Predikan, Julotta i Jällby kyrka 20101226,

Juletid är resandets tid. Snökaos som orsakar tågkaos och flygkaos, och vi är många som försenas till våra resmål. På Stockholms Central var suckan tung, gråten förtvivlad och svordomarna grova... Oklara besked. Ingen som visste, ingen information. Vi hänvisades än hit, än dit i ovisshet om vilket spår tåget skulle gå ifrån, än till spår 11 än till spår 12… Väl på tåget var en kvinna nära, nära till gråten. Uppgiven över att inte ha någon plats för sig och sina barn. Hon fick en kopp kaffe som tröst.

Juletid är hemvändandets tid. Många reser land och rike runt. En del av oss reser hem till nära och kära, hem till barndoms jular. Hem till invanda platser, där tiden vid en första anblick har stått stilla och där tryggheten finns i en i övrigt snabbt föränderlig värld. Andra reser bort till exotiska platser, bort från kyla och mörker till solvarma stränder och semesterparadis. När det är julhelg tar många av oss några dagars paus från vardagens bekymmer, lite ledighet och vila mitt i arbete och strävan.

Juletid är också för många kaosets tid. Värmen, kärleken och ljuset. Budskapet om fred och frid som vi matas av i dessa dagar, tycks vara långt borta från det egna livet, och snarare vara till för någon annan. Ja, under julen påminns vi än mer om känslan av att vara utanför den feststämning och gemenskap som alla andra verkar ha. Familjen som splittrats i skilsmässa, makan eller maken som dött bort under året, rädslan för missbruk och misshandel i familjen gör att ensamheten, tomheten som finns kvar känns än mer ensam och tung att bära under julhelgen. Ja, mitt i glädjen finns kanske också den allra svåraste och tyngsta sorgen,

Josef och Maria var också de på resande fot i dessa tider. Precis som många av oss, var de hemvändande, till platsen Josef kom ifrån. Inte heller denna resa var problemfri. Inte heller Josefs och Marias liv var problemfria. Att bli gravid sådär, utanför äktenskapet. Det var inte bara en fråga om heder och rykte utan också om ren överlevnad. Att sedan över huvud taget ge sig ut och resa höggravid… och sedan, väl framme, när de trodde de skulle få andas ut och få vila. Då fanns det ingen plats att slå sig ner. Frågan är om det inte var gravidmagen på den unga ogifta flickan som gjorde att värdhusvärdarna nekade dem rum? Rykten sprids ju så fort…Oavsett vilket. Ratade och utestängda, vandrade de i ovisshet än hit, än dit. Från dörr till dörr. En snickare och hans fästmö, enkla människor från en obetydlig bygd, vem bryr sig om dem?.… Ensamma, frusna och i behov av vatten, värme och mänsklig kontakt. En kvinna i sitt mest sårbara tillstånd, då hon när som helst ska till att föda, utlämnad till otrygghet. Slutligen fick de ändå en plats, förvisade till utkanten av staden till det gamla stallet. Där befann de sig utanför stadens gemenskap. Anandes värme och ljus på håll, när räddningen för världens mänsklighet föddes.

Ända sedan 500-talet har människor firat julotta. Gått upp långt före gryningen, för att möta och välkomna barnet som föds. Sluta upp bakom herdarna, som var först på plats vid stallet, och stämma in i änglakörens jubel över undret som skett! Också här i den magraste av bygder, i den minsta av byar, långt ifrån julens händelsers centrum, byggdes en liten träkyrka 1000 år senare, för att påminna om detta, även om prästen inte hade tid förrän på annandagen, har Jällbyborna sedan dess fått ta vid och också vi får stämma in i änglasången och ta del av budskapet om världens räddning.

För här i julottan, upphör tiden och världsordningen vänds upp och ner. Här möts det förflutna och nutiden, och vi går mot en gemensam framtid. Här blir Gud mänsklig, för att människan, vi ska bli gudomlig. För att Gud ska bli ett i var och en av oss. Här är det minsta barnet, den som världen tillber. Här hyllas och äras de fattigaste av mäktiga kungar. Här är det de åsidosatta, de i utanförskap, som står i världens och tidens centrum.

Julnattens händelse är ingen isolerad händelse. Också i denna natt år 2010 föds Jesusbarnet, världens räddning. Också denna natt kommer Gud till jorden för att bli människa och vi människor blir Guds söner och döttrar då vi gör plats för honom i våra hjärtan.

När världsordningen omkullkastas i julens mysterium, blir det omöjliga möjligt. Då bryter ljuset fram och har makt över mörkret, rosor blommar ur den bistraste snön, vi får tro och hoppas på frid i ofriden. Tro på att livet kan bryta fram ur hopplöshetens mörka och bistra vargtimma. Vi som enskilda människor, vare sig vi firar julen i ensamhet eller i gemenskap, får stämma in tillsammans med människor genom tid och rum tillsammans med herdar och änglar, med människor på flykt, med dem som har glädjen att leva i trygghet, med kungar, med dem som gått före och dem som kommer efter…. Tillsammans med alla dessa, med varandra, får vi glädjas åt den lilla strimman av hopp, som bryter fram i gryningstimman ur den mörka natten.