Thursday, March 01, 2007
Predikan at the Swedish Seamens Church, New York 070218
Ibland kommer kloka ord till oss från ett håll där vi minst anar det. För några veckor sedan kom de till mig från Mondo, en ung hemlös kille, tillfälligt boendes i ett shelter för hemlösa tonåringar:
”De säger att blod är tjockare än vatten”, sa han. ”Men jag vet att det inte är sant. Med vatten tvättar man nämligen lätt bort blod”. Han berättar för mig hur han blev utslängd från sin adoptivfamilj som 16åring. Hur han sedan sökte upp sin biologiska mamma, som visade sig vara sprutnarkoman. Hur han ville återförenas och hjälpa henne, men upptäckte att hon älskade drogerna mer än honom och enbart utnyttjade honom för att få tag på mer heroin. Därmed lämnade han henne bakom sig som 18åring. Nu är han 20 år och han säger: ”Det fanns en tid då jag hatade, då jag skyllde på allt och alla. Men jag har insett att det inte leder någon vart. Jag har insett att det är så här livet är. Welcome to life, Mondo”, säger han och ser på mig och min vän Katie som sitter där i husets kapell med honom.
Welcome to life. Det kan låta som en tragisk och cynisk insikt från någon som tycks vara alltför ung för att ska ha behövt genomlevt allt vad Mondo levt. Men det är en harmonisk, lugn och levnadsglad ung man som sitter där mitt emot mig. Om jag kunde ha en gnutta av den livslust, det framtidshopp och självförtroende han utstrålar, när jag själv befinner mig i mina mörkaste stunder, skulle jag känna mig lugn inför framtiden. Ett liv ska inte behöva se ut sådär, men det finns miljontals liv som gör det. Hur kan det finnas något som helst meningsfullt i ett liv som Mondos, ja i någon av tjejerna och killarna på sheltret, frågar jag mig. Hur kan det finnas någonting meningsfullt överhuvudtaget i världen idag där lidande och död är ett faktum som bevittnas i varje nyhetssändning där barn svälter och maktmissbruk förtrycker och dödar. I varje promenad jag tar i New York City ser jag alltid ser någon som verkar vara hemlös, hungrig eller missbrukande. Och trots att mitt liv inte på något sätt går att jämföras med något av detta frågar jag mig: hur kan jag hitta mening i mitt eget liv där mörkret kan vara nog så svårt.
Och så kommer Jesus och säger att jag ska hata mitt liv, och att döden är vad som ska frambringa liv! Är det inte just hat och död som det redan verkar finnas så gott om i världen? Är det inte just därför jag söker mig till Kristus, för att finna kärlek och liv? Så hur kommer det sig då, att dagens text, som i kyrkoåret kallas för ”kärlekens väg”, i bibeln har överskriften ”Jesus talar om sin död”? Kan dödens väg och kärlekens väg verkligen vara samma sak? Kan hata sitt liv, och vinna sitt liv vara detsamma?
När Jesus talar om att hata respektive älska våra liv, tror jag att det är viktigt att vi är medvetna om att älska sitt liv nödvändigtvis inte behöver vara det samma som att älska sig själv. Inte heller tror jag att det hat Jesus talar om i det här fallet handlar om att leva ett liv i självförnekelse eller extrem askes. Vad jag tror Jesus vill säga, är att vi ibland håller fast vid våra liv, eller det som våra liv tycks innehålla, krampaktigt, som om det faktiskt gällde -livet. Förvisso kan det handla om materiella ting, men jag tror också att det lika gärna kan handla om vårt förhållningssätt till livet, exempelvis så som trista minnen från det förflutna, negativa tankesätt och levnadsmönster, självömkan till följd av andras åsikter och behandling av oss. Så lätt det är att vi klamrar oss fast där, så lätt det är att tro att detta är del av oss, nästan som om de vore familj. Så svårt det kan vara att inse att det faktiskt är det här som bryter ned oss och hindrar oss från att leva livet fullt ut.
