I dag vibrerar luften av känslor! Glädje och förväntan inför årets påskfirande i Jerusalem, blandat med en oro och en bävan som är så tjock att det nästan går att ta på den! Ni vet hur det kan kännas när man är på väg mot något obehagligt. Man vet att man måste gå igenom det, trots att det kommer bli svårt, rent av göra ont!
Jesus vet att det är just i Jerusalem som det oundvikliga ska ske. Händelserna börjar dra ihop sig så smått, och nu börjar också lärjungarna förstå att det börjar bli farligt att vandra med Jesus. Han var inte oproblematisk i sin tid. Inte helt bekväm i alla kretsar med sin klarsynthet. De var rädda och fyllda av bävan. Så, för tredje gången berättar Jesus för sina närmaste vad det är som väntar, att han ska lida och dö. Kommer de finnas där? Kommer de att stå kvar? Eller kommer också de att överge honom i sista stund? Det är då, lärjungarna har mage att be Jesus om att få de bästa platserna i himmelriket för egen del!
Trots tydliga stråk av oro i denna text, så är det fastlagssöndagen idag! Vi går alltså inte in i fastan förrän på onsdag! Än så länge festar vi och gläds! Förr i tiden, och i sydligare länder så var dessa dagar i fastlagen då som man åt gott, och riktigt frossade inför vad som komma skulle. 40 dagar utan fest, utan fet mat, utan kött. Carni val- köttfest.
Fastan, vad innebär det egentligen? Att avstå, kanske vi tänker. Kanske har Muslimernas Ramadan lärt oss och gjort oss mer uppmärksamma på vår egen fasta? Att avstå från viss mat, från cigaretter? Ja, en del lyckas visst få till ett hälsoprojekt av fastan, men det är inte vad det är tänkt för!
I vårt land, kan fastlagsriset påminna oss om torftigheten. Askes. Är det rent av så att det är detta vi tänker på överhuvudtaget, då vi tänker på kristen tro? Askes, bön och fasta. På Internet läste jag häromdagen om en person som sa att hon inte kunde vara glad, därför att världen ser ut som den gör. Att avstå från det goda i sitt eget liv i solidaritet med lidande människor, är det detta det innebär att vara kristen?
Men, så lätt som solidaritet med lidande människor blir solidaritet med lidandet, framför solidaritet med människor? Solidaritet med lidandet, tror jag inte bara är farligt, utan också rent koketteri…som lärjungarna ungefär, som ville åt bästa platsen själv!
Nej, om vi tolkar fastan som solidaritet, bör det vara med människor, oavsett om de lider eller ej. Inte med lidandet!
I fastan påminns vi nämligen om vår egen och andras mänsklighet. Att vi går den här vandringen med varandra, lever detta korta liv sida vid sida. När vi inser det. Ja, då ser vi kanske också vad det är som verkligen betyder något i livet. Då kanske det rent av är som så att vi blir beredda att offra något av det som håller oss tillbaka, håller oss ifrån att älska och förlåta varandra! Offra vår egen bitterhet, vår egen sårade stolthet, vår egen trygga sfär, våra egna ältanden om småsaker och oförrätter…vårt eget koketteri?
Älska är inte detsamma som att tycka om! Jag påminner mig själv ofta om Martin Luther King som sa: Det är tur att Jesus sa att vi ska älska våra fiender, och inte tycka om dem. För det är riktigt, riktigt svårt att ”tycka om” vissa människor. Älska… det är så mycket djupare än att tycka om. Det har inte med känslor och sentimentalitet att göra utan är att på djupet inse att vi är alla människor. Det är att bära respekt för det levande, det skapade. Guds skapelse, våra medmänniskor. Bortom klass, ras, kön och någon annan tillhörighet som vi delar in vår mänsklighet i.
Därför är kyrkan inte en åsiktsgemenskap, där vi måste tycka lika eller vara lika för att vara med! Att kyrkan är en kärlekens gemenskap innebär inte att vi alltid är sams. Det innebär inte att vi alltid tycker om varandra. Det innebär inte att jag har en samhörighet med dig för att din existens gynnar min existens, eller för att du stöttar mig i min politiska eller kyrkliga åsikt. Det innebär att du är här därför att du är människa, likaväl som att jag är här för att jag är människa. Skapade av en livgivande Gud, kallade av denne till att älska och bejaka livet för oss alla!
När nu går in i fastan och när vi alldeles strax ska be förbönen, som den sjungna litanian, som kan uppfattas som ett uppräknande av allt destruktivt och svårt i denna värld, är det inte för att gotta oss i problemen. Det är inte heller för att vi ska förstora upp våra svagheter, våra brister och slå på oss själva och vår syndfullhet. Inte heller är det för att ta på oss ett ok att bära all världens lidanden på våra axlar. NEJ! Helt fel! Den korsfästes gest är inte en sluten gest i hukande, utan en öppen gest i omfamnande och givande.
Festa och var glad medan tid är! Så gjorde också Jesus när han samma kväll som han greps i Getsemanse trädgård, bjöd in sina närmsta vänner till den fest som vi minns genom nattvarden!
Fasta för att påminn dig om din mänsklighet och därigenom din dödlighet! För det är först när vi inser vår dödlighet som vi på allvar också kan leva! Och det är när vi inser vår mänsklighet vi också kan bejaka andra människor i deras mänsklighet. Till och med de självupptagna lärjungarna.
Kärlekens väg kan också kallas lidandets väg. Kärlekens väg är den väg som Jesus går rakt emot Golgata, rakt emot döden på korset.
Att älska innebär att älska också när det inte känns som att jag vill. När jag inte tycker om. När det känns svårt och det till och med kan göra ont. När jag är rädd och fylld av bävan!
Vid nattvardsbordet delar vi festmåltid i bröd och vin med människor genom tid och rum över hela vår värld, med mördare och bedragare, med kungar, slagerstjärnor och nobelpristagare. Där får du och jag vår del av bröd och vin. Där är vi alla ett.
När Jesus vandrade lidandets väg som ledde fram till döden på korset. Var det inte slut där. Det var på korset som han öppnade upp för världen och för allt som lever och allt som lider. Inte för att stanna där och låta lidande och död få sista ordet, utan för att spränga dödens gränser och uppstå till kärlek och liv, liv i evighet!
No comments:
Post a Comment