Predikan 3e i Advent. Bana väg för Herren.

Jag har ju ett liv! Utbrast huvudrollsinnehavaren i filmen ”the Holiday” och dansade in i huset. Hon hade just smällt igen dörren och sagt adjöss till mannen som hon varit olyckligt kär i under flera års tid. Han hade inget intresse, men för sin bekräftelses skull hade han ändå bundit henne till sig och hon hade gjort sig själv olyckligare och olyckligare. Men nu, efter att ha dumpat honom kunde hon alltså äntligen se: Jag har ju ett liv!

Bereden väg för Herran, sjöng vi nyss i psalmen och ”Bana väg för Herren” är också temat för den här söndagen. Bana väg för Herren…Vad eller vem är det egentligen vi ska bana vägen för? Herren som på grekiska heter Kyrios, på hebreiska Messias.

Vi börjar med att dra tillbaka klockan några varv. 2000 år tillbaka, till platsen där Johannes och Jesus befann sig. Staden heter Jerusalem och befolkningen där lever under Romerskt styre. Judarna, det folk som Jesus och Johannes tillhörde, lever under ockupation, vilket innebar att Kejsaren hade makten över deras liv. När han ville kunde han bestämma sig för att förändra levnadsvillkoren för folket. Till det bättre, eller till det sämre. Kejsaren hade makten. Folket levde i maktlöshet och oro.

Den som lever i maktlöshet och oro kan ha svårt att se livet och ha än svårare att utbrista ”Jag har ju ett liv!”.

Längtan och hoppet efter befrielsen var stor för folket i Jerusalem. Man drömde sig tillbaka och berättade om de gamla tiderna. Om de gamla kungarna som hade all makt att göra det som var gott för sitt folk. Man väntade och tröstades av de gamla berättelserna. Önskade och längtade att Gud skulle skicka ännu en kung, en befriare. Sin smorde. Sin Messias.

Du och jag lever i ett tryggt land på många sätt. Vi lever i en demokrati där vi har möjlighet att vara med och påverka. Socialt och ekonomiskt lever vi, trots vad vi tycker om sittande regering, i ett av världens tryggaste länder.

Ändå upplever många av oss en maktlöshet och en känsla av ofrihet. Stressen, julstressen, känslan av hopplöshet och meningslöshet, känslan av att inte räcka till, ensamheten mitt i detta högteknologiska samhälle. Kanske är detta några av många företeelser som kan förlama många av oss och hindra oss från att se livet och utbrista: Men jag har ju ett liv!

Ofta tänker vi oss ett framtida paradis, ett himmelrike, långt bortom den tillvaro vi befinner oss. Om bara…tänker vi. Om bara det inte var så mycket att göra på jobbet, om bara inte barnen vore sjuka jämt, om bara jag inte hade varit sån, eller om jag bara levde tillsammans med någon, eller om jag hade råd att köpa det...så skulle jag kunna se att jag också hade ett liv.

Det är då Jesus säger att himmelriket redan börjat bryta fram. Att det är här och nu. Johannes var den som kom för att bereda vägen för Jesus. För att bereda människorna på att Jesus, den som skulle upprätta dem, ge dem en inre styrka och visa på livet, var på väg.

Jesus kom för att befria sitt folk på ett annat sätt än vad man kanske hade förväntat sig. Han gjorde det inte genom att slå tillbaka mot kejsaren och romarna. Han gjorde det inte med vapen och våld, nej han kom med något så mycket starkare än så.

Att leva som fri människa handlar inte enbart om de yttre omständigheterna. Det kan många människor som levt i fångenskap vittna om. Kanske Handlar det inte alls om de yttre omständigheterna.

Att Gud blir människa i ett litet barn är kanske det yttersta uttrycket för hopp. Att Gud blir människa, lider, gläds och lever med oss är ett annat. Att Gud som människa dör MEN uppstår är ytterligare ett av det starkaste uttrycken för detta.

Hur ska vi få tag på Himmelriket. Ja, en del försöker med våld. Genom att förtrycka och hata andra så kan jag få glänsa, så kan jag få upphöja mig. En del tror på att leva som Johannes, i sträng askes. I avskildhet, i fasta och bön. Andra lever livet, festar och äter -de som Jesus blev sammankopplad med. Hur vi än försöker så är det kanske bara yttre företeelser för något som egentligen handlar om ett intre förhållningssätt.

Att vara Kristi efterföljare är det som leder till livet. Det där som gör att vi oavsett yttre omständigheter kan utbrista: ”Men jag har ju ett liv”. Det handlar inte om att leva på ett visst sätt. Att bana väg för herren, är att bereda plats i sitt liv för att kunna ta tillvara på livet. Att låta Kristus vara ”Herre” över mitt liv, innebär att jag inte behöver böja mig för några andra herrar. Vare sig dessa Herrar är yttre maktfaktorer eller inre så som bitterhet och skam.

På många sätt kanske det här låter som modern livscoaching. Och jag skulle säga att det finns många likheter. Att låta Jesus vara min livscoach skulle kanske kunna vara ett modernt sätt att säga att Jesus är min Herre. Men det är också större än så. Det är att påminna sig om och bli del av något som människor har erfarit i årtusenden, och haft som vägledning för sina liv. Därmed sätter vi också oss själva i ett större sammanhang. Det är att läsa profeterna och bibelns böcker i ljuset av uppståndelsen det vill säga i ljuset av hopp och kärlek. Det är att tro att mörkret aldrig får sista ordet utan att det alltid finns en ny chans för var och en av oss. Men det är också att tro att jag inte bär ensamt ansvar för att hitta detta och bära detta i mitt liv. Vi hör alla samman, och det är därför vi behöver varandra i våra kyrkor. För att stötta och påminna varandra om det här. Vi är inte ensamma. Och samtidigt, vi är alla lika ensamma. Därför får vi samlas och möta varandra där vi befinner oss i nattvard bön och sång.

Att bana väg för Herren, är med andra ord att leva sitt liv i tolkningsmönstret av tro, hopp och kärlek. Det innebär inte alltid att vi känner att livet är toppen eller hoppfullt. Men det innebär att våga leva efter det tolkningsmönster för livet som innebär att påminna sig och låta sig påminnas om det att livet alltid har segrat. Att det aldrig är kört.

I gudstjänsten och i vardagen får vi människor bära varandra. Vi får kasta ut det där som binder oss till dem eller det som är svinaktiga och dåliga herrar över oss. Som hindrar oss från att låta kärleken komma fram. Så får vi bereda väg så att vi kan se och tillsammans utbrista: MEN VI HAR JU ETT LIV!