Mina tankar går till filmen ”Sagan om ringen”, och Gollum. Den lilla Hoben, som får tag på ringen. Denna ring som är så kraftfull och värdefull att liv sätts på spel för att enbart få äga den. Ringen är så lätt att älska för sin skönhets skull och för den makt den för med sig, men i fel händer och felanvänd har den också en oerhört destruktiv kraft. Gollum älskar ringen och hans jakt på ringen har förvandlat honom från den äppelkindade, gladlynta hob han en gång var, till detta stinkande, seniga träskmonster vars enda mål är att finna ringen och äga den. ”My precious” väser han under jakten. Vi som sett filmen eller läst boken, vet att det enda rätta att göra, för att ringen inte ska göra skada utan komma till sin rätt, är att osjälviskt offra den i Mordor, mörkrets rikes brinnande eld. Att ge upp den makt som ringen skulle kunna bringa till sin bärare, för att offra den för allas bästa. Då först kan freden och friden infinna sig för var och en. Och det är Frodo, den andra lilla hoben som får detta uppdrag på sina axlar, vilket han också genomför med bravur.
När Jesus talar om att vi ska ”hata våra liv”, tror jag att det är något liknande han talar om. Våra tankar tenderar så lätt att snurra enbart runt oss själva. Många gånger tror vi att vi handlar i självbevarande, men istället är det ren egoism som präglar våra handlingar. Mitt bästa går före ”vårt bästa”. Dåliga minnen blir bitterhet, och stoltheten som hindrar mig från att förlåta, gynnar inte alls mig som jag kan tro, utan tär på mig och äter upp mig inifrån. Jag går och bär på mitt vetekorn. Ingen, nej INGEN ska få dela det med mig. Och bitterheten äter sig djupare och skadar inte bara mig, utan också dem runt omkring mig, som älskar mig.
Jo, jag har hört det så många gånger: ”Jesus dog för våra synder. Han tog vårt lidande på våra axlar”. Och vips, så är allt bra, eller? Vips ska jag bara glömma min sorg, min ångest och mitt lidande? Plötsligt slutar alla krig, och hux flux blir alla svältande barn rundlynta och glada?
Det vore ju skönt om det var så enkelt. Men livet och tillvaron består till viss del av lidande, livet är ibland svårt. ”Welcome to life”, som Mondo skulle säga. Delar av vår värld och våra liv består av svält död och ångest. Mondo skulle fortsätta: ”Jag har haft min tid då jag hatat men jag vet nu att det inte leder någon vart”. Jag tror att det är just där Jesus möter oss. I hatet och egoismen, på vägen som inte leder någon vart. På hatets, lidandets och dödens väg går han med oss och han bär det värsta av alla lidanden. Han pinas, plågas och oroas med oss: ”Nu är min själ fylld av oro”, säger han. ”Skall jag be, Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit”, svarar han sig själv. Lidandet finns där. Lidandets väg är verklig. Men Kristus låter sig inte stoppas av lidandet. Han fortsätter på vägen som inte leder någon vart, utan raka vägen in i tomhet och död. Men han låter inte ens tomheten eller döden stoppa honom eller ha makt över honom, utan han fortsätter på vägen som leder rakt igenom hans egen död och fortsätter att gå med oss. Det är då som lidandets väg redan har förvandlas för oss.
Om vi lyfter blicken upptäcker vi det. Om vi ber om det hjälper han oss att räta på våra krokiga ryggar. De som har hållit oss nedböjda och därför hindrat oss från att se vår omvärld. Han hjälper oss också att släppa taget om det där som hindrar oss från att öppna våra knutna händer. Vi befinner oss egentligen fortfarande på samma väg. Men något har förändrats. Vägen kallas nu istället för kärlekens väg. Samma väg, samma minnen och upplevelser finns där, det ändrar han inte på, Kristus. Det vill han inte heller ändra på. Men, den stora skillnaden är den att på kärlekens väg gör vi om vårt bagage till erfarenheter ur vilka vi kan skapa en hoppfull tillvaro. På kärlekens väg upptäcker vi det tillsynes döda vetekornet där i våra öppnade händer. Kristus visar oss hur vi ska sätta det i jorden. Han visar hur vi ska vattna det med vatten från kärlekens, förlåtelsens och livets källa, så att det växer upp och ger god skörd, så att vi kan dela med oss av kärlek och liv.
