Predikan, Den helige Mikaels dag, Änglarna.

Känner ni också hur svavelröken nästan ligger tät efter dagens textläsningar? Idag har vi att göra med dramatiska texter. Änglar, drakar och demoner. Det blev en strid i himmelen, Satan störtades ner på jorden och far nu fram som ett vilddjur bland folken. Strid. Kamp. Precis som vilken Hollywoodfilm, vilket drama, vilken dokusåpa som helst. Berättelser om ont och gott. Svart och vitt. Himmel och helvete. Kampen utanför oss, kampen inom oss. Kampen som det innebär att vara människa.

I vår kyrka rör vi oss med massvis av symboler. Idag började vi t ex högmässan med en procession in. En symbol för hur vandringsfolket, Israels folk tågar ut ur fångenskapen in till befrielsen i Kaanans land. Sedan belystes Evangeliet, glädjebudskapet, och bars ut i församlingen. En symbol också det, för hur Guds ord bärs ut till oss människor. Vi får stå upp för att symbolisera att Gud drar oss nära sig. Ibland blir symboler tomma och kan tyckas snudd på betydelselösa, då kanske vi kastar ut dom, eller kanske kan vi återta dem. Men för att förstå själva betydelsen av ordet symbolisk, tror jag att vi också behöver skaffa oss lite kunskap om dess motsats, diabolisk.

Ordet diabol är grekiska och betyder det som delar, det som splittrar. En diabolisk tillvaro är alltså en splittrad tillvaro. Symbolen, den symboliska tillvaron vill däremot verka helande. Diabolen delar, medan symbolen helar. Vi återfinner ordet diabol i latinets diabolos, engelskans devil och vårt eget djävul.

Och visst kan tillvaron många gånger te sig diabolisk, eller djävulsk? Det tror jag inte att någon av oss är särskilt främmande för. Alla upplever vi i våra liv det som verkar splittrande, begränsande, det som hindrar oss, avskiljer oss från livet. Från att leva våra liv fullt ut.

I kulturer över hela vår värld har denna splittring beskrivits, symboliserats, av en kamp. En kamp mellan ont och gott, drakar och hjältar, kaosmakter och gudomliga makter, vädergudar och havsgudar. Men genom att draken, havsormen, eller monstret som är symbolen för kaos besegras, klyvs mitt itu helas splittringen och livet får blomma och fortsätta utifrån nya förutsättningar. I bibelns skapelseberättele klyver den allsmäktige Guden havet, där kaoset bor, med sin gudsvind och skapar därmed nya förutsättningar för liv. Så skapas världen som bibeln vill berätta om den utifrån en kamp. Själva skapelsen är alltså en kamp. Inte därför att beskriva skapelsen som ond, nej- ur kampen föds nya förutsättningar för liv. Ur kaoset kommer alltid liv, därför att Gud vill liv. Och temat, hoppets tema, återkommer ständigt i vår bibel, i vår historia, och vi får genom symboliken göra det verkligt i våra liv.

Bibelns böcker är skrivna utifrån ett folks historia. Israels folk, Judarna. Ett folk som under stora delar av sin existens levt begränsade av förtryck i form av fångenskap och ockupation. Under Mose tid var man fångar i Egypten, under profeten Daniels tid var det Babylon som var fienden, under Jesu tid levde man under den romerske Kejsaren.

I många av bibelns ytterst politiska berättelser, som den i Upp, förläggs kampen som det fångna, förtryckta folket upplever från den faktiska verklighet där de själva står maktlösa inför den världsliga makten, till de kosmiska sfärerna där Gud segrar över all ondska. Man säger till varandra. Se på hur det varit förr. Gud räddade våra mödrar och fäder. Gud har redan segrat över ondskan och därför kommer vi bli räddade igen. Traditionen, berättelserna, symbolerna inger hopp och mening, en inre styrka som gör att man orkar leva vidare genom kaos och maktlöshet.

Temat för dagen är ”Änglarna”. Har ni sett ängeln i taket förresten,? Det är faktiskt en av de få interiörerna som finns kvar från gamla Katarina kyrka, innan den brann.

Och man kan kanske fråga sig var änglarna passar in i allt det här. Den bild som vi ofta får av änglar idag är att änglar är ganska så gulliga, oförargliga varelser, som har ett strålande skimmer omkring sig. Ibland talas det om skyddsänglar, och kanske tänker vi oss då en ängel som då går med oss och skyddar från ALLT ont i världen. Kanske är det så vi gärna vill tänka oss tron och evangeliet också. Men vad gör vi då med texter som de vi har idag, där tillvaron framställs som allt annat än mysig och där änglar faktiskt är ganska så kraftfulla väsen. Det är då lätt att stryka och blunda för sådana texter, och vi talar gärna tyst om djävul, helvete och dom.

Och visst vore det underbart om jag som präst kunde stå här och säga; Tro på Gud, lita till din skyddsängel så ska du se att allt går dig väl! Jag skulle aldrig säga det. Ni skulle förmodligen inte heller tro på mig.
Kanske är detta sätt att predika Guds ord en reaktion på en kyrka som istället använt dessa texter för att ENBART predika helvete, demoner och dom. Jag skulle säga att båda är förkastliga.

Tron är ingen garanti för att vi ska vandra torrskodda genom livet. Änglar är inga personliga livvakter som håller farorna, sorgerna och kamperna borta från oss. Tron är inte heller en varningslampa som ska tala om för oss att NU har du gjort fel igen. Det där är både vi själva och andra så bra på, ändå.

Båda dessa, vågar jag säga, är grova misstolkningar av vad tro är. Tron ÄR däremot en hjälp för att kunna LEVA livet fullt ut. Att trots det svåra som händer kunna se och greppa att livet. Det är HÄR. JUST HÄR. Det är just detta vi delar och VI får alla vara del av det just här, just nu. Med trons, med våra medmänniskors hjälp kan vi bli rustade för att leva i den diaboliska tillvaro som så många gånger är. Vare sig tron eller livet är därför något som vi kan hålla för oss själva. Det handlar om relationer, och det ligger därför i sakens natur att vi delar detta med varandra.

Se på ängeln. Den är kvar efter branden. Den sitter uppe i taket och vakar över oss som en påminnelse, en symbol för att något nytt kan komma ur det gamla. En gammal kyrka brinner ner. I en tid när ingen längre bygger kyrkor går människor samman för ett gemensamt mål, för att bygga upp sin gamla kyrka. Så kan ängeln i taket, och hela Katarina kyrka få vara en symbol för hur det ur död och svavelosande förödelse kan uppstå något nytt. Hur nya förutsättningar kan skapas ur det gamla. I det trasiga, det som gick fel i våra liv fortsätter Gud att skapa nytt liv, nya förutsättningar.

Och vi behöver varandra för att visa på detta liv. För att stötta varandra så att vi orkar gå vidare genom livet. Så, just så genom oss människor tror jag är ett sätt som Gud sänder sina änglar till oss.
Vi befinner oss just här och just nu. Här delar vi liv och framtid. Inte ensamma utan tillsammans med varandra.

AMEN