Foto: Daniel Talonia Aguilar
Länge har jag sökt. Vädjande sträckt mig ut efter svaret på frågorna som skulle kunna ge lugn till oron och balans till själen. Sträckte mig tills jag inte kunde nå vare sig högre eller längre, hela tiden anandes att något fanns där. Anade de suddiga konturerna av ett kors. Såg det där emellan mina utsrackta fingrar. Snuddade vid tanken av att tillhöra något större, vara del av ett sammanhang. Någon gång började mina läppar forma sig till något som liknade en bön, men alltid blev jag avbruten, distraherad till att göra något annat.
Så en dag när jag hamnat i likgiltighetens lömska näste, och jag mer eller mindre gett upp kampen därfor att min kropp var för trött for att sträcka sig efter detta diffusa något, upptäcker jag något oerhört. Handen jag sett framför mig är inte, som jag trott, min vädjande hand. Det ar Guds hand. Korset framför mig är inte längre något diffust kors, det är jag som hänger där förnedrad och förstörd, i all min enkelhet.
Guds hand stracker sig över mig. Tar korset med mig därpa i sin hand och sager: Kom, låt mig bära dig. Kampen är over. Jag har langtat efter dig så. Under lång tid har jag vädjat till dig, sträckt mig efter dig, letat. Ibland har jag kunnat ana dig, men lika snabbt har du forsvunnit i en diffus dimma, långt borta. Som om du runnit mellan mina fingrar. Jag ar så glad att jag fann dig. Vi hör samman, vi tillhör ett sammanhang.
En värme jag skulle kunna kalla harmoni omsluter mig, och väller fram innifrån. Jag känner hur mina läppar formas och jag viskar lugnt och stilla: "Tack".