Att våga släppa taget om det där som hindrar oss från att öppna våra händer och räta på våra ryggar, att våga lösa blodsbanden till det där som håller oss tillbaka från att vandra kärlekens väg att våga förlåta, tror jag är vad Kristus vill hjälpa oss med.
Där tror jag Mondo har en poäng i att vattnet är vad som tvättar bort blod. Blodet Kristus offrade är förvisso tjockare än vatten, men det är vattnet från livets, förlåtelsens och kärlekens källa som ger vetekornet liv och som gör att vi kan släpa självfokuseringen och egoismen. släppa taget om livet, gå vidare och dela med oss av det goda livet, som enbart är gott då det delas.
Därför kan dödens väg och kärlekens väg vara densamma. Därför finns det hopp och mening i Mondos liv. I den grymma världen och till och med från djupen i mitt eget mörker kan jag hitta de där till synes döda vetekornen som med rätt hantering kan vara med och skapa kärlek och hopp i den här världen.
”De säger att blod är tjockare än vatten”, sa han. ”Men jag vet att det inte är sant. Med vatten tvättar man nämligen lätt bort blod”. Han berättar för mig hur han blev utslängd från sin adoptivfamilj som 16åring. Hur han sedan sökte upp sin biologiska mamma, som visade sig vara sprutnarkoman. Hur han ville återförenas och hjälpa henne, men upptäckte att hon älskade drogerna mer än honom och enbart utnyttjade honom för att få tag på mer heroin. Därmed lämnade han henne bakom sig som 18åring. Nu är han 20 år och han säger: ”Det fanns en tid då jag hatade, då jag skyllde på allt och alla. Men jag har insett att det inte leder någon vart. Jag har insett att det är så här livet är. Welcome to life, Mondo”, säger han och ser på mig och min vän Katie som sitter där i husets kapell med honom.
Welcome to life. Det kan låta som en tragisk och cynisk insikt från någon som tycks vara alltför ung för att ska ha behövt genomlevt allt vad Mondo levt. Men det är en harmonisk, lugn och levnadsglad ung man som sitter där mitt emot mig. Om jag kunde ha en gnutta av den livslust, det framtidshopp och självförtroende han utstrålar, när jag själv befinner mig i mina mörkaste stunder, skulle jag känna mig lugn inför framtiden. Ett liv ska inte behöva se ut sådär, men det finns miljontals liv som gör det. Hur kan det finnas något som helst meningsfullt i ett liv som Mondos, ja i någon av tjejerna och killarna på sheltret, frågar jag mig. Hur kan det finnas någonting meningsfullt överhuvudtaget i världen idag där lidande och död är ett faktum som bevittnas i varje nyhetssändning där barn svälter och maktmissbruk förtrycker och dödar. I varje promenad jag tar i New York City ser jag alltid ser någon som verkar vara hemlös, hungrig eller missbrukande. Och trots att mitt liv inte på något sätt går att jämföras med något av detta frågar jag mig: hur kan jag hitta mening i mitt eget liv där mörkret kan vara nog så svårt.
Och så kommer Jesus och säger att jag ska hata mitt liv, och att döden är vad som ska frambringa liv! Är det inte just hat och död som det redan verkar finnas så gott om i världen? Är det inte just därför jag söker mig till Kristus, för att finna kärlek och liv? Så hur kommer det sig då, att dagens text, som i kyrkoåret kallas för ”kärlekens väg”, i bibeln har överskriften ”Jesus talar om sin död”? Kan dödens väg och kärlekens väg verkligen vara samma sak? Kan hata sitt liv, och vinna sitt liv vara detsamma?
