Predikan, andra söndagen efter trefaldighet, Livets källa, 20110116

Ibland predikar jag över texter som det verkar finnas hur mycket som helst att hämta ur. Ibland är det svårare. Som idag t ex. Evangelietexten (GT och episteln med för den delen) har tett sig som en mur för mig in i det längsta.

Samma söndag förra året, hade handlat om Kvinnan vid Sykars brunn. Yes. Kul text! Jesus som ser de marginaliserade. I detta fall en illa ansedd kvinna.

Nästa år, första årgångens texter, kommer det att handla om Bröllopet i Kana. Jesus går på kalas, har mamma-trots och gör vatten till vin. Skoj.

Båda har dessutom ganska givna kopplingar till temat idag som är Livets källa. Men i år, den tredje årgångens texter….! Jesus är ur-snurrig just här!

Får jag fråga er, var det NÅGON av er som hängde med i vad Jesus egentligen sa i evangelietexten????

Jo, han sade. Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt….

Vittnande hit och vittnande dit. Jag vet inte om vi har några domare eller jurister här ibland oss, och jag är inte särskilt kunnig inom rättsväsendet. Men jag vet att om det är något man inte kan göra så är det att vittna om sig själv i en rättegång. Det ger helt enkelt ingen rättslig bärkraft. Det behövs vittnande från annat håll också.

När författaren till Johannesevangeliet ville berätta om att Jesus verkligen var Guds son, den som ger liv, behövde detta beläggas med vittnesbörd. Trots att Jesus själv visste att den enda bekräftelsen han behövde, var den från Gud. Någon annan behövdes som bekräftade att han stod i direktkontakt med Gud. Johannes döparen var ett sådant vittne.

Jag såg filmen ”Miraklet i Lourdes”. En ms-sjuk kvinna åker till Jungfrun av Lourdes källa, den som sägs hela de sjukas åkommor. Titt som tätt sker där ett under, ett helande. Många människor reser tillsammans i grupp. Tänk om de ska få helas! Tänk om de ska bli befriade från sjukdom och lidande, från allt det som håller dem tillbaka och begränsar dem att som vanliga människor leva livet fullt ut. De flesta präster som är med på resan, är ganska skeptiska till det här med kroppsligt helande. De menar att det handlar om ett inre helande. Kanske vill de inte inge falska förhoppningar?

Så är de på plats. I vad som liknar ett slags heligt "Sällskapsresan". Alla olika typer av människor. Många sjuka, många ensamma. De äter, de har trevligt. De längtar och de hoppas på att bli botade om inte från kroppsliga åkommor, så åtminstone från ensamheten några dagar. Så blir HON, kvinnan botad. Undret sker. Källan helar och läker verkligen inte bara själen utan också kroppen! Hon reser sig från rullstolen, och går!

När kvinnan botats sker något märkligt. Undret, det som alla väntat på, sker. Men vågar man verkligen tro på det? För kvinnan själv behövs ingen annan bekräftelse. Hon vet att hon rest sig. Att livet nu flödar genom henne. Hon drömmer och ser framför sig allt som hon nu kan ägna sitt liv åt! Alla kan se det livgivande undret. Beviset på Guds existens finns plötsligt där så påtagligt framför ögonen på dem. Men istället för att tron och hoppet bekräftas, eller att de blir styrkta av detta som sker, börjar avundsjuka och missunsamhet att gnaga i människornas inre. Varför hon? Varför inte någon annan, varför inte jag? Hade ändå inte någon annan förtjänat bättre att botas?

Ibland kan det tyckas lika omöjligt för oss att resa på oss, som om vi vore lama, som om vi vore sjuka i förlamning. I det livlösa, kan det tyckas omöjligt att det någon gång skulle spira fram liv.

Det är lätt att då söka kraften och styrkan, källan till liv utanför sig själv i yttre bekräftelse. Kanske är det inte bekräftelse i form av ett mirakel, i att bli botade från fysisk sjukdom vi alla gånger söker. Men kanske söker vi bevis på vår egen existens, på livets värde i andra människors bekräftelse? Genom jobb, från utbildningar från status av olika slag, vi ser på andra som tycks ha välsignelsen. Som har det bättre. Borde de ha det så bra? Varför inte jag? Istället för att minnas att den enda bekräftelsen finns hos Gud. Källan till liv är att lita till Gud. Att leva i beroende till Gud och låta livet flöda. Just som Jesus vet, att han redan står i fullkomligt beroende till Gud. Just som den botade kvinnan vet, att hon i sig själv inte kunnat resa på sig.

Men hur gör man det då? Vad innebär det att leva i beroende till Gud? Hur låter man livet flöda? Det är ju så mycket som står i vägen!

Om vi ser på vår omvärld, på naturen. Kanske är det som psalmisten skriver att hela skapelsen vittnar om Guds storhet om Guds härlighet och livgivande flöde. I den mest frusna mark, i den kalaste natur tror vi det knappt nu, men vår erfarenhet säger oss att snart spriar livet där. I den mörkaste vinter börjar snart ljuset komma tillbaka Och utan att vi kan göra något åt det, utan att vi förtjänar det så går det inte att hålla tillbaka våren när den kommer!

Vare sig vi förtjänar det eller ej, vare sig det verkar troligt eller ej, så säger våra samlade erfarenheter oss att liv kan flöda fram. Också hos oss! Kanske handlar det om öppenhet, tänker jag. Tecknet på att Jesus står i relation till Gud är de goda gärningar han gör. Tecknet på att vi står i relation till Gud är att vi lever i öppenhet, i kärlek gentemot varandra.

