Predikan, Fjärde söndagen efter trefalighet. Att inte döma

Att inte döma. Jesu ord kan tyckas vara hårda ord och ändå milda. Hårda och kravfyllda för den som blivit orättvist behandlad, milda och kravlösa för den som borde blivit dömd men istället får allt förlåtet.

I en undersökning som gjordes för ett tag sedan ansåg människor i allmänhet att kyrkan inte ska vara politisk. Kyrkan ska finnas där i krissituationer, vid högtider, men ska egentligen inte lägga sig i så väldigt mycket mer.

Kyrkans uppgift är att ta ställning, skanderade däremot biskop Brunne häromdagen i en debattartikel i Expressen. Ja, biskopen har fått mycket kritik för att hon är för politisk. Men, är inte det bra? Jag menar, kyrkan har väl genom historien gjort sig känd för bakåtsträvande åsikter där homosexuella, judar, svarta, bara för att nämna några, har farit illa därför att man med bibeln i högsta hugg hävdat rätten till att ha slavar, att förkasta homosexuella och judar. Och, kanske just det: låtit bli att döma?

En feg kyrka som tillät judar att utrotas under andra världskriget, eller en handfallen kyrka som var för blind för att se mänskligheten, hela mänskligheten med Guds ögon i de människor som fängslades som slavar i 1800-talets USA. En kyrka som inte vågade ta ställning, inte vågade döma dem som föraktar och förnedrar dem som älskar någon av samma kön. En kyrka som inte vågade stå för sig själv, för vad den egentligen tror: På människans unika värde.

Eller var det rent av så att det var just en ställningstagande och dömande kyrka som gjorde denna förintelse möjlig? Judarna dödade ju Jesus. Kyrkan tog ställning, stod upp för sig själv och dömde med rätta dess eget oskyldiga offers mördare, judarna. Dessa kom därför att föraktas, hånas, hatas och slutligen mördas i en fasansfull förintelse. Vi kan fortsätta att tala om hur Israel sedan i sin tur verkar helt blinda för att man numera behandlar Palestinierna på samma usla sätt…

Den mobbade blir mobbare. Det är klassiskt mänskligt och förekommer redan på dagisnivå.

För några veckor sedan gjorde prästerna i Danderyds församling en resa till Strassbourg. Temat var ondska och vi besökte ett koncentrationslägger. Högt uppe i de vackra, grönbeklädda bergen låg lägret, en före detta rekreationsort. Naturen var vidunderligt vacker. Hur kunde något sådant hemskt ha skett just här? Hur kunde detta ske över huvudtaget? Hur kunde så många oskyldiga människor utrotas på detta vidriga sätt? Det var svårt att inte döma. Var det rent av så att det var något fel på tyskarna vid den här tiden? Hur kunde de? Hur kunde det komma sig att så många människor hade bott i lägrets närhet där tusentals människor utrotades, utan att någon gjorde någonting!? Utan att någon enda vare sig tog ställning, eller fördömde?

Kanske kan vi inte förstå den grymhet som sker i vår värld. Det är då lättare att distansera sig, hitta en syndabock.

För, det var inte bara judarna som dödade Jesus, det var inte bara tyskarna som dödade judarna. Vi kommer ingen vart förrän vi inser att det var också du och jag. Att vi alla har del av världens bortvändhet från Gud och människor.

Oj, nu står jag då här och är sådär jobbigt religiös igen och predikar synd och skuld! Helt omodernt dessutom! Vi som hade det så trevligt!

Flisor och bjälkar. När Gud ser på sin mänsklighet är det med sitt allseende öga som ser på djupet. Ögat som ser med kärlek men också med dom. Men, ögat som också alltid frikänner.

I José Saramagos bok, Blindheten drabbar en mystisk sjukdom invånarna i en stad och alla smittas med blindhet. Alla utom en. Människors värdighet och självrespekt förfaller bit för bit. Jag tolkar Saramago så att med den andliga blindheten följer oförmågan att se sin nästa. Men det värsta är, trots allt inte, enligt Saramago att vara blind. Det värsta är att vara den enda seende som är kvar. För trots sin fullgoda syn, är det så lätt att den seende tar efter de blindas beteende. Ja, det kan rent av vara förenat med livsfara att vara seende i de blindas land…

Den blinde behöver ledas, helst då inte av en blind som Jesus förnuftigt påpekar…Men också en seende människa behöver vägledning för att inte gå vilse. Hon kan välja att rikta sin blick uppåt mot Gud och mot mänskligheten eller att vända den nedåt, inåt mot sig själv och då går hon rätt vad det är in i något…

Gud vill hjälpa oss att istället öppna blicken, öppna våra ögon för att se hela synfältet, för att se att människorna omkring oss, liksom vi själva, har ett oändligt värde och hör samman. Gud vill öppna våra ögon och hjälpa oss att inte förkasta en endaste människa, men hjälpa oss och leda oss för att verka inte mot människor men mot det mänskliga lidandet i vår värld.

Vad vi än bär på som gör att vi hukar oss, slår ner vår blick, inte tror att vi får höra till, möta de andras blickar, så vill Gud lyfta det från våra axlar. Gud förlåter oss alltid. För Gud är den som ser också i det fördolda.

Kyrkans uppgift är att ta ställning. Det kanske är så? Vad vet jag. Och när det kommer till stora politiska händelser i vår värld, kan det säkert behövas både domstolsprocesser och att stora ledare ställs till svars.

Men poängen med den här predikan är att oavsett om vi råkar hamna på den sida kyrkan, samhället, familjen eller bekantskapskretsen just i denna tid tar ställning för eller emot är vi alla inom synfältet för Guds allseende öga.

Du är Guds älskade, utvalde och Gud vill förlåta dig ständigt för det som varit, så att du ska kunna gå mot framtiden, upprätt, stolt tillsammans med Guds hela mänsklighet kallad till att älska dig själv och dina medmänniskor. Förlåta dem och dig själv framför att döma och göra din del i att uppliva världen med kärlek.