Juletid är resandets tid. Snökaos som orsakar tågkaos och flygkaos, och vi är många som försenas till våra resmål. På Stockholms Central var suckan tung, gråten förtvivlad och svordomarna grova... Oklara besked. Ingen som visste, ingen information. Vi hänvisades än hit, än dit i ovisshet om vilket spår tåget skulle gå ifrån, än till spår 11 än till spår 12… Väl på tåget var en kvinna nära, nära till gråten. Uppgiven över att inte ha någon plats för sig och sina barn. Hon fick en kopp kaffe som tröst.
Juletid är hemvändandets tid. Många reser land och rike runt. En del av oss reser hem till nära och kära, hem till barndoms jular. Hem till invanda platser, där tiden vid en första anblick har stått stilla och där tryggheten finns i en i övrigt snabbt föränderlig värld. Andra reser bort till exotiska platser, bort från kyla och mörker till solvarma stränder och semesterparadis. När det är julhelg tar många av oss några dagars paus från vardagens bekymmer, lite ledighet och vila mitt i arbete och strävan.
Juletid är också för många kaosets tid. Värmen, kärleken och ljuset. Budskapet om fred och frid som vi matas av i dessa dagar, tycks vara långt borta från det egna livet, och snarare vara till för någon annan. Ja, under julen påminns vi än mer om känslan av att vara utanför den feststämning och gemenskap som alla andra verkar ha. Familjen som splittrats i skilsmässa, makan eller maken som dött bort under året, rädslan för missbruk och misshandel i familjen gör att ensamheten, tomheten som finns kvar känns än mer ensam och tung att bära under julhelgen. Ja, mitt i glädjen finns kanske också den allra svåraste och tyngsta sorgen,
Josef och Maria var också de på resande fot i dessa tider. Precis som många av oss, var de hemvändande, till platsen Josef kom ifrån. Inte heller denna resa var problemfri. Inte heller Josefs och Marias liv var problemfria. Att bli gravid sådär, utanför äktenskapet. Det var inte bara en fråga om heder och rykte utan också om ren överlevnad. Att sedan över huvud taget ge sig ut och resa höggravid… och sedan, väl framme, när de trodde de skulle få andas ut och få vila. Då fanns det ingen plats att slå sig ner. Frågan är om det inte var gravidmagen på den unga ogifta flickan som gjorde att värdhusvärdarna nekade dem rum? Rykten sprids ju så fort…Oavsett vilket. Ratade och utestängda, vandrade de i ovisshet än hit, än dit. Från dörr till dörr. En snickare och hans fästmö, enkla människor från en obetydlig bygd, vem bryr sig om dem?.… Ensamma, frusna och i behov av vatten, värme och mänsklig kontakt. En kvinna i sitt mest sårbara tillstånd, då hon när som helst ska till att föda, utlämnad till otrygghet. Slutligen fick de ändå en plats, förvisade till utkanten av staden till det gamla stallet. Där befann de sig utanför stadens gemenskap. Anandes värme och ljus på håll, när räddningen för världens mänsklighet föddes.
Ända sedan 500-talet har människor firat julotta. Gått upp långt före gryningen, för att möta och välkomna barnet som föds. Sluta upp bakom herdarna, som var först på plats vid stallet, och stämma in i änglakörens jubel över undret som skett! Också här i den magraste av bygder, i den minsta av byar, långt ifrån julens händelsers centrum, byggdes en liten träkyrka 1000 år senare, för att påminna om detta, även om prästen inte hade tid förrän på annandagen, har Jällbyborna sedan dess fått ta vid och också vi får stämma in i änglasången och ta del av budskapet om världens räddning.
För här i julottan, upphör tiden och världsordningen vänds upp och ner. Här möts det förflutna och nutiden, och vi går mot en gemensam framtid. Här blir Gud mänsklig, för att människan, vi ska bli gudomlig. För att Gud ska bli ett i var och en av oss. Här är det minsta barnet, den som världen tillber. Här hyllas och äras de fattigaste av mäktiga kungar. Här är det de åsidosatta, de i utanförskap, som står i världens och tidens centrum.
Julnattens händelse är ingen isolerad händelse. Också i denna natt år 2010 föds Jesusbarnet, världens räddning. Också denna natt kommer Gud till jorden för att bli människa och vi människor blir Guds söner och döttrar då vi gör plats för honom i våra hjärtan.
När världsordningen omkullkastas i julens mysterium, blir det omöjliga möjligt. Då bryter ljuset fram och har makt över mörkret, rosor blommar ur den bistraste snön, vi får tro och hoppas på frid i ofriden. Tro på att livet kan bryta fram ur hopplöshetens mörka och bistra vargtimma