Predikan, Påskdagen 20110424, Från död till liv

Påskdag. Ja, det är också en dag att gå i kyrkan….för att lyssna på smått galna, helt orealistiska texter. Vi har en riktig fiskehistoria idag. Den handlar om hur en stor jättefisk slukar en människa, Jona, som överlever inne i fiskens buk för att sedan spottas upp levande på land igen! Eller, för att inte tala om berättelsen om Jesus. Han som kom och gjorde stora anspråk. Men som folket tog ner från sin piedestal. Rejält, dessutom. Ner, ner, ner…ner från höga hästar, eller en åsna var det ju som han red in på i Jerusalem där på Palmsöndagen, ner från värdigheten, ner från mänskligheten, ner i smutsen, i skammen, ända ner till dödsriket. Inget konstigt med det, att tillintetgöra en människa, det är ju inte så svårt, men, att han uppstod från de döda! Alla våra rationella sinnen slår ju helt bakut och signalerar: det här kan vi inte tro på!

Kan ni berättelsen om Jona? En del av er minns den säkert från det att ni var barn. Jona, tänkte sig en karriär som domsprofet – ni vet en sådan som far fram och förkunnar dom över folken- får ett uppdrag av sin arbetsgivare, Gud. Uppdraget är att bege sig till staden Nineve. Något som Jona inte är särskilt sugen på. Han vill inte alls dit. Folk är så dryga där, en helt vanlig, tråkig småstad, med vanliga tråkiga människor, varför bry sig om dem? NEJ- ”ge mig lite äventyr istället”, tänker Jona och ger sig ut till sjöss. Väl till sjöss kommer ett rejält oväder. Stormen sliter och river i det lilla skeppet, och den förmodat ganska vana besättningen visste tillslut inte hur de skulle hantera situationen. De stod maktlösa inför stormen. Någons måste ju felet vara. Vid den här tiden trodde man att det var Guds vrede som drabbade om det gick illa. De får veta att Jona är en domsprofet. Står I Guds tjänst och är på flykt undan Gud. Till och med simpla fiskare, besättningsmän som de är, vet att det är fördömt att försöka fly undan Gud. Jona vet ju det han också, så villigt låter han sig kastas överbord. Och skeppet räddas.

Där är nu Jona, när vi hör dagens GT-text. Utkastad och utlämnad helt och hållet till sig själv, mitt i det kaotiska havets djup, ropar han till Gud. Sjögräs vill dra honom än djupare ned, vattnets tyngd trycker honom mot botten. Kanske är det rent av en räddning att den stora fisken kommer och slukar honom hel och levande?

Berättelsen om Jona slutar med att han motvillig går tillbaka till Nineve. Gör som Gud har sagt. Agerar som en domsprofet bör, och förkunnar dom över folket: Ändra er, vänd om, eller så ska ni förgås, så ska ni döden dö! Kanske har han sin egen upplevelse från valens buk i färskt minne. Fick han lida, så nog ska dessa lata tråkmånsar till Ninevebor också få lida.

Men, så sker det värsta som kan ske i en domsprofets karriär. Folket lyssnar till honom! De ändrar sina destruktiva, själviska beteenden. De börjar bry sig om varandra, öppnar upp och börjar leva och handla i självutgivande kärlek. Tänk vilken makt Guds ord kan ha ändå! Makt att förändra, makt att låta kärlek flöda också genom den mest stenhårda, tillknäppta människa. Jona vet inte vad han ska ta sig till. Han är slut som profet! För vem lyssnar på en domsprofet om domen uteblir? Han sitter och tycker synd om sig själv utanför staden, i öknen. Solen bränner nästan sönder honom. Då låter Gud ett träd växa upp och ge honom skugga. Jona blir nöjd. Men, så låter Gud trädet vissna ner och dö. Jona blir arg, tycker än mer synd om sig själv, allt går emot honom, ja han kan lika gärna dö. Då säger Gud till honom: Men Jona, om du bekymrar dig för att trädet, som du inte gjort något för att det ska växa upp dör, tror du då inte att jag bryr mig om och vill rädda alla dessa människor jag har skapat, också i den minsta i den lilla betydelselösa stad Nineve?

Nu lämnar vi Jona en stund.

Så ofta vi talar om så mycket ont som sker i Guds och religionens namn. Så sällan vi talar om hur mycket gott som också är möjligt i Guds namn!

Härom kvällen såg jag filmen Gudar och Människor. Den handlar om några franska munkar som bemöter islamistisk fundamentalism och mördande genom ickevåld, med ett näst intill övermänskligt mod och styrka de får av sin tro.

En recensent gav goda recensioner åt filmen, men så avslutade han: Fast sådär goda människor finns inte…

Gör det inte? Nej, vårt förnuft säger oss att ingen kan vara god utan orsak. Självutgivande kärlek, den som ger utan att förväntar sig att få igen, går bortom förnuft och rationalitet.

Vi förflyttar oss igen. Hur var det då år 33 i Jerusalem? Det judiska folket väntade, och längtade efter befrielse. Förtryckta under det romerska imperiet hade de lite utrymme att leva som fria människor. Det var ett subtilt, långsamt förtryck som de levde under. Inte alls så dramatiskt som det Jona upplevde i valfiskens buk, eller det brutala våld folket i filmen utsattes för. Men kanske var känslan av att dras ned mot botten densamma. Ner, ner, ner. Ner i ovärdigheten. En situation inte olik det förtryck som sker runt om i vår värld också idag. Kanske inte heller olikt det förtryck vi som trygga västerlänningar många gånger utövar på oss själva i att duga och räcka till.

En frälsare kom, en befriare. En människa, en gudomlig sådan, som gav Israels folk hopp, mod, inspiration att tro på sin värdighet, att resa sig och stå upprätt mot maktens förtryck, mot skammen att tillhöra ”fel” folk..

Befrielsen från politiskt förtryck uteblev. Mätbara resultat saknades.

Likt en misslyckad domsprofet, har vi nu en till synes misslyckad befriare. Vem lyssnar på en sådan om befrielsen uteblir? Han sitter inte och tycker synd om sig själv, men han gråter, han har ångest. Han dör.

Hans följeslagare och vänner, lärjungarna, de gråter, de kastas ut till hjälplöshet, lever i ett vakuum, i en sorg utan dess like. Som om hela världens mörker omsluter dem och vilar på deras axlar, som om de dras ner, ner, ner. Ner i skam och misströstan från allt de trott och hoppas på. Än mer, än djupare än innan frälsaren kom.

Vem kan tro på befrielse när allt hopp är ute, när allt tycks vara för sent? När förtvivlan är total. När också Gud, den som ger liv har dött, då är allt bara död och mörker.

Det finns inget rationellt i att en jättefisk äter upp en människa som överlever, eller att en människa uppstår från de döda. Inget rationellt i världen kan heller förklara strimman av hopp i hopplöshetens mörka hav. Platsen där inte bara Jona och lärjungarna utan också du och jag kan befinna oss då och då. Men Gud verkar bortom det rationella. Gud har gett oss livet! Han har en gång för alla kallat oss ut ur grottan, ut ur graven, tillbaka till livet!

Varför söker ni den levande bland de döda? Ja, varför grottar vi i det som en gång varit, i det som håller oss tillbaka? Sorgen måste få sin tid, jovisst. Men sen, varför envisas vi med att leta bland gravarna, bland stenarna, låta oss bindas med sorgens bindlar i hat och bitterhet? För han var död, men han lever igen! Han har uppstått! Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden! Livet har återvänt och det är här framför oss just nu!