Predikan Söndagen efter nyår, Guds Hus, 20110102

”Vem du än är som inträder i detta tempel, glöm icke att det är Guds hus. Lämna det icke utan en bön för dig själv och för dem som här förkunna och höra Guds ord. ” orden var inramade och mötte mig i porten till den gamla träkyrkan, på den västgötska landsbygden.

Orden vittnade om hur denna plats, dit människor sökt Gud i över 1000 år, fortfarande, trots att där sällan firas gudstjänst, är en avskild, helgad plats för möte mellan Gud och människa.

Behöver vi kyrkan? Kan man inte möta Gud var som helst? Och behöver det vara ”heligare” i kyrkan än någon annanstans? Det kan ju så lätt kännas lite stelt med den där heligheten…

Frågan kan tyckas relevant i en tid där antal gudstjänstbesök verkar minska, och begreppet helighet verkar vara något som ingen använt sedan Karl den tolvtes tid. Är allt heligt, eller är inget är heligt? Finns Gud mindre hos människorna på shoppingcentret, hemma i stugvärmen, åtminstone i skogen, i naturen? Finns Gud mer hos oss, de få av oss som sökt oss hit till Guds hus denna söndag?

Bibeln är full av berättelser om hur människor, vanliga människor när de minst anar det möter Gud. Vi har berättelsen om Jakob som brottas med Gud i natten, eller den när han möter änglar som klättrar upp och ner på en stege. Moses möter Gud uppe på ett berg. Gemensamt för dessa berättelser är, att efter mötet med Gud har skett, är människan fylld av vördnad. Jakob säger: ”Här är porten till himmelen. Här är Guds hus”. Och han reser en sten och kallar platsen för Beth-el som betyder Guds hus. Också Mose bygger ett hus, eller ett tält åt Gud efter sitt Gudsmöte.

Det verkar vara som så, att när vi människor upplever ett möte med Gud, behöver vi också en plats där vi kan tillbe honom. En plats, avskild, för att påminna oss om detta stora som förändrar oss.

När Jesus kom till, Jerusalems tempel, till det som sades vara Guds hus var det för att möta Gud. Men han mötte inte Gud. Det han mötte var ett verksamhetshus, en saluhall till för sig själv, som såg människorna som kom dit, snarare som potentiella offer för utsugning och kommers, än som Guds heliga skapelser.

Jesus blev inte bara lite irriterad, han blev rasande och kastade ut allt vad försäljare och utsugare hette!

”Men, kan verkligen Gud bo på jorden?” Frågar sig Salomo i dagens gammaltestamentliga text. ”Bor inte Gud i himlen, långt ifrån oss alla?”

När Gud kommer till jorden gör han det som människa. Det Gudomliga får en boning, ett hus, i en mänsklig kropp. Så möts det gudomliga och det mänskliga i julnattens under. Och Guds hus är för denna stund ett obetydligt stall. Vi människor är också Guds hus, Vi är Beth-el, platsen där Gud bor.

Jaha, så om Gud då bor i oss…vad ska vi då med kyrkor till?

När de gamla gotiska katedralerna byggdes, ni vet de där med kryssvalv och höga fönster, tänkte man sig dem som en bild av människan. Människan, katedralen, med sitt outgrundliga och dunkla inre, som lyses upp av Gudsljuset, fylldes av Gudsanden som strömmade in genom de höga fönstren. Än idag står de kvar, kyrkorna, och påminner oss om något annorlunda. Något annat än vår vardag.

Men en kyrka, trots sin skönhet, sin arkitektur, sin konst, sin historia, är utan sin församling bara ett tomt skal. Den är fortfarande en påminnelse om Guds helighet, men det är de heliga människorna som gör kyrkan helig. Vi behöver dessa våra fredade zoner, men poängen är att se Gud i varandra. Att låta Guds kärlek strömma över och mellan oss.

Heliga människor slår sig samman, med sin längtan, med sitt sökande, med sin förhoppning om att det ska finnas något annat. Något litet annat av denna verklighet.

Men, det är nu också viktigt är att minnas att Guds hus, Guds församling inte är en åsiktsgemenskap. Guds hus är där som vi människor upplåter plats för honom, där vi ser varandra som heliga oavsett åsikt eller tillhörighet.

Och så länge där firas gudstjänst, så länge lovsången ljuder och ordet predikas är vi del också av hela den himmelska kyrkan. Just nu sitter människor i Enebybergskyrkan, i Adolf Fredriks kyrka, i Lund och i Göteborg, men också i Paris, London och New York. Och vare sig församlingen består av två eller tvåhundra människor är vi del av samma gudstjänstgemenskap med alla dessa människor över hela vår värld.

Vi är alla Guds hus. Guds heliga tempel. Att vörda Gud är att vörda detta tempel. I en värld som säger ”inget är heligt”, säger Gud till oss: ”allt är heligt”. Människan är helig..