När Jesus talar om att hata respektive älska våra liv, tror jag att det är viktigt att vi är medvetna om att älska sitt liv nödvändigtvis inte behöver vara det samma som att älska sig själv. Inte heller tror jag att det hat Jesus talar om i det här fallet handlar om att leva ett liv i självförnekelse eller extrem askes. Vad jag tror Jesus vill säga, är att vi ibland håller fast vid våra liv, eller det som våra liv tycks innehålla, krampaktigt, som om det faktiskt gällde -livet. Förvisso kan det handla om materiella ting, men jag tror också att det lika gärna kan handla om vårt förhållningssätt till livet, exempelvis så som trista minnen från det förflutna, negativa tankesätt och levnadsmönster, självömkan till följd av andras åsikter och behandling av oss. Så lätt det är att vi klamrar oss fast där, så lätt det är att tro att detta är del av oss, nästan som om de vore familj. Så svårt det kan vara att inse att det faktiskt är det här som bryter ned oss och hindrar oss från att leva livet fullt ut.
Mina tankar går till filmen ”Sagan om ringen”, och Gollum. Den lilla Hoben, som får tag på ringen. Denna ring som är så kraftfull och värdefull att liv sätts på spel för att enbart få äga den. Ringen är så lätt att älska för sin skönhets skull och för den makt den för med sig, men i fel händer och felanvänd har den också en oerhört destruktiv kraft. Gollum älskar ringen och hans jakt på ringen har förvandlat honom från den äppelkindade, gladlynta hob han en gång var, till detta stinkande, seniga träskmonster vars enda mål är att finna ringen och äga den. ”My precious” väser han under jakten. Vi som sett filmen eller läst boken, vet att det enda rätta att göra, för att ringen inte ska göra skada utan komma till sin rätt, är att osjälviskt offra den i Mordor, mörkrets rikes brinnande eld. Att ge upp den makt som ringen skulle kunna bringa till sin bärare, för att offra den för allas bästa. Då först kan freden och friden infinna sig för var och en. Och det är Frodo, den andra lilla hoben som får detta uppdrag på sina axlar, vilket han också genomför med bravur.
När Jesus talar om att vi ska ”hata våra liv”, tror jag att det är något liknande han talar om. Våra tankar tenderar så lätt att snurra enbart runt oss själva. Många gånger tror vi att vi handlar i självbevarande, men istället är det ren egoism som präglar våra handlingar. Mitt bästa går före ”vårt bästa”. Dåliga minnen blir bitterhet, och stoltheten som hindrar mig från att förlåta, gynnar inte alls mig som jag kan tro, utan tär på mig och äter upp mig inifrån. Jag går och bär på mitt vetekorn. Ingen, nej INGEN ska få dela det med mig. Och bitterheten äter sig djupare och skadar inte bara mig, utan också dem runt omkring mig, som älskar mig.
Jo, jag har hört det så många gånger: ”Jesus dog för våra synder. Han tog vårt lidande på våra axlar”. Och vips, så är allt bra, eller? Vips ska jag bara glömma min sorg, min ångest och mitt lidande? Plötsligt slutar alla krig, och hux flux blir alla svältande barn rundlynta och glada?
Det vore ju skönt om det var så enkelt. Men livet och tillvaron består till viss del av lidande, livet är ibland svårt. ”Welcome to life”, som Mondo skulle säga. Delar av vår värld och våra liv består av svält död och ångest. Mondo skulle fortsätta: ”Jag har haft min tid då jag hatat men jag vet nu att det inte leder någon vart”. Jag tror att det är just där Jesus möter oss. I hatet och egoismen, på vägen som inte leder någon vart. På hatets, lidandets och dödens väg går han med oss och han bär det värsta av alla lidanden. Han pinas, plågas och oroas med oss: ”Nu är min själ fylld av oro”, säger han. ”Skall jag be, Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit”, svarar han sig själv. Lidandet finns där. Lidandets väg är verklig. Men Kristus låter sig inte stoppas av lidandet. Han fortsätter på vägen som inte leder någon vart, utan raka vägen in i tomhet och död. Men han låter inte ens tomheten eller döden stoppa honom eller ha makt över honom, utan han fortsätter på vägen som leder rakt igenom hans egen död och fortsätter att gå med oss. Det är då som lidandets väg redan har förvandlas för oss.
