Predikan 13 e trefaldigheten, Medmänniskan 20100829

Är det inte lite omodernt ändå, det här med att älska sina fiender, att vända andra kinden till, att göra mer än vad som förväntas? Att vara vänlig mot människor vi inte ens känner, leder inte det bara till att vi kristna är lite lättare att köra med än andra människor?


Jag hörde någonstans, jag vet inte var, en undersökning som sa att människor idag har lättare att förstå vedergällningens filosofi, det vill säga hämnd och att ge igen, än kärleksbudet. Nog kan det vara så när jag tänker hur lätt Medmänniskor, blir Motmänniskor. Inte bara i mitt dagliga liv, i trafiken, utan också i medias rapporter om mördare, sexbrottslingar och krigshärdar.


Å andra sidan hör man än idag att vi i kyrkan föredrar att enbart prata om kärlek. Att det för Nya testamentet unika kärleksbudet säger åt oss att vi är älskade som vi är, kravlöst, oavsett hur mycket vi än misslyckas och att vi på grund av nåden därför kravlöst och buffligt kan bete oss mot våra medmänniskor hur vi än känner för och att det där med synd mest är nåt som kyrkan hittat på i en svunnen tid för att trycka ner människor i skorna? Men nej, Kärleksbudet är faktiskt inte unikt för Nya testamentet, utan är just vad de gamla lagarna i GT också handlar om, och det som jag just gav exempel på är vad Teologen Dietrich Bonheuffer skulle benämna som billig nåd!


Så, vad är det egentligen Jesus säger när han menar att vi ska vända andra kinden till och älska inte bara våra vänner, inte bara vår närmsta familj, utan också dem som vi har svårt för? Ja till och med dem som förföljer oss! (Däremot säger han inte att vi INTE får ha fiender… )


På en plats jag bodde för några år sedan bland kristna pacifister, såg jag varje morgon när jag kom ut i köket en lapp som någon klistrat upp. Som en slags ironisk motsats till alla krig som förs i religionens namn stod det: ”When Jesus said, ”Love your enemies” he probably ment we were not supposed to kill each other”.


Nej, jag tror inte heller att vi ska döda varann. För döden är allt det som livet inte är, och Gud vill i allra högsta grad liv för oss människor. Men det är inte bara våld och vapen som dödar. Också ord, handlingar och tankar kan bidra till en själslig död. För dödande är inget annat än hat i sin allra mest komprimerade form. Hat är inget annat än rädslor i en komprimerad form. Rädslor är det fenomenala byggmaterialet vi människor använder då vi bygger skyddande skal kring oss själva och särskiljer oss från andra. Vi tror att vi skyddar oss med hjälp av det där skalet. Men i själva verket späder vi på rädslorna, bygger upp murar MOT människor, skapar MOTmänniskor istället för MEDmänniskor, och vi blir ensamma. För visst kan vi vara rädda för så mycket? Rädda för att inte uppfylla kraven, att inte räcka till, att inte älska eller att älskas tillräckligt. Att inte duga i andras ögon, att inte få vara med. Ju mer vi försöker duga, desto mer putsar vi på skalet och ju hårdare blir det. Trots detta spricker det ibland. Och när det spricker, vet vi ibland inte vad vi ska ta oss till…


Till Guds folk, Israels folk, hörde man inte på grund av vare sig sina kvalitéer eller prestationer. Skönt va? Dit hörde man genom härkomst. Tänk att få tillhöra, bara genom att vara den jag är! Säkert innebar det lika mycket konflikter och orättvisor människor emellan, då som nu. Människor slogs på kinder, processade om skjortor och till och med hade ihjäl varandra. För att förhindra blodshämnd sade lagen öga för öga, tand för tand. Det hade alltså INTE med vedergällning att göra! Utan handlade om att ersätta den som skadats med rimliga proportioner. För att hålla lite ordning i det mänskliga kaoset, helt enkelt. Ja, rent av försöka verka för lite rimlig rättvisa, och värna om den svage bland all mänsklig galenskap.

Kort sagt: Till Israels folk, Guds folk, hör man till för den man är. Människor är människor, bråkar, slåss och har svårt att hålla sams och därför behövde man skydda varandra i gruppen. Att hamna utanför gruppen däremot, det var förenat med en säker död. Inget som Gud ville, inget som människan ville och inte heller något som någon människa kunde döma någon annan till. För gemenskapen behövdes för allas överlevnad. I ensamhet överlever ingen. Att leva som Guds folk, innebar att leva gemenskap, livets riktning.


Vi är Guds folk. Vi är kallade till att leva i livets riktning. Och vet ni vad? Till Guds folk hör man inte heller idag på grund av vare sig kvalitéer eller prestationer. Dit hör vi alla som de vi är, av nåd genom Jesu död och uppståndelse. Därför kan inte heller några onda gärningar i världen utestänga oss, eller någon annan heller för den delen därifrån. Ett synligt tecken för oss människor på detta, är dopet och nattvarden, där bröd och vin delas och dit ALLA är välkomna.

Att vara del av denna gemenskap, är att se att det mänskliga livet har ett oändligt värde inför Gud. Det är att se att Gud låter sin sol gå upp över onda så väl som goda. Vi alla är människor som lever i den här världen. Lever det liv som vi ibland, men inte alltid har makt över. Vi försöker så gott vi kan, leva och ta tillvara på de år som vi har fått här och nu. Ibland går det bättre och ibland går det sämre. Ibland går det inte bra alls och allt, inklusive vårt skal rasar samman.


Då får vi förlita oss på de andra bland Guds folk, att det finns andra människor, medmänniskor, som med Guds hjälp är villiga att se bortom, se igenom sprickorna i min spruckna fasad. Hjälpa mig att se livet igen, se strimman av ljus och hopp lysa genom den spruckna fasaden och se att med Guds hjälp finns det möjligheter att skapa nytt ur det trasiga.


Ingen av oss ska behöva bära livets mödor själv. Vi bär varandra och därför handlar den kristna tron inte om ett enskilt projekt, något som får mig att må bra enbart i stunden eller i krisen. Allt handlar om dig och mig i relation till varandra, till MEDmänniskan. Där vi får vara MEDskapande redskap för Guds kärlek och med dennes hjälp se att bakom varje skal, sprucket eller ej, finns en människa, skapad av Gud. En Guds människa. Att vara kristen är leva i en värld där inte alltid kärlek råder, och att i denna värld be om Guds hjälp att gå i Jesu spår och att inte vara MOT-människa, utan mod om att våga vara MED-människa.