Ibland har vi så svårt att släppa taget. Släppa taget om det döda i våra liv. Det som håller oss tillbaka, det som hindrar oss från att låta livet blomstra. Vi håller hårt om det där som har hänt. Det som har gjorts emot oss, det som vi gjort emot andra. Så ofta vi går tillbaka och söker efter det. Söker, rotar runt. Söker oss inåt, mot djupet, mot mörkret, liksom kvinnorna i grottan söker vi, letar, ältar och rotar. Vi vill ta hand om det gamla, det döda smörja det med olja och kryddor. Hylla det döda och offra oss själva för lidandets skull. Men det finns bara bindlar kvar. Innehållet, kroppen, är borta.
Varför söker ni den levande här bland de döda? Ljuset kommer till oss, påminnelsen om liv, om att vi faktiskt kan leva det här livet, hylla det levande och livgivande. Efter en lång natt i mörker kan det ljusa och goda vara befriande, men ändå nog så skrämmande. Det kan kännas så mycket bekvämare att gå tillbaka till grottan, till mörkret, till de gamla invanda mönstren som blivit tryggheten. Det kan vara svårt att förstå att livskraften är stark. Den andra kraften, dödens och mörkrets kraft kan så många gånger lura oss med sin styrka, att vi tror den har kommit för att stanna. Att den rullat sin stora sten för öppningen till våra liv för gott och att vi aldrig någonsin ska kunna rulla bort den igen.
Ändå gick kvinnorna till graven. Fast att de inte förstod hur de skulle få undan stenen.
Men stenen var och är borta, graven är tom! Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden! Han finns inte längre här bland de döda. Livet försvann, hoppet dog, men det kom tillbaka. Det verkade kört, hopplöst. Men nu vet vi, Gud lämnade aldrig sin skapelse, han lämnar aldrig oss människor. Gud är en Gud som vill liv, som vill kärlek och liv för hela sin mänsklighet till varje pris. Han vill låta oss leva, blomma, lysa. Denna livskraft är så stark att den spränger alla gränser. Hatets, orättvisornas, mörkrets, ja till och med dödens gräns!
Men vågar vi tro det? Vågar vi lita på det? Vågar vi gå ut igen ur den mörka grottan, ut i den friska vårmorgonen och faktiskt tro att blommorna blommar, vågar vi tro på livet?
Vågar vi tro att livet finns här för oss, för dig och mig? Kanske är det för de andra, men förtjänar jag ändå inte att gå där inne bland bindlarna? Rota, leta. Vågar jag tro att jag kan släppa taget om andras oförrätter, om mina egna? Vågar jag tro att jag får låta dem ligga där som bindlarna inne i graven, men att jag får gå vidare ut i livet, ut i den riktningen som männen i de skinande kläderna pekar, ljusets och livets riktning. Följa Kristus, som sannerligen är uppstånden!
Allt det döda i våra liv. Allt som leder till död och förruttnelse, det tog Jesus med sig på korset, in i graven och ned i dödsriket. Där lämnade han det en gång för alla. Allt det som varit, det har varit. Jag behöver inte längre bära all världens mörker på mina axlar, du behöver inte bära ditt. Inte ens vårt eget mörker. Jesus bar det, bar mörkret, lidandet, offret på sig. Och nu har han lämnat det där i dödsriket.
Vad är det som hotar, vad är det som hindrar oss från att se att världens och livets vårmorgon ligger här framför oss var morgon?
Jo, det kommer fler Getesmandestunder då ångesten ligger tät. Det kommer fler långfredagar då allt hopp verkar vara ute. Jag kommer återigen vara rädd som Petrus och förneka, jag kommer att tvivla som Thomas. Det kommer att kännas så. Men en gång för alla har Kristus dött och uppstått och med detta i minnet får vi påminna varandra om att det aldrig är kört. Var söndag firar vi detta. Att hoppet alltid finns där. Att kärleken och livet alltid segrar. Med det i minnet får vi leva tillsammans i den riktningen. Kärlekens och livets riktning. Det som leder i riktning mot blomstrande liv hos oss själva och dem vi möter.
Monday, April 05, 2010
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment