Ibland predikar jag över texter som det verkar finnas hur mycket som helst att hämta ur. Ibland är det svårare. Som idag t ex. Evangelietexten (GT och episteln med för den delen) har tett sig som en mur för mig in i det längsta.
Samma söndag förra året, hade handlat om Kvinnan vid Sykars brunn. Yes. Kul text! Jesus som ser de marginaliserade. I detta fall en illa ansedd kvinna.
Nästa år, första årgångens texter, kommer det att handla om Bröllopet i Kana. Jesus går på kalas, har mamma-trots och gör vatten till vin. Skoj.
Båda har dessutom ganska givna kopplingar till temat idag som är Livets källa. Men i år, den tredje årgångens texter….! Jesus är ur-snurrig just här!
Får jag fråga er, var det NÅGON av er som hängde med i vad Jesus egentligen sa i evangelietexten????
Jo, han sade. Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt….
Vittnande hit och vittnande dit. Jag vet inte om vi har några domare eller jurister här ibland oss, och jag är inte särskilt kunnig inom rättsväsendet. Men jag vet att om det är något man inte kan göra så är det att vittna om sig själv i en rättegång. Det ger helt enkelt ingen rättslig bärkraft. Det behövs vittnande från annat håll också.
När författaren till Johannesevangeliet ville berätta om att Jesus verkligen var Guds son, den som ger liv, behövde detta beläggas med vittnesbörd. Trots att Jesus själv visste att den enda bekräftelsen han behövde, var den från Gud. Någon annan behövdes som bekräftade att han stod i direktkontakt med Gud. Johannes döparen var ett sådant vittne.
Jag såg filmen ”Miraklet i Lourdes”. En ms-sjuk kvinna åker till Jungfrun av Lourdes källa, den som sägs hela de sjukas åkommor. Titt som tätt sker där ett under, ett helande. Många människor reser tillsammans i grupp. Tänk om de ska få helas! Tänk om de ska bli befriade från sjukdom och lidande, från allt det som håller dem tillbaka och begränsar dem att som vanliga människor leva livet fullt ut. De flesta präster som är med på resan, är ganska skeptiska till det här med kroppsligt helande. De menar att det handlar om ett inre helande. Kanske vill de inte inge falska förhoppningar?
Så är de på plats. I vad som liknar ett slags heligt "Sällskapsresan". Alla olika typer av människor. Många sjuka, många ensamma. De äter, de har trevligt. De längtar och de hoppas på att bli botade om inte från kroppsliga åkommor, så åtminstone från ensamheten några dagar. Så blir HON, kvinnan botad. Undret sker. Källan helar och läker verkligen inte bara själen utan också kroppen! Hon reser sig från rullstolen, och går!
När kvinnan botats sker något märkligt. Undret, det som alla väntat på, sker. Men vågar man verkligen tro på det? För kvinnan själv behövs ingen annan bekräftelse. Hon vet att hon rest sig. Att livet nu flödar genom henne. Hon drömmer och ser framför sig allt som hon nu kan ägna sitt liv åt! Alla kan se det livgivande undret. Beviset på Guds existens finns plötsligt där så påtagligt framför ögonen på dem. Men istället för att tron och hoppet bekräftas, eller att de blir styrkta av detta som sker, börjar avundsjuka och missunsamhet att gnaga i människornas inre. Varför hon? Varför inte någon annan, varför inte jag? Hade ändå inte någon annan förtjänat bättre att botas?
Ibland kan det tyckas lika omöjligt för oss att resa på oss, som om vi vore lama, som om vi vore sjuka i förlamning. I det livlösa, kan det tyckas omöjligt att det någon gång skulle spira fram liv.
Det är lätt att då söka kraften och styrkan, källan till liv utanför sig själv i yttre bekräftelse. Kanske är det inte bekräftelse i form av ett mirakel, i att bli botade från fysisk sjukdom vi alla gånger söker. Men kanske söker vi bevis på vår egen existens, på livets värde i andra människors bekräftelse? Genom jobb, från utbildningar från status av olika slag, vi ser på andra som tycks ha välsignelsen. Som har det bättre. Borde de ha det så bra? Varför inte jag? Istället för att minnas att den enda bekräftelsen finns hos Gud. Källan till liv är att lita till Gud. Att leva i beroende till Gud och låta livet flöda. Just som Jesus vet, att han redan står i fullkomligt beroende till Gud. Just som den botade kvinnan vet, att hon i sig själv inte kunnat resa på sig.
Men hur gör man det då? Vad innebär det att leva i beroende till Gud? Hur låter man livet flöda? Det är ju så mycket som står i vägen!
Om vi ser på vår omvärld, på naturen. Kanske är det som psalmisten skriver att hela skapelsen vittnar om Guds storhet om Guds härlighet och livgivande flöde. I den mest frusna mark, i den kalaste natur tror vi det knappt nu, men vår erfarenhet säger oss att snart spriar livet där. I den mörkaste vinter börjar snart ljuset komma tillbaka Och utan att vi kan göra något åt det, utan att vi förtjänar det så går det inte att hålla tillbaka våren när den kommer!
Vare sig vi förtjänar det eller ej, vare sig det verkar troligt eller ej, så säger våra samlade erfarenheter oss att liv kan flöda fram. Också hos oss! Kanske handlar det om öppenhet, tänker jag. Tecknet på att Jesus står i relation till Gud är de goda gärningar han gör. Tecknet på att vi står i relation till Gud är att vi lever i öppenhet, i kärlek gentemot varandra.
Det är att leva sin tro. Då kropp och själ är ett.
Kanske handlar det om att leva med öppenhet inför det till synes omöjliga. I en evangelietext som tycks snudd på omöjlig kan strömmar av liv strömma fram, om vi vågar ge oss till tåls och knacka på. På samma sätt kan vi ge människor en chans, genom att leva i öppenhet och kärleksfullhet gentemot också den som inte verkar ha något att komma med kan finnas liv.
Genom att våga knacka på dörren till det svåra, till det till synes omöjliga, kan dörrar öppnas och möjligheter flöda fram. Det är att våga sin tillit, våga sin öppenhet sitt beroende till att Gud ger liv.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment