Predikan Domsöndagen, Kristi Återkomst, 20101121

Att hålla dom! Döda som ska höra Guds röst, och återuppstå till liv! Nä, nu är det bara för mycket! Vad har det här med oss att göra, egentligen! Vi som sitter här, lever ju våra liv väl och bra. Varför ska vi bry oss om vad som händer sen? Dessutom, det där med en dömande Gud. Måste vi verkligen tro på det? Kan vi inte bara säga att allt är bra, att vi ska vara snälla mot varandra, så räcker det så, och att alla kan väl få komma till Gud när de dör. Måste vi dömas? Jag tycker faktiskt det låter lite hårt och gammaldags! Vi gör väl som vi vill, eller?

Den som tror på mitt ord har evigt liv. Han har övergått från döden till livet, säger Jesus…Vilket ord? Vad är det för ord vi ska tro på? Fadern äger livet, sonen äger därmed också livet. Att äga liv! Kan man göra det för det första? Ja, Gud kanske kan. Gud som skapar och ger livet till oss.

Vi är skapade och därmed kallade till liv. Att födas säger vi varken ja eller nej till det bara sker. Det är oss givet, som en gåva. Men alla är vi kallade till att säga ja till livet. Bejaka det levande, bejaka varandra. Vi är därmed alla kallade till att vara kärleksfulla människor, Guds medskapande medvandrare på livets och kärlekens väg.

På den vägen är vi omgivna av medvandrare, av medmänniskor. Människor som oss. De kan vara ganska lätta att stöta in i, att trampa på och bli trampade av. Och det lustiga är att det händer oftast när jag är som bäst upptagen med att själv försöka röra mig rätt och riktigt på den där vägen! Ibland bryter Gudsljuset in. Och i det ljuset ser vi att vi alla är medmänniskor som delar liv med varandra och försöker göra vårt bästa för att leva livet så gott vi kan. Kallade att vandra i samma riktning, mot livet, mot ljuset, mot kärleken!

Ok, så då är det väl bara att knata på och vandra den där vägen, då? Jag vill vara kärleksfull. Punkt. Så jag börjar vandra. Härligt! Det går bra. Att vara kärleksfull ger mig dessutom en massa fördelar! Människor gillar mig, jag får vänner. Blir omtyckt. Kärlekens väg, ja det funkar! Men så dyker det upp ett litet dilemma. En del människor verkar ju inte alls tänka som jag om vad som är kärleksfullt. Ja, en del verkar ju inte ens bry sig…varför ska jag då bry mig om dem…med ens vet jag knappt vad som är att leva i kärlek om vare sig mig själv eller min nästa. Rätt vad det är kommer det en annan människa och får mig helt ur kurs på den där vägen… och oj, oj vad svårt det är att hålla kursen då, det går undan och…oj, där hamnade jag helt bort åt skogen. Krash! BOOM! BANG!…”Hallå, det blev fel nu. Vad gör jag då? Kan någon hjälpa mig?” Jag ropar ut i tomheten. Kanske finns det nån som hör? Eller så är jag bara tyst. Hoppas ingen ska märka detta missöde….

Vad händer då när vi missar vägen, när vi rör oss bort från kärlekens och livets väg? Bort från det som är livgivande och skapande? När vi missar målet och hamnar i tomma intet. Ja, antingen reser vi oss snabbt, rädda för att någon ska ha sett vårt fall, ni vet som när man halkar på gatan och hoppas att ingen såg, rädda att visa att vi är vilse vandrar vi vidare i obestämd riktning och ja..vi kanske hittar rätt..eller så gör vi det inte. Jag sitter där i intetheten och ropar till nån förmodad, efterlängtad som skulle kunna hjälpa ”Hallå, hej…hur vilsen får man vara egentligen? För jag är nog ganska vilse nu…”

Ja, så dyker han upp där mitt i intetheten. Jesus Kristus heter han. Det lyser när han kommer. Han lyser upp kring mig där i vilsenheten, och oj, plötsligt ser jag hur vilse jag är. Min första reaktion är att gömma mig för honom. Skäms inte så lite. Tänker att jag gjort så mycket knasigheter nu och är inte så lite hopplös jag. Att jag egentligen inte förtjänar annat än att lulla runt här i ödemarken. Själv. Det är lugnast så för oss alla. Så slipper vi trampa på varandra igen jag och medmänniskorna.

Ljusgubben, han Jesus Kristus, tar mig i handen, ler och säger.. Hej! Gudamänniska, ska du med tillbaks?

