Predikan, 9e e Trefaldighet, Goda Förvaltare

Det är fasligt mycket våld i den här texten. Piskrapp och prygel. Inga trevligheter direkt. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket. Krav och ansvar. Var finns nåden och förlåtelsen?? Var finns den kärleksfulle Guden?? Ja, var finns nåden och förlåtelsen i vår värld över huvudtaget när våldet tar vid och fördömelsen slår hårt, var finns kärleken och omsorgen, när domarna viner, hat och orättvisa råder? Domarna, både från oss själva över andra och från andra över oss. Men kanske, kanske är vi ändå själva våra främsta och hårdaste domare.

När det gäller utsattheten och omsorgen om Guds minsta är domen hård mot den som försakar dessa små. När det gäller ett själviskt handlande för sitt eget bästa, på bekostnad av dessa de mest utsatta, då sparar inte Gud sin vrede över människorna.

Härom natten vällde vreden fram hos en av mina grannar. Det var fest i en av lägenheterna, eller i alla fall var det en av våra grannar som spelade fasligt hög musik. Vi var nog många som vredgades över att inte få den sömn vi alla behövde så väl. Tack och lov tog min granne mod till sig och fick tyst på oväsendet. Ja, kanske var det en helig vrede som vällde ut där i natten, som räddade nattsömnen för oss alla. Den som känner mig, vet hur min vrede, eller i alla fall lättretlighet och intolerans väcks när jag inte äter i tid, innan blodsockret hunnit sjunka. Jag tror inte jag är särskilt unik när det gäller det här, utan att det är ett ganska så allmänt drag hos oss människor. Om vi inte får det vi behöver i tid, så fungerar vi inte riktigt som vi ska. Vi mår dåligt, vi far illa, andra kanske till och med far illa som en följd. Vi människor behöver omsorg, om oss själva och om andra. Evangelietextens Herre är mån om sina tjänare. Han är en God Herre som vill se till att hans tjänstefolk får det de behöver. Han säger åt sin undersåte, sin anförtrodde att han skall se till att ha omsorg om tjänarna så att de får vad de behöver i rätt tid.

I den bibliska världen, var en tjänare någon som var livegen. Någon som var helt i händerna på sin herre, som inte ägde rätten till sitt eget
liv. Om det var en god herre, ja då levde tjänaren bra, om det var en illasinnad herre, då var det illa nog för tjänaren, som vid sidan av änkan, den faderlöse och främlingen var en av de minsta, en av de mest ringaktade och betydelselösa i samhället vid den här tiden. En av dem som den judiska lagen därför värnade särskilt om. Det är därför ett stort förtroende som han får, tjänaren i dagens evangelietext.

På många sätt är vi människor, liksom tjänaren livegna. Vi äger inte vårt eget liv. Vi äger inte makten över vårt eget liv och död. Livet är oss givet, vi föds och vi kan inte göra särskilt mycket åt det. Vi dör, och vi har inte heller helt och hållet makt över det. På många sätt kan vi påverka vårt liv. Men helt och hållet råder vi inte över det, det är oss givet. Det gör endast Gud. Gud som vill oss väl, Gud som vill oss det goda.

Det finns många olika herrar att ha i sitt liv. Kanske kan det vara en god idé att fråga sig då och då. Vilken Herre lyder jag under? Är det den Gode Herren, eller är det en illasinnad Herre, som inte alls är intresserad av att ge oss det vi behöver så att vi lever väl? I dagens samhälle är det populärt att vara sin egen Herre. Men hur blir det, om den egna Herren är en väldigt hård och självfördömande Herre? Eller en herre som bara bryr sig om sig själv, och struntar i nästan…

Ibland, när domarna blir för hårda från oss själva och andra, då kan det kännas som att vi inte riktigt orkar med. Som att vi inte orkar se verkligheten. Om vi har en Herre som är ondsint, kan det tänkas att vi inte vågar vara ärliga. Då är det enklare att sticka huvudet i sanden, låtsas som inget. Låtsas som det regnar.

Då blir plötsligt lögnes herre och inte sanningens Herre, den som styr våra liv. Sänd ditt ljus, och din sanning. Låt de leda mig…I lögnen nästlar vi in oss i oss själva. Vänder blickarna inåt och sätter upp murar mot våra medmänniskor. Ser inte de andra, ser inte medmänniskan, dessa Guds minsta…Nej, ”Lägg bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa” säger Paulus i dagens epistel. Men vem är då min nästa? Vem är denna minsta? Vem är förvaltaren? Det är väl inte mig Gud är arg på?? Och vad är det egentligen vi behöver?

Luther talade om människan som både simul justus et pecator. Både syndare och rättfärdig. Både förvaltare och tjänare, en av guds minsta. Jag är min egen nästa, och nästan är också den vi minst anar. Alla är vi de som riskerar att försakas, men också de som riskerar att försaka. Och det sker hela tiden. Var gång vi inte ser till att vi får det vi själva behöver, eller andra och hamnar i självförakt, eller föraktande, var gång vi avskiljer oss själva eller andra från att leva och ta del av livet av vardagslivet, drabbas vi av Guds väldiga vrede. Guds hårda dom, mot oss.

Gud blir vred när hans älskade människlighet far illa och lider. Men till skillnad från många andra Herrar i våra liv, så är detta en Herre vars vrede och dom lyfts bort från våra skuldror i den stund den är uttalad. Var och en som någon gång känt en stor skuld och blivit förlåten vet med sig lättnaden den innebär. Som om vi plötsligt ser att livet finns kvar, och bara är att leva! Detta vill Gud ge oss var dag! I stället för våra egna och andras eviga domar, får vi lita på Guds dom som följs av nåd och kärlek.

Detta är en gåva som är värd att förvalta. I den stund vi får del av nåden blir vi också förvaltare av den. Nåd och kärlek kan endast förvaltas genom att dela med sig av dem i överflöd. Med nåden följer med andra ord också ett ansvar. Ett ansvar emot nästan.

I nattvarden delas brödet lika mellan oss människor. Kyrkan är förvaltare av nådemedlen. De medel som förmedlar detta svårbegripliga som nåden är. På liknande sätt får vi tänka oss att vi delar nåden lika mellan oss och dem vi möter genom att möta våra medmänniskor, våra nästa, Guds minsta, med ett kärleksfullt, förlåtande och öppet sinnelag.

Förlåtelsen och nåden existerar, den är en verklighet. Och den blir synliggjord när vi människor delar den mellan oss.