Predikan, Andra söndagen i fastan, Den kämpande tron 20110320

Vad ska man tro egentligen? Vad är tro? Det finns så många kamper, det finns så mycket kämpande. Kanske är min egen inre kamp ibland tillräcklig? Kanske blir min egen inre kamp ibland ett offer för navelskåderi och självupptagenhet?

Idag har vi detta underbara tema. Kamp Den kämpande tron. Bön, fasta och kamp. Livet är rätt tufft, eller hur….Vi kristna, vi kämpar och lider…lite mer än andra, och det gör nog att vi lever lite mer äkta och sant än andra.. eller? Ja, finns inte kampen, så kan vi alltid söka upp den!

Samtidigt så vet vi, är det ju också ett faktum att den ständigt pågår- kampen. Kampen i våra liv. Kampen mellan ont och gott, kampen om det goda. Inom oss och utanför oss. Vad är gott? Är det verkligen gott att hälla ut en flaska dyrbar balsam? Den hade ju kunnat säljas och pengarna hade kunnat gå till de fattiga! Är det verkligen gott att anställa en Imam i Svenska Kyrkan? Tjänsten hade ju kunnat gå till en präst? Är det verkligen rätt av FN att gå in med trupper i Libyen? I Kyrkans tidning uppmanas denna vecka till mediefasta, är det verkligen bra, nu när det händer så mycket i vår värld?

Vad är ont och vad är gott? Vad ska man tro?

Kvinnan med nardusbalsamet är en av de viktigaste berättelserna i nya testamentet, det märker vi inte bara genom att berättelsen förekommer i alla fyra evangelierna, utan också genom att texten säger att det ska berättas om denna kvinna under lång tid. Hon gjorde alltså något mycket speciellt. I Lukas evangelium får vi veta att hon var en ”synderska”. Det behövdes förmodligen inte mycket till för att vara en synderska vid den här tiden. Att vara kvinna var nog, många gånger tillräckligt. Jag slår upp i ett bibellexikon:

En text med den intrikata titeln: ”Jesus och kvinnorna”. Där står det att kvinnorna var mycket begränsade vid den här tiden. Det var till och med så att ett tecken på djup fromhet var att inte tilltala kvinnor. En fromhetssyn som burits med alltför länge genom tiden, kan tyckas. En bön som man bad löd: ”Välsignad vare du Herre, som inte har skapat mig till kvinna.”

Mot den här bakgrunden kan vi förstå att det är en mycket modig kvinna som knäfaller inför Jesu fötter, vi kan också konstatera att Jesus var MYCKET kontroversiell som möter kvinnan på ögonhöjd. Att överhuvudtaget vistas i detta rum med män, men att sedan dessutom våga knäfalla och ödmjuka sig inför en man som mycket väl hade kunnat tillintetgöra henne och förödmjuka henne igen, det tyder på ett stort mod! Det tyder på en stor frihet! Från både henne och Jesus.

Kanske är det därför som berättelsen avslutas med att hur det överallt ska berättas om denna kvinna, om hennes mod! Om bådas mod! För det är ett möte mellan två fria människor!

För mig kom den här berättelsen att bli aktuell i veckan, när jag hade min far på besök. Han hade sovit över och duschade på morgonen. Jag hade visat var han kunde ta en handduk i badrummet, men jag glömde visa vilket schampo han kunde ta. Istället för att ta det vanliga, billiga, så tog han mitt dyra, exklusiva Kerastas balsam. Till för mitt långa hår. När jag såg att han använt det, och dessutom verkade ha tagit mer eller mindre halva flaskan blev jag först vansinnig! Typiskt pappa!

Som kvinna och präst är det alltid vanskligt att blanda in fäder i såna här sammanhang, med risk för att tillskrivas patriarkal underordning, särskilt om jag börjar jämställa min far med Jesus, och det var alltså inte poängen…dessutom är den här berättelsen kanske på många sätt raka motsatsen till dagens evangelieberättelse, eftersom jag då inte alls agerade som denna fria kvinna som i ödmjukhet ville sin medmänniska väl.

Nåja, efter en sekund av stigande blodtryck, lugnade jag ner mig och tänkte i mitt stilla sinne, Tack gode Gud att jag har en pappa. Tack Gode Gud att jag har en pappa som inte bara åker femtio mil för att hälsa på mig utan som dessutom har hår!

Kanske är det ändå något av detta som Jesus menar när han säger: ”De fattiga har ni alltid hos er, men jag kommer inte alltid att vara hos er.” Vad är det som betyder något? Vad är gott? Kanske tar vi ibland det viktigaste i våra liv för givet. Kanske blir ibland sökandet efter det högre goda det som gör att vi missar det goda här och nu, det goda i livet, det goda i de närmaste människorna runt omkring oss?

