätter på vägen som inte leder någon vart, utan raka vägen in i tomhet och död. Men han låter inte ens tomheten eller döden stoppa honom eller ha makt över honom, utan han fortsätter på vägen som leder rakt igenom hans egen död och fortsätter att gå med oss. Det är då som lidandets väg redan har förvandlas för oss.

Om vi lyfter blicken upptäcker vi det. Om vi ber om det hjälper han oss att räta på våra krokiga ryggar. De som har hållit oss nedböjda och därför hindrat oss från att se vår omvärld. Han hjälper oss också att släppa taget om det där som hindrar oss från att öppna våra knutna händer. Vi befinner oss egentligen fortfarande på samma väg. Men något har förändrats. Vägen kallas nu istället för kärlekens väg. Samma väg, samma minnen och upplevelser finns där, det ändrar han inte på, Kristus. Det vill han inte heller ändra på. Men, den stora skillnaden är den att på kärlekens väg gör vi om vårt bagage till erfarenheter ur vilka vi kan skapa en hoppfull tillvaro. På kärlekens väg upptäcker vi det tillsynes döda vetekornet där i våra öppnade händer. Kristus visar oss hur vi ska sätta det i jorden. Han visar hur vi ska vattna det med vatten från kärlekens, förlåtelsens och livets källa, så att det växer upp och ger god skörd, så att vi kan dela med oss av kärlek och liv.

Att våga släppa taget om det där som hindrar oss från att öppna våra händer och räta på våra ryggar, att våga lösa blodsbanden till det där som håller oss tillbaka från att vandra kärlekens väg att våga förlåta, tror jag är vad Kristus vill hjälpa oss med.

Där tror jag Mondo har en poäng i att vattnet är vad som tvättar bort blod. Blodet Kristus offrade är förvisso tjockare än vatten, men det är vattnet från livets, förlåtelsens och kärlekens källa som ger vetekornet liv och som gör att vi kan släpa självfokuseringen och egoismen. släppa taget om livet, gå vidare och dela med oss av det goda livet, som enbart är gott då det delas.

Därför kan dödens väg och kärlekens väg vara densamma. Därför finns det hopp och mening i Mondos liv. I den grymma världen och till och med från djupen i mitt eget mörker kan jag hitta de där till synes döda vetekornen som med rätt hantering kan vara med och skapa kärlek och hopp i den här världen.

Kampen om korset

Foto: Daniel Talonia Aguilar




Länge har jag sökt. Vädjande sträckt mig ut efter svaret på frågorna som skulle kunna ge lugn till oron och balans till själen. Sträckte mig tills jag inte kunde nå vare sig högre eller längre, hela tiden anandes att något fanns där. Anade de suddiga konturerna av ett kors. Såg det där emellan mina utsrackta fingrar. Snuddade vid tanken av att tillhöra något större, vara del av ett sammanhang. Någon gång började mina läppar forma sig till något som liknade en bön, men alltid blev jag avbruten, distraherad till att göra något annat.

Så en dag när jag hamnat i likgiltighetens lömska näste, och jag mer eller mindre gett upp kampen därfor att min kropp var för trött for att sträcka sig efter detta diffusa något, upptäcker jag något oerhört. Handen jag sett framför mig är inte, som jag trott, min vädjande hand. Det ar Guds hand. Korset framför mig är inte längre något diffust kors, det är jag som hänger där förnedrad och förstörd, i all min enkelhet.

Guds hand stracker sig över mig. Tar korset med mig därpa i sin hand och sager: Kom, låt mig bära dig. Kampen är over. Jag har langtat efter dig så. Under lång tid har jag vädjat till dig, sträckt mig efter dig, letat. Ibland har jag kunnat ana dig, men lika snabbt har du forsvunnit i en diffus dimma, långt borta. Som om du runnit mellan mina fingrar. Jag ar så glad att jag fann dig. Vi hör samman, vi tillhör ett sammanhang.

En värme jag skulle kunna kalla harmoni omsluter mig, och väller fram innifrån. Jag känner hur mina läppar formas och jag viskar lugnt och stilla: "Tack".