Jag reser mig lite och säger urskuldande: ”Jo, vi är ju alla kallade till att vara kärleksfulla varelser här och nu..jag vet och jag har försökt! Men det är inte alltid lätt ska du veta! Vem kan vara allseende? Vem kan veta fullt ut att han eller hon handlar exakt rätt, jämt och ständigt? Vi har ju inte hela bilden. Inte andra heller. Ibland känner jag därför att jag måste förställa mig, för att människor ska se mig och acceptera mig. Alla dessa domar som viner runt mina öron. Andra dömer mig, utan att se mig för den jag är! Ja, ibland dömer jag andra också…”

”Kanske är den egna domen den värsta?” frågar han mig?

Ja, kanske är den egna domen den värsta. Den jag ger mig själv och den jag ger andra. Kanske är det den som dömer oss till förtappelsen, till ensamhet, mörker och evig död?

Domens dag, är seendets dag. Det är då Gud ser på oss med sina kärleksfulla ögon, i omsorg. ”Älskade människa, säger han till oss: Du vet att jag vill dig väl. Du vet att jag vill liv i oändlighet för dig! För dig och alla dina medvandrare på livets väg! Jag kallar er alla till liv. En dag ska jag möta er alla, då ska all ovisshet, all osäkerhet och rädsla förintas. Då behöver du inte längre fly från dina egna eller andras domar. För jag är den som ser, jag är den som vill dig ytterst väl. Nu ska kärleken, den fullkomliga kärleken få råda i ditt och alla andras liv! Lilla, kära människa. Du försöker så mycket, du vill så väl. Jag vet hur svårt det är, jag har varit där. Jag vet hur svårt det är när människor sviker, när människor man litar på inte lever upp till ens förväntningar. Jag har varit i kampen. Därför vet jag. Jag har omsorg om dig och om alla de andra. Vad ni än gör vill jag hjälpa er varje dag tillbaka till kärlekens och livets väg ni ska inte gå under här i intetheten. Tro på mitt ord! Kom till mig. Jag är vägen, jag är sanningen, ja- det är jag som är livet, livet i oändlighet! ”

Predikan Alla helgons Dag 20101106

Tänk er en butik med vackra, felfria porslinsföremål! Tänk er de rena, blanka ytorna som polerats näst intill spegelblanka. Tänk er hur vackra, dyrbara vaser står på piedestaler runt om i butiken.

Vi släpper den bilden ett tag och landar här, och nu. Idag är det Alla helgons dag, och vi tänker särskilt på helgonen, och på de döda. Ibland får våra döda helgonstatus. Helgon är något som vi ofta tänker oss felfria, upphöjda på piedestal och svåråtkomliga för oss själva. Men vad är egentligen ett helgon?

Kanske handlar det inte främst om felfriheten, tänker jag? Kanske handlar det inte om att sätta någon på piedestal, ni vet ju säkert hur lätt piedestaler far omkull om man inte skyddar dem.

Tänk er nu tillbaka till butiken. Tänk nu att det råkar hända sig att ett litet livfullt barn med spring i benen kommer in. Oj! Risken att något faller omkull och går sönder är stor! Tänk er då att leva ert liv i en sån butik full med vackra felfria porslinsföremål!

Ibland tror jag att vi ändå lever lite på det sättet. Rädslan för det svåra eller oväntade, som ju rent krasst är en del av livet, kan göra att vi skyddar oss själva, in till den grad att vi avgränsar oss från det levande livet självt. Men i värsta fall går vi då också miste om så mycket av det här livets skönhet, människors kärlek och värme. Och vad som är värt att minnas: vi förnekar också världen vår egen inneboende potentiella kärlek, och ljus!

Jesus säger åt oss i evangeliet att vi är salt och ljus för världen. Lite hotfullt kan det nog kännas när han säger att vi lika gärna kastas ut om vi inte är salta nog. Och ljuset, ja det måste brinna. Annars?? Annars, måste han väl mena….att det blir mörkt..?

Ja, nu är det ju sådär. Att den här världen visserligen innehåller en hel massa skönhet, kärlek och värme. Men så finns det ju också mycket mörker! I våra enskilda liv, som sorg, ensamhet, och saknad men också utanför oss både på hemmaplan och på bortaplan finns mörkret. Jag tror att den första ingivelsen de allra flesta av oss får när det gäller det här mörkret och det svåra, ja kanske också när den ofrånkomliga döden inträffar, är att vi helst bara vill fly bort från alltihop! För att slippa det! Men ibland kan vi inte fly!

Ungefär som om man skulle ha sönder en av de där dyrbara vaserna i en sån där fin butik! Tänk er: Första reaktionen skulle för väldigt många av oss vara, att fly, fortast möjligt! Att fly förödelsen, slippa skammen över det där dyrbara som gått sönder. Lämna det åt någon annan. Låta någon annan ta hand om min förödelse. Ja, kanske låta någon annan ta skulden för det. Till och med låta någon annan betala priset!