För att söka det goda, för att urskilja det goda, kan vi kanske ibland behöva dra oss tillbaka. Bort från den här världens stress, från det ekorrhjul som ibland går lite väl mycket i spinn. Det berättas ju att också Jesus gjorde det ibland. Att värna om det inre livet. Det är kanske vad fastan på många sätt handlar om.

Men det var alltid för att komma tillbaka till människorna som Jesus drog sig undan. Ja, slutligen kom han återigen tillbaka också från döden! Och han har lovat att komma tillbaka till oss ännu en gång vid tidens slut!

Att fasta är något gott, att skänka pengar är något gott. Men kanske är det ibland lättare att göra religiösa stordåd än att öppna ögonen när någon i vår närhet behöver oss. Just så som lärjungarna ville; skänka pengar till de fattiga för att slippa se denna pinsamma synderska till kvinna röra vid Jesus. Så länge vi inte inser att vi är i relation till andra människor, blir bön, fasta och andlighet något verklighetsfrånvänt, världsfrånvänt, ja rent av människofrånvänt. Därför kanske det ibland till och med kan vara bättre att festa och leva i människokärlek, än att fasta och leva i världsfrånvändhet?

Att be om att få vara Guds seende ögon i världen, det tror jag bland annat är vad den kristna tron handlar om. Att be om öppnade ögon för att se på varandra, på sig själv med Guds ögon istället för föraktets ögon. Guds ögon som ser oss som fria människor. Det är många gånger en kamp, det är inte alltid självklart, enkelt eller lätt och i ärlighetens namn tror jag inte alltid att det sker med ett leende på läpparna. Det kan många gånger handla om att övervinna den där första impulsen av ilska, eller rent av hatiskhet. Den där ilskan eller hatet som ju faktiskt också binder oss själva i ofrihet.

Kanske är vägen till frihet, den frihet kvinnan tycks ha fått i mötet med Jesus, många gånger en kamp. Kanske kan den kampen både vara av yttre och inre karaktär. Kampen om övertygelsen om att det egna och andras värde är oändligt, och likvärdigt, oavsett denna världens strukturer och uppbyggnader. I den kämpande tron blir det därför tydligt att den kamp för frihet som sker i ditt och mitt inre, är samma kamp som sker bland folket i Nordafrika eller den kamp som sker för överlevnad i Japan På så sätt angår vi varandra, på så sätt bär vi och bör vi bära varandras kamper och delar varandras segrar!

Tron på att denna frihet är en sanning, en verklighet, kan vara svår att hålla fast vid, och därför kan kampen många gånger vara tuff och faktiskt kräva bön och avskildhet. Men kampen, bönen och avskildheten är inte själva målet. När vi talar om den kämpande tron, är det alltid med det befriande målet i sikte. Friheten för oss själva och andra!

Det är när vi vågar denna tro, som tron får konsekvenser i livet, vårt eget och andras! Det är också då som vi ser att hur ensamt det än kan kännas, är vi i denna kamp tillsammans!

Predikan, Fastlagssöndagen, Kärlekens väg, 20110306

I dag vibrerar luften av känslor! Glädje och förväntan inför årets påskfirande i Jerusalem, blandat med en oro och en bävan som är så tjock att det nästan går att ta på den! Ni vet hur det kan kännas när man är på väg mot något obehagligt. Man vet att man måste gå igenom det, trots att det kommer bli svårt, rent av göra ont!

Jesus vet att det är just i Jerusalem som det oundvikliga ska ske. Händelserna börjar dra ihop sig så smått, och nu börjar också lärjungarna förstå att det börjar bli farligt att vandra med Jesus. Han var inte oproblematisk i sin tid. Inte helt bekväm i alla kretsar med sin klarsynthet. De var rädda och fyllda av bävan. Så, för tredje gången berättar Jesus för sina närmaste vad det är som väntar, att han ska lida och dö. Kommer de finnas där? Kommer de att stå kvar? Eller kommer också de att överge honom i sista stund? Det är då, lärjungarna har mage att be Jesus om att få de bästa platserna i himmelriket för egen del!

Trots tydliga stråk av oro i denna text, så är det fastlagssöndagen idag! Vi går alltså inte in i fastan förrän på onsdag! Än så länge festar vi och gläds! Förr i tiden, och i sydligare länder så var dessa dagar i fastlagen då som man åt gott, och riktigt frossade inför vad som komma skulle. 40 dagar utan fest, utan fet mat, utan kött. Carni val- köttfest.

Fastan, vad innebär det egentligen? Att avstå, kanske vi tänker. Kanske har Muslimernas Ramadan lärt oss och gjort oss mer uppmärksamma på vår egen fasta? Att avstå från viss mat, från cigaretter? Ja, en del lyckas visst få till ett hälsoprojekt av fastan, men det är inte vad det är tänkt för!

