Predikan Söndagen efter jul, Guds barn.

Så kom den då i år igen. Julen. Glädjen, lyckan, livet, befrielsen. Ljuset som återvände. Räddningen, Gud som kom till världen inte genom praktfullhet och makt, utan som ett litet barn. Ett barn, det lilla Jesusbarnet, född i det smutsiga stallet, för det fanns ju ingen plats för dem i härbärget. Under julhelgen har många av oss firat, glatts och ätit, varit lediga till minne av detta. Andra har firat i mindre skala, i ensamhet, långt borta från familj och dem man älskar. Många har jobbat och hållit samhället igång på vårdinrättningar, i pendeltrafiken, med snöröjning… medan vi andra tagit igen oss och vilat upp oss. Återigen andra har inte firat alls, utan kanske gjort allt för att undvika att påminnas om julens glädjebudskap därför att ensamheten och saknaden på många sätt då känns än större.

Ja, julen har gjort sig påmind för de flesta av oss, vare sig vi tillhör dem som väntat eller dem som har fasat. Vi som väntat har firat lucia, vi har tänt ljus, öppnat adventskalendrar i väntan på vad som komma skall. Köpt julklappar och förfasats över hur kommersialismen visat sitt fulaste tryne i julhandeln.
Och så kom julen och nu är den nästan över. Granen är inte lika vacker, julklapparna är öppnade och julmaten står upp i halsen. För dem av oss som väntat känns det kanske lite snopet. För dem av oss som fasat kan det vara lika gott att det är över. Men oavsett om vi har väntat eller ej, så har det lilla barnet fötts för var och en av oss. Så har Gud kommit till varje människa.

Nu, när barnet fötts, vad ska vi då ta oss till med det? Det är väl knappast frågan som nyblivna föräldrar ställer sig…Vad gör vi nu med barnet vi fått? Det är ju nu det börjar, med uppfostran, ja ett helt liv tillsammans med det nyfödda barnet. Vad gör VI med gåvan vi fått? Hur hanterar vi att Gud kommer till oss och blir synlig för världen i det mörka, ensamma, utsatta och otrygga? Hur tar världen emot barnet? Hur tar vi emot budskapet om att räddning, kärlek och liv enbart finns i det sårbara?

Barnet på vilkets axlar världens räddning nu vilar. Barnet. Guds storhet i barnets bräcklighet.

Barnen är vår framtid, vår oro och vårt hopp. Så ber vi i en av bönerna som ofta bes vid barndop. Därför ber vi om trygghet och fasthet att barnet som döps ska få växa till mognad och frihet i en värld som många gånger är mörk och otrygg. I barnen finns vår framtid. Det som vår generation inte lyckades åstadkomma får vi sätta tilltro till, till kommande generationer. Men det finns också en oro. Våra rädslor, blir också våra barns rädslor. I hoppet får vi tro att barnen tar vid där vi misslyckades.

När Jesus föds upprepas berättelsen från tiden då Moses föddes. Rädslan för en folkets befriare utgör ett sådant hot gentemot den förtryckande maktens härskare, att en drastisk utrotning av alla barn tillsätts. I förhoppningarna och glädjen, i styrkan som kan anas i detta sårbara, utsatta spädbarnsliv blir hotet så stort att en förintelse sätts igång. En förintelse av allt spirande människoliv.

Att det kan finnas något så hotfullt i det minsta och sköraste. Att det kan finnas något så starkt och mäktigt i det svaga och maktlösa att människan är beredd att döda.

Många är de barn som lever i utsatthet i vår värld idag. Det som kunde tyckas självklart, att ta hand om dessa våra minsta, där vår framtid vilar, visar sig många gånger inte alls vara självklart.

Ensamkommande flyktingbarn. Barn som får ta de hårdaste smällarna vid vårdnadstvister, barn som smittas av HIV innan de ens är födda. Guds barn är lika utsatta idag som de var då Gud själv föddes till den här världen som ett litet barn. Var gång ett barn lider, är det Gud själv som lider.

Vi är alla del av Guds skapelse, men genom julnattens under, föds vi alla också till att bli Guds söner och döttrar, Guds barn. När vi vågar se vår mänsklighet, det sköra, i det ofärdiga och mjuka då omfamnar vi också insikten om att vi är Gudomliga och hör samman, att vi alla är Guds barn.

Guds barn, Guds söner och döttrar har alltid makt att förändra. Barn har makt, men det är en mjuk makt, som ärkebiskop Anders Weijryd skriver i sin debattartikel i Aftonbladet på julafton.

När Jesus ser att lärjungarna visar bort barnen, blir han inte bara förargad, ska vi gå till ursprungstexten blir han mer än så han blir vred. De hebreiska kvinnorna ljuger för att beskydda oskyldiga barn från att dödas. Vrede och lögn. Många gånger fel. Men när det handlar om att beskydda Guds små, verkar till och med bibeln säga att alla medel är tillåtna.

Gud älskar och vill skydda sin skapelse, sin skapelse som gudomliggjorts genom barnet som föddes i Betlehem. Jesusbarnet, genom att Gud valt att göra sig själv mänsklig, har han gjort oss gudomliga. Det är skillnad på att vara skapelse- creature- kreatur, och att vara Guds underbara söner och döttrar.

Det är lätt att glömma att den första julen firades i ensamhet, på flykt. Var gång vi skyddar ett barn, en skyddslös, en rättslös skyddar vi Gud. Var gång vi omfamnar det sköra och skyddslösa inom oss tar vi tillvara på Jesusbarnet och låter på så vis kärleken och livet få växa till i våra egna liv.

Oavsett om vi tillhör dem som väntat på eller fasat inför julen, oavsett om vi firar julen i gemenskap eller ensamhet gäller detta för var och en av oss. Att Gud möter oss i det sårbara i våra vardagliga liv och vill låta oss få syn på kärleken och låta denna leva och växa och spridas i våra liv.