Om vi lyfter blicken upptäcker vi det. Om vi ber om det hjälper han oss att räta på våra krokiga ryggar. De som har hållit oss nedböjda och därför hindrat oss från att se vår omvärld. Han hjälper oss också att släppa taget om det där som hindrar oss från att öppna våra knutna händer. Vi befinner oss egentligen fortfarande på samma väg. Men något har förändrats. Vägen kallas nu istället för kärlekens väg. Samma väg, samma minnen och upplevelser finns där, det ändrar han inte på, Kristus. Det vill han inte heller ändra på. Men, den stora skillnaden är den att på kärlekens väg gör vi om vårt bagage till erfarenheter ur vilka vi kan skapa en hoppfull tillvaro. På kärlekens väg upptäcker vi det tillsynes döda vetekornet där i våra öppnade händer. Kristus visar oss hur vi ska sätta det i jorden. Han visar hur vi ska vattna det med vatten från kärlekens, förlåtelsens och livets källa, så att det växer upp och ger god skörd, så att vi kan dela med oss av kärlek och liv.
Att våga släppa taget om det där som hindrar oss från att öppna våra händer och räta på våra ryggar, att våga lösa blodsbanden till det där som håller oss tillbaka från att vandra kärlekens väg att våga förlåta, tror jag är vad Kristus vill hjälpa oss med.
Där tror jag Mondo har en poäng i att vattnet är vad som tvättar bort blod. Blodet Kristus offrade är förvisso tjockare än vatten, men det är vattnet från livets, förlåtelsens och kärlekens källa som ger vetekornet liv och som gör att vi kan släpa självfokuseringen och egoismen. släppa taget om livet, gå vidare och dela med oss av det goda livet, som enbart är gott då det delas.
Därför kan dödens väg och kärlekens väg vara densamma. Därför finns det hopp och mening i Mondos liv. I den grymma världen och till och med från djupen i mitt eget mörker kan jag hitta de där till synes döda vetekornen som med rätt hantering kan vara med och skapa kärlek och hopp i den här världen.
Tuesday, January 30, 2007
Kampen om korset
Foto: Daniel Talonia Aguilar
Länge har jag sökt. Vädjande sträckt mig ut efter svaret på frågorna som skulle kunna ge lugn till oron och balans till själen. Sträckte mig tills jag inte kunde nå vare sig högre eller längre, hela tiden anandes att något fanns där. Anade de suddiga konturerna av ett kors. Såg det där emellan mina utsrackta fingrar. Snuddade vid tanken av att tillhöra något större, vara del av ett sammanhang. Någon gång började mina läppar forma sig till något som liknade en bön, men alltid blev jag avbruten, distraherad till att göra något annat.
Så en dag när jag hamnat i likgiltighetens lömska näste, och jag mer eller mindre gett upp kampen därfor att min kropp var för trött for att sträcka sig efter detta diffusa något, upptäcker jag något oerhört. Handen jag sett framför mig är inte, som jag trott, min vädjande hand. Det ar Guds hand. Korset framför mig är inte längre något diffust kors, det är jag som hänger där förnedrad och förstörd, i all min enkelhet.
Guds hand stracker sig över mig. Tar korset med mig därpa i sin hand och sager: Kom, låt mig bära dig. Kampen är over. Jag har langtat efter dig så. Under lång tid har jag vädjat till dig, sträckt mig efter dig, letat. Ibland har jag kunnat ana dig, men lika snabbt har du forsvunnit i en diffus dimma, långt borta. Som om du runnit mellan mina fingrar. Jag ar så glad att jag fann dig. Vi hör samman, vi tillhör ett sammanhang.
En värme jag skulle kunna kalla harmoni omsluter mig, och väller fram innifrån. Jag känner hur mina läppar formas och jag viskar lugnt och stilla: "Tack".
Subscribe to:
Posts (Atom)