I vårt land, kan fastlagsriset påminna oss om torftigheten. Askes. Är det rent av så att det är detta vi tänker på överhuvudtaget, då vi tänker på kristen tro? Askes, bön och fasta. På Internet läste jag häromdagen om en person som sa att hon inte kunde vara glad, därför att världen ser ut som den gör. Att avstå från det goda i sitt eget liv i solidaritet med lidande människor, är det detta det innebär att vara kristen?

Men, så lätt som solidaritet med lidande människor blir solidaritet med lidandet, framför solidaritet med människor? Solidaritet med lidandet, tror jag inte bara är farligt, utan också rent koketteri…som lärjungarna ungefär, som ville åt bästa platsen själv!

Nej, om vi tolkar fastan som solidaritet, bör det vara med människor, oavsett om de lider eller ej. Inte med lidandet!

I fastan påminns vi nämligen om vår egen och andras mänsklighet. Att vi går den här vandringen med varandra, lever detta korta liv sida vid sida. När vi inser det. Ja, då ser vi kanske också vad det är som verkligen betyder något i livet. Då kanske det rent av är som så att vi blir beredda att offra något av det som håller oss tillbaka, håller oss ifrån att älska och förlåta varandra! Offra vår egen bitterhet, vår egen sårade stolthet, vår egen trygga sfär, våra egna ältanden om småsaker och oförrätter…vårt eget koketteri?

Älska är inte detsamma som att tycka om! Jag påminner mig själv ofta om Martin Luther King som sa: Det är tur att Jesus sa att vi ska älska våra fiender, och inte tycka om dem. För det är riktigt, riktigt svårt att ”tycka om” vissa människor. Älska… det är så mycket djupare än att tycka om. Det har inte med känslor och sentimentalitet att göra utan är att på djupet inse att vi är alla människor. Det är att bära respekt för det levande, det skapade. Guds skapelse, våra medmänniskor. Bortom klass, ras, kön och någon annan tillhörighet som vi delar in vår mänsklighet i.

Därför är kyrkan inte en åsiktsgemenskap, där vi måste tycka lika eller vara lika för att vara med! Att kyrkan är en kärlekens gemenskap innebär inte att vi alltid är sams. Det innebär inte att vi alltid tycker om varandra. Det innebär inte att jag har en samhörighet med dig för att din existens gynnar min existens, eller för att du stöttar mig i min politiska eller kyrkliga åsikt. Det innebär att du är här därför att du är människa, likaväl som att jag är här för att jag är människa. Skapade av en livgivande Gud, kallade av denne till att älska och bejaka livet för oss alla!

När nu går in i fastan och när vi alldeles strax ska be förbönen, som den sjungna litanian, som kan uppfattas som ett uppräknande av allt destruktivt och svårt i denna värld, är det inte för att gotta oss i problemen. Det är inte heller för att vi ska förstora upp våra svagheter, våra brister och slå på oss själva och vår syndfullhet. Inte heller är det för att ta på oss ett ok att bära all världens lidanden på våra axlar. NEJ! Helt fel! Den korsfästes gest är inte en sluten gest i hukande, utan en öppen gest i omfamnande och givande.

Festa och var glad medan tid är! Så gjorde också Jesus när han samma kväll som han greps i Getsemanse trädgård, bjöd in sina närmsta vänner till den fest som vi minns genom nattvarden!

Fasta för att påminn dig om din mänsklighet och därigenom din dödlighet! För det är först när vi inser vår dödlighet som vi på allvar också kan leva! Och det är när vi inser vår mänsklighet vi också kan bejaka andra människor i deras mänsklighet. Till och med de självupptagna lärjungarna.

Kärlekens väg kan också kallas lidandets väg. Kärlekens väg är den väg som Jesus går rakt emot Golgata, rakt emot döden på korset.

Att älska innebär att älska också när det inte känns som att jag vill. När jag inte tycker om. När det känns svårt och det till och med kan göra ont. När jag är rädd och fylld av bävan!

Vid nattvardsbordet delar vi festmåltid i bröd och vin med människor genom tid och rum över hela vår värld, med mördare och bedragare, med kungar, slagerstjärnor och nobelpristagare. Där får du och jag vår del av bröd och vin. Där är vi alla ett.

När Jesus vandrade lidandets väg som ledde fram till döden på korset. Var det inte slut där. Det var på korset som han öppnade upp för världen och för allt som lever och allt som lider. Inte för att stanna där och låta lidande och död få sista ordet, utan för att spränga dödens gränser och uppstå till kärlek och liv, liv i evighet!