Det är att leva sin tro. Då kropp och själ är ett.

Kanske handlar det om att leva med öppenhet inför det till synes omöjliga. I en evangelietext som tycks snudd på omöjlig kan strömmar av liv strömma fram, om vi vågar ge oss till tåls och knacka på. På samma sätt kan vi ge människor en chans, genom att leva i öppenhet och kärleksfullhet gentemot också den som inte verkar ha något att komma med kan finnas liv.

Genom att våga knacka på dörren till det svåra, till det till synes omöjliga, kan dörrar öppnas och möjligheter flöda fram. Det är att våga sin tillit, våga sin öppenhet sitt beroende till att Gud ger liv.

Predikan Söndagen efter nyår, Guds Hus, 20110102

”Vem du än är som inträder i detta tempel, glöm icke att det är Guds hus. Lämna det icke utan en bön för dig själv och för dem som här förkunna och höra Guds ord. ” orden var inramade och mötte mig i porten till den gamla träkyrkan, på den västgötska landsbygden.

Orden vittnade om hur denna plats, dit människor sökt Gud i över 1000 år, fortfarande, trots att där sällan firas gudstjänst, är en avskild, helgad plats för möte mellan Gud och människa.

Behöver vi kyrkan? Kan man inte möta Gud var som helst? Och behöver det vara ”heligare” i kyrkan än någon annanstans? Det kan ju så lätt kännas lite stelt med den där heligheten…

Frågan kan tyckas relevant i en tid där antal gudstjänstbesök verkar minska, och begreppet helighet verkar vara något som ingen använt sedan Karl den tolvtes tid. Är allt heligt, eller är inget är heligt? Finns Gud mindre hos människorna på shoppingcentret, hemma i stugvärmen, åtminstone i skogen, i naturen? Finns Gud mer hos oss, de få av oss som sökt oss hit till Guds hus denna söndag?

Bibeln är full av berättelser om hur människor, vanliga människor när de minst anar det möter Gud. Vi har berättelsen om Jakob som brottas med Gud i natten, eller den när han möter änglar som klättrar upp och ner på en stege. Moses möter Gud uppe på ett berg. Gemensamt för dessa berättelser är, att efter mötet med Gud har skett, är människan fylld av vördnad. Jakob säger: ”Här är porten till himmelen. Här är Guds hus”. Och han reser en sten och kallar platsen för Beth-el som betyder Guds hus. Också Mose bygger ett hus, eller ett tält åt Gud efter sitt Gudsmöte.

Det verkar vara som så, att när vi människor upplever ett möte med Gud, behöver vi också en plats där vi kan tillbe honom. En plats, avskild, för att påminna oss om detta stora som förändrar oss.

När Jesus kom till, Jerusalems tempel, till det som sades vara Guds hus var det för att möta Gud. Men han mötte inte Gud. Det han mötte var ett verksamhetshus, en saluhall till för sig själv, som såg människorna som kom dit, snarare som potentiella offer för utsugning och kommers, än som Guds heliga skapelser.

Jesus blev inte bara lite irriterad, han blev rasande och kastade ut allt vad försäljare och utsugare hette!

”Men, kan verkligen Gud bo på jorden?” Frågar sig Salomo i dagens gammaltestamentliga text. ”Bor inte Gud i himlen, långt ifrån oss alla?”

När Gud kommer till jorden gör han det som människa. Det Gudomliga får en boning, ett hus, i en mänsklig kropp. Så möts det gudomliga och det mänskliga i julnattens under. Och Guds hus är för denna stund ett obetydligt stall. Vi människor är också Guds hus, Vi är Beth-el, platsen där Gud bor.

Jaha, så om Gud då bor i oss…vad ska vi då med kyrkor till?

När de gamla gotiska katedralerna byggdes, ni vet de där med kryssvalv och höga fönster, tänkte man sig dem som en bild av människan. Människan, katedralen, med sitt outgrundliga och dunkla inre, som lyses upp av Gudsljuset, fylldes av Gudsanden som strömmade in genom de höga fönstren. Än idag står de kvar, kyrkorna, och påminner oss om något annorlunda. Något annat än vår vardag.

Men en kyrka, trots sin skönhet, sin arkitektur, sin konst, sin historia, är utan sin församling bara ett tomt skal. Den är fortfarande en påminnelse om Guds helighet, men det är de heliga människorna som gör kyrkan helig. Vi behöver dessa våra fredade zoner, men poängen är att se Gud i varandra. Att låta Guds kärlek strömma över och mellan oss.

Heliga människor slår sig samman, med sin längtan, med sitt sökande, med sin förhoppning om att det ska finnas något annat. Något litet annat av denna verklighet.

Men, det är nu också viktigt är att minnas att Guds hus, Guds församling inte är en åsiktsgemenskap. Guds hus är där som vi människor upplåter plats för honom, där vi ser varandra som heliga oavsett åsikt eller tillhörighet.

Och så länge där firas gudstjänst, så länge lovsången ljuder och ordet predikas är vi del också av hela den himmelska kyrkan. Just nu sitter människor i Enebybergskyrkan, i Adolf Fredriks kyrka, i Lund och i Göteborg, men också i Paris, London och New York. Och vare sig församlingen består av två eller tvåhundra människor är vi del av samma gudstjänstgemenskap med alla dessa människor över hela vår värld.

Vi är alla Guds hus. Guds heliga tempel. Att vörda Gud är att vörda detta tempel. I en värld som säger ”inget är heligt”, säger Gud till oss: ”allt är heligt”. Människan är helig..