Den tidigare biskopen Nathan Söderblom sa att ett helgon är ”någon som genom sitt sätt att leva visar på Guds närvaro i den här världen”.

Jag tänker att ett helgon också är: ” Någon som stannar kvar, när han eller hon inte behövt”.

Ett helgon kanske är den som, utan att bära all världens mörker själv på sina axlar, ändå gör mörkret lite ljusare och tyngden lite lättare för dem som lever i sorgen, i fattigdomen ja i vilket mörker det än må vara, och i stunden inte tycks kunna ta sig därifrån.

Men, blir det inte lätt lite livsförnekande detta, som att vi snudd på ska uppsöka lidandet, att det upphöjs? Nej, jag tror inte att det är poängen. Däremot tror jag att ett helgon är så medveten om denna världens mörker och livets skörhet, att han eller hon därför har en stark kärlek till livet och människorna!

Så jag utökar min definition av ett helgon till: ”En människa som drivs av kärlek till livet, till människor och till Gud snarare än att låta rädsla och hat få styra, som därför hellre omfamnar än avgränsar.”

Ibland talas det om Kyrkan som en samling helgon, en skara vittnen, vittnen till den uppståndne Jesus. Många helgon var i kristenhetens början också martyrer. Martyr betyder vittne. I de första århundrandena av vår kyrkas existens, var det så vanligt att dessa kristna avrättades, att ordet martyr därför kom att förknippas med lidande och död.

Att vara ett vittne till uppståndelsen. Till att livet bryter igenom mörker och död. Till en tro på att sorg och saknad inte får sista ordet, att människors liv i lidande inte saknar mening därför att varje liv är oändligt värdefullt i sig. Ett helgon är därför inte någon hjälte som alltid är tapper och oövervinnerlig, men följer inte heller sin första ingivelse att fly, utan stannar kvar. Av kärlek och av medmänsklighet.

Ni är världens ljus säger Jesus. Ni är dessa vittnen. Ni vet ju om att ni bär ljuset inom er. Inte av egen kraft, inte därför att ni själva klarar av att leva fläckfritt, på piedestal. Utan därför att ni är människor, skapade av en livgivande Gud, som fyllt er med sin livgivande ande.

Ofta tänker vi på stordåd när vi tänker på helgon. Moder Teresa var ett av dessa. En bok där hennes brev till sina biktfäder sammanställts har fått titeln ”Kom, var mitt ljus”. Moder Teresa, som själv var ett ljus för så många människor brottades under stora delar av livet med ett inre mörker. Hon visste därför att hon själv behövde be om ljus, både från Gud och människor. Kanske är ett helgon därför inte bara den som själv är modig och står kvar, utan också inser sitt eget behov av ljus från andra.

Vi må vara vackra, sköra och dyrbara som vaser, men det finns en skillnad. Vi saknar inte innehåll. Vi är fyllda av Guds skaparandes ljus, vare sig vi tror det eller ej.

Men när barnet kommer in i butiken och far runt full av liv och lek, när vi konfronteras med livet, ja vad händer då?

Barnet, Jesus Kristus, kom som ett barn till den här världen, för att visa på livet! För att fara runt bland dyrbara vaser, och när de faller och går i kras (för det gör de, det händer ständigt med oss människor), kan det göra så väldigt ont, men samtidigt strömmar gudsljuset då som mest ut genom skärvorna. Och Jesus stannar kvar, fast att han inte behöver. Och helar våra skärvor, våra brutna kroppar tillsammans med andra. Så blir vi fastän många del av en och samma kropp, samma helhet. I nattvarden blir vi hela med varandra och med de människor som dött ifrån oss. Så visar han oss att livet är det som pågår här och nu!

Men hur var det nu med saltet då? Jag tror att Jesus använder humor här. (Humor ska verkligen inte underskattas! Det sägs att också Moder Teresa var humoristisk i sitt sätt att vara.) Salt är nämligen alltid salt, och kan inte mista sin sälta. Saltet mister sin sälta bara när det inte används. Innestängt i sin behållare är det poänglöst.
Det är bara när det lämnar sin behållare som det blir sälta och kan sätta krydda på tillvaron.

Vi är salt, vi är dyrbara som vaser, vars innehåll måste ut ur våra hållare för att delas med andra. Vi är alla kallade av Gud att vara helgon. Inte på piedestal, men att se Guds ljus i oss själva och i andra. Inte till att vara felfria, men till att vara människor bland människor, vi är kallade att stanna kvar och finnas där för varandra. Så som Gud alltid stannar kvar hos oss och går före oss, bredvid oss och bakom oss.