Predikan 23/8 2009, Tro och Liv.

Det här är INTE en predikan som ger näring till jantelagen. Det är INTE heller bli en predikan som ger näring åt synen på judar och fariséer som högfärdiga eller självgoda eller som sätter nåd och lag i motsats till varandra.

DÄREMOT, är det en predikan som HANDLAR om att hur mycket tro vi än säger att vi har, hur mycket vi än strävar efter att förstå vad vi säger i kyrkan och visar på genom goda gärningar till dem som tycks förtjäna det, spelar det ingen roll om vi inte visar människokärlek och ödmjukhet AVEN till dem bland oss som MINST förtjänar det!

Vi har en evangelietext idag, som i jantelagens Sverige lätt gör att vi fastnar för slutraderna: Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Av nån anledning förväxlar vi lätt ordet ödmjuka sig med ordet förödmjuka sig! Är vi så rädda för att förödmjukas, tro? att vi inte heller vågar ödmjuka oss? Låt mig först klarglöra: Jesus har aldrig bett oss att förödmjuka oss. Att vara ödmjuk däremot betyder något helt annat.

Vi har en farisée, som likt den värsta streber verkar upphöja sig själv, nöjd över att inte vara som den där usla skattefifflaren.

Tolkningar av denna text har gjort att vi fått för oss att Jesus vänder sig emot fariséen, eller fariséer över lag, därför att dessa är skenheliga gärningsgörare, medan tullindrivaren är en förtappad, typisk luthersk, syndare som förstår att han enbart kan räddas genom guds nåd. Och genast identifierar vi oss med honom och i värsta fall tror vi att det spelar ingen roll hur vi lever våra liv. Men kanske måste vi fördjupa oss något mer i texten för att förstå den fullt ut.

För det är inte fariséens förmåga att uppfylla lagen som Jesus kritiserar. Tvärt om gör Fariséen gör bara det som förväntas av honom. Han följer de bud som påvisats i Torah och hans roll är att leva fromt och observant. När Fariséen offrar, när han lever sitt liv -till och med frommare än vad han behöver, gör han det inte för sin egen skull. Vi måste minnas att Judendomen, särskilt vid den här tiden inte såg till individen på det sätt vi gör idag. Man tänkte utifrån kollektivet, utifrån folket Israel som grupp. När fariséen offrar, när han lever frommare än han behöver gör han det inte för att göra sig själv rättfärdig, utan för att rättfärdiggöra hela Israel. Han var helt enkelt lojal mot sitt folk. Det finns de som inte hinner eller har möjlighet till att fasta eller offra. Därför fastar han lite extra. Och folket är tacksamma för det. Och fariséen är en folkets man, en människa som man därmed respekterar djupt och har fullt förtroende för.

Tullindrivaren däremot, han tillhör den typen av människor som är känd för att suga ut, för att sko sig på andras bekostnad. Även han gör mer än han behöver. Men här handlar det om skatt. Han tar ut mer skatt än han behöver. Mer pengar suger han ut ur folket men helt och hållet för sin egen skull. Även han gör det som förväntas av honom, men inte från sitt folk, utan från ockupationsmakten. Han är ansedd som en förrädare av sitt folk, judarna. En som springer kejsarens ärenden. Båda är troligtvis judar, men den senare lever mest för det som är enklast och bäst för honom själv. Han är inte lojal mot sitt folk.

När Jesus målar upp bilderna gör han det inte för att människor ska avsky fariséer eller strunta i lagen. Han gör det inte heller för att säga ”gå och gör som honom” angående tullindrivaren. Nej, han vet helt enkelt att det är lätt att älska fariséen. Det är lätt att avsky tullindrivaren. Det är lätt att älska den som vill en väl, som gör det lättare för en själv att leva. Det är svårare att älska den som inte förtjänar det.

Tullindrivaren visste med sig att han hade gjort människor illa. Han visste att han ställt sig utanför gruppen, att han därmed, med den tidens sätt att se, dragit skam över sitt folk. Därför ångrade han sig uppenbarligen djupt, kände sig usel, utifrån texten. Han visste att folket hade rätt då de kallade honom usel förrädare.

Den som någon gång, liksom tullindrivaren, upplevt känslan av att vara skyldig vet hur starkt det är att bli förlåten. Den som någon gång levt i förkrosselse därför att han eller hon upplevt fördömelse och utdömande från sig själv och andra, vet hur lätt det är att skulden förbyts i skam. Den som levt i denna förkrosselse och skam och där på botten mött en seende människa när andra gått förbi. En människa som sett ned i djupet, bakom det komplexa i situationen, den människan har sett Gud.

Berättelsen förtäljer inte om fariséen hade upplevt förkrosselse. Om han visste hur det kändes när livet plötsligt rasar samman, när det inte blir som man tänkt sig eller trott. Säkert hade han gjort det. Men det går så fort att glömma detta ibland, och då är steget upp till självgodhet och självhävdelse inte så stort. Då är steget till att blicka ned till medmänniskan i djupet desto längre.

Att leva i ödmjukhet, handlar INTE om att slå sig själv gul och blå, att förminska sig och tillintetgöra sig själv. Gud vill inte det. Tvärtom, vad Gud vill är att dra oss upp ur detta förödande träsk som vi ibland hamnar i. Vare sig andra säter oss där eller det handlar om självförödmjukelsens träsk som bara är självhävdelsen med andra förtecken. Han vill säga ”kom tillbaka, du är förlåten, allt är glömt. Du hör till, fullt ut!”

Ödmjukhet är alltså inte att leva i förkrosselse. Det är att ta sig därifrån, men att leva med minnet av den, att leva med vetskapen om att den finns, och att livet ibland ställer till det för oss alla. Det är av yttersta vikt och just så lever vi i ödmjukhet gentemot varandra, och får sträva efter att istället för att med skadeglädje krossa varandra, visa kärlek, omsorg och förståelse vare sig vi förtjänar det eller ej.

Vi delar samma liv, vi delar utmaningar och svårigheter. Men också glädjeämnen förståss. Vi är del av samma mänsklighet. Jesus uppmanar oss därför att se bortom de etiketter vi sätter på varandra. De kategorier vi delar in varandra i utefter våra handlingar och åsikter. De läror vi förhåller oss till, de teologier, religioner…Bortom och innanför vill han ta vår blick. Endast med ödmjukhet kan vi närma oss en annan människa med kärlek, även en människa som egentligen inte förtjänar någon kärlek. För helt krasst: I så fall, gör någon av oss det?
Det är så tro och liv hör samman. Så många gånger vi fått för oss att tro och liv är något som är skiljt åt. Att tro är någon slags finare dimension än liv. Tron är del av livet och livet är del av tron, Tätt sammankopplade. Och livet är relationer och gemenskap.

Gud vill på så sätt att vi med trons hjälp OCH med varandras hjälp får bära de svårigheter livet för med sig. Gud vill att vi strävar efter att bemöta varandra i kärlek och omsorg.

Faiséen gör inget fel som håller sig till lagen. Lagen är ju faktiskt där för människornas skull. Vad han missar, och vad Jesus vill poängtera, är att även denne folkets älskade man faktiskt glömmer bort sin medmänniska som står alldeles bredvid honom och att han därmed glömmer bort hela poängen med att han har uppfyllt lagen.

Att förena tro och liv, är med andra ord inte att uppfylla jantelagen, inte heller att utmåla dem som vi verkar tycka vara självgoda och högfärdiga. Inte att guds kärlek förtjänas genom gärningar, men inte heller att säga att gärningarna är oviktiga. Nej det handlar om att låta Gud lysa genom mig, genom att bli en seende människa och vara den som blickar ned i djupet till min medmänniska som befinner sig i förödmjukelsens djupa träsk.

Så och bara så, genom oss människor kan Guds kärlek bli synlig i världen. För var och en av oss.