Predikan, 9 augusti 2009, Goda förvaltare

Det finns berättelser som är värda att förvalta och att berätta om och om igen. Berättelsen om kampen mellan ont och gott är en sådan berättelse som vi ständigt kommer tillbaka till. Om att vara goda förvaltare av dessa berättelser och förvaltare av Guds kärleksfulla nåd och förlåtelse ska den här predikan handla om.

En av dessa berättelser, som vi känner väl och som vi förvaltar här i Storkyrkan, är berättelsen om Sankt Göran och draken:

Göran var en riddare från det fjärran Kappadocien, som kom ridande via Jerusalem till den lilla staden Selene i mellan östern. Här hade en ondskefull och illasinnad drake slagit sig ned i en sjö och hotade att förgöra staden och dess invånare med sin eld, om man inte offrade av sin livsnäring,, levande får till draken. Då fåren tog slut fann kungen ingen bättre råd än att man skulle offra också sina barn till draken, för att inte hela staden skulle förintas. Genom lottdragning kom man fram till vilket barn som skulle offras. En dag föll lotten på prinsessan och kungen försökte på alla sätt och vis komma undan detta hemska öde för sin dotter. Då Göran kom ridande hörde han om detta fasansfulla och kortfattat kan vi säga att han tämjde, inte dödade, draken och befriade både prinsessan och staden ur drakens grepp.

Ondskan eller kaoset symboliserat av en drake, ett odjur eller en orm ibland vilandes i det okända vattendjupet. Berättelsen om hur denna varelse förgörs och godheten, kärleken segrar och vinner, finner vi i berättelser över hela vår värld i kulturer från alla tider. Myterna är många, men kampen är densamma.

Kaoset i kampen har många ansikten. Sorg, depression, utbrändhet, besvikelse, bitterhet, rädsla, krig, fångenskap, svält och fattigdom, ja detta är bara några av kaosets alla ansikten. När kaoset inträffar, vilket det förr eller senare det gör i våra liv är det lätt att känna sig ensam. Det är lätt att tro att vi ensamma måste stå upp och kämpa i kampen mot det där som hotar att förgöra oss.

Berättelserna i bibeln har formats av människor som erfarit kaosets olika ansikten i sina liv. Men de berättar också om erfarenheten av hur den gode Guden skapar ordning i detta kaos, skapar nya förutsättningar i det som först tycktes vara helt fördömt.

Så är bibelns egen skapelseberättelse just ett exempel på hur den kristna tron har förvaltat människors erfarenheter genom att berätta om hur den gode Guden skapar ordning och liv, gott liv, ur det kaos som först vilade över jorden.

Berättelsen om Sankt Göran och draken fortsätter med hur Göran, efter att ha tämjt draken och befriat prinsessan mer eller mindre tvångsdöper byn. Döp er, eller jag släpper kaoset lös på er. Befrielsen från våld och förtryck blir till en ny maktfaktor.

Kärleksbudskap om befrielse blir tvångsdop, korståg, förföljelser, inkvisition, krig och överhetens eller den vite européens förtryck. Vi har så mycket på vårt samvete, vår kära kristna kyrka. Vi har så mycket på vårt samvete, vår kära splittrade mänsklighet.

Så många gånger vi frestas att falla in i ett ursäktande, ett urskuldande. Vi ber om ursäkt, men- glömmer vi bort att be om förlåtelse???

Det finns mycket att be om förlåtelse för, men istället för att vara självrannsakande och ta ansvar, hamnar vi så lätt i urskuldande och ältande. Och nu talar jag förvisso om oss som enskilda människor men framför allt om oss som kyrka! Och jag misstänker djupt att det har sin grund i att vi inte vågar be om förlåtelse, och därför lever i skräck för draken, genom att vi går omkring och hukar för den och ursäktar oss själva fast att den sen länge är borta,

En kyrka som förminskar sig och ber om ursäkt för sig själv är inte en god förvaltare av nåden från en kärleksfull Gud. En sådan kyrka kommer inte att kunna förmedla nåd och upprättelse för andra, om den inte förstår att förlåtelse, nåd och upprättelse också gäller henne själv! En kyrka som ber om förlåtelse däremot, accepterar sin egen svaghet och skröplighet men framför allt, att Gud ständigt vill nytt liv och därmed tar den med sig erfarenheterna av sina fel och brister för att vandra framåt och med Guds hjälp skapa nya förutsättningar. En sådan kyrka tar sitt ansvar! En sådan kyrka är en god förvaltare av Guds nåd!

Det är du och jag som är kyrkan. Var och en är vi brustna och brutna. Utan egen förmåga att ställa allt till rätta, utan egen förmåga att alla gånger se vägen ut ur det dunkla kaosmörkret. Men precis som det brutna brödet är del av ett helt bröd, är vi som brutna och brustna människor del av en helhet. Del av samma kropp. Kristi Kropp. Guds kyrka i världen. Gud skapar en hel mänsklighet av brustna människor. Därför är vi inte isolerade varelser, därför fungerar det heller inte att leva som enskilda, isolerade varelser. Därför, när vi tittar närmre på det kan vi egentligen inte ta avstånd från det som varit i historien och säga att det där var då, det skulle aldrig kunna ske nu. Vi är fortfarande del av samma mänsklighet. Vi besitter samma svagheter och delar samma kaos, men vi delar också samma möjligheter till nytt liv, nya förutsättningar som Gud vill ge plats för. Med Paulus ord kan vi uttrycka det; Ögat kan inte säga till handen, jag behöver dig inte eftersom Ögat likväl som handen tillhör kroppen och de behöver varandra.

Göran kan inte på egen hand besegra draken. Inga människor kan döda drakar. Om ni går och tittar på Göran efter mässans slut ser ni att hans blick är fäst långt i fjärran. Det är den för att det en gång, när statyn var placerad på sin ursprungliga plats, sägs ha hängt ett krucifix i riddarens blickfång. Endast med blicken fäst på korset, det vill säga endast med Guds hjälp kan Göran besegra draken. Endast med Guds hjälp och som goda förvaltare av hans kärlek och förlåtelse genom nåd kan vi ta oss utanför de spiraler av våld, och hat som vi människor bygger upp och därmed isolerar oss från varandra. Vi är del av samma kyrka, vi är del av samma mänsklighet och endast tillsammans i gemenskap med varandra kan vi röra oss bort från det förflutna. Framåt, och med Guds hjälp skapa en bättre värld. Med Guds hjälp, genom att låta Gud skapa nya förutsättningar i våra liv. Genom att vi får lägga det gamla bakom oss i dopets kaosvatten, och varje dag på nytt resa på oss och istället ta del av det vatten som ger liv. Stolta och uppresta får vi vara som Guds skapelser, Kristi medarbetare.

En god förvaltare gömmer inte det hon har. Hon använder sig av gåvan och på så vis fördubblas dess värde. Som förvaltare av Guds kärlek ska vi därför inte gömma eller glömma oss själva. Låt oss istället se vad vi har, använda oss av oss själva och då också öka kärleken och nåden i våra egna och andras liv och över hela vår värld!