Att hålla dom! Döda som ska höra Guds röst, och återuppstå till liv! Nä, nu är det bara för mycket! Vad har det här med oss att göra, egentligen! Vi som sitter här, lever ju våra liv väl och bra. Varför ska vi bry oss om vad som händer sen? Dessutom, det där med en dömande Gud. Måste vi verkligen tro på det? Kan vi inte bara säga att allt är bra, att vi ska vara snälla mot varandra, så räcker det så, och att alla kan väl få komma till Gud när de dör. Måste vi dömas? Jag tycker faktiskt det låter lite hårt och gammaldags! Vi gör väl som vi vill, eller?
Den som tror på mitt ord har evigt liv. Han har övergått från döden till livet, säger Jesus…Vilket ord? Vad är det för ord vi ska tro på? Fadern äger livet, sonen äger därmed också livet. Att äga liv! Kan man göra det för det första? Ja, Gud kanske kan. Gud som skapar och ger livet till oss.
Vi är skapade och därmed kallade till liv. Att födas säger vi varken ja eller nej till det bara sker. Det är oss givet, som en gåva. Men alla är vi kallade till att säga ja till livet. Bejaka det levande, bejaka varandra. Vi är därmed alla kallade till att vara kärleksfulla människor, Guds medskapande medvandrare på livets och kärlekens väg.
På den vägen är vi omgivna av medvandrare, av medmänniskor. Människor som oss. De kan vara ganska lätta att stöta in i, att trampa på och bli trampade av. Och det lustiga är att det händer oftast när jag är som bäst upptagen med att själv försöka röra mig rätt och riktigt på den där vägen! Ibland bryter Gudsljuset in. Och i det ljuset ser vi att vi alla är medmänniskor som delar liv med varandra och försöker göra vårt bästa för att leva livet så gott vi kan. Kallade att vandra i samma riktning, mot livet, mot ljuset, mot kärleken!
Ok, så då är det väl bara att knata på och vandra den där vägen, då? Jag vill vara kärleksfull. Punkt. Så jag börjar vandra. Härligt! Det går bra. Att vara kärleksfull ger mig dessutom en massa fördelar! Människor gillar mig, jag får vänner. Blir omtyckt. Kärlekens väg, ja det funkar! Men så dyker det upp ett litet dilemma. En del människor verkar ju inte alls tänka som jag om vad som är kärleksfullt. Ja, en del verkar ju inte ens bry sig…varför ska jag då bry mig om dem…med ens vet jag knappt vad som är att leva i kärlek om vare sig mig själv eller min nästa. Rätt vad det är kommer det en annan människa och får mig helt ur kurs på den där vägen… och oj, oj vad svårt det är att hålla kursen då, det går undan och…oj, där hamnade jag helt bort åt skogen. Krash! BOOM! BANG!…”Hallå, det blev fel nu. Vad gör jag då? Kan någon hjälpa mig?” Jag ropar ut i tomheten. Kanske finns det nån som hör? Eller så är jag bara tyst. Hoppas ingen ska märka detta missöde….
Vad händer då när vi missar vägen, när vi rör oss bort från kärlekens och livets väg? Bort från det som är livgivande och skapande? När vi missar målet och hamnar i tomma intet. Ja, antingen reser vi oss snabbt, rädda för att någon ska ha sett vårt fall, ni vet som när man halkar på gatan och hoppas att ingen såg, rädda att visa att vi är vilse vandrar vi vidare i obestämd riktning och ja..vi kanske hittar rätt..eller så gör vi det inte. Jag sitter där i intetheten och ropar till nån förmodad, efterlängtad som skulle kunna hjälpa ”Hallå, hej…hur vilsen får man vara egentligen? För jag är nog ganska vilse nu…”
Ja, så dyker han upp där mitt i intetheten. Jesus Kristus heter han. Det lyser när han kommer. Han lyser upp kring mig där i vilsenheten, och oj, plötsligt ser jag hur vilse jag är. Min första reaktion är att gömma mig för honom. Skäms inte så lite. Tänker att jag gjort så mycket knasigheter nu och är inte så lite hopplös jag. Att jag egentligen inte förtjänar annat än att lulla runt här i ödemarken. Själv. Det är lugnast så för oss alla. Så slipper vi trampa på varandra igen jag och medmänniskorna.
Ljusgubben, han Jesus Kristus, tar mig i handen, ler och säger.. Hej! Gudamänniska, ska du med tillbaks?
Jag reser mig lite och säger urskuldande: ”Jo, vi är ju alla kallade till att vara kärleksfulla varelser här och nu..jag vet och jag har försökt! Men det är inte alltid lätt ska du veta! Vem kan vara allseende? Vem kan veta fullt ut att han eller hon handlar exakt rätt, jämt och ständigt? Vi har ju inte hela bilden. Inte andra heller. Ibland känner jag därför att jag måste förställa mig, för att människor ska se mig och acceptera mig. Alla dessa domar som viner runt mina öron. Andra dömer mig, utan att se mig för den jag är! Ja, ibland dömer jag andra också…”
”Kanske är den egna domen den värsta?” frågar han mig?
Ja, kanske är den egna domen den värsta. Den jag ger mig själv och den jag ger andra. Kanske är det den som dömer oss till förtappelsen, till ensamhet, mörker och evig död?
Domens dag, är seendets dag. Det är då Gud ser på oss med sina kärleksfulla ögon, i omsorg. ”Älskade människa, säger han till oss: Du vet att jag vill dig väl. Du vet att jag vill liv i oändlighet för dig! För dig och alla dina medvandrare på livets väg! Jag kallar er alla till liv. En dag ska jag möta er alla, då ska all ovisshet, all osäkerhet och rädsla förintas. Då behöver du inte längre fly från dina egna eller andras domar. För jag är den som ser, jag är den som vill dig ytterst väl. Nu ska kärleken, den fullkomliga kärleken få råda i ditt och alla andras liv! Lilla, kära människa. Du försöker så mycket, du vill så väl. Jag vet hur svårt det är, jag har varit där. Jag vet hur svårt det är när människor sviker, när människor man litar på inte lever upp till ens förväntningar. Jag har varit i kampen. Därför vet jag. Jag har omsorg om dig och om alla de andra. Vad ni än gör vill jag hjälpa er varje dag tillbaka till kärlekens och livets väg ni ska inte gå under här i intetheten. Tro på mitt ord! Kom till mig. Jag är vägen, jag är sanningen, ja- det är jag som är livet, livet i oändlighet! ”
No comments:
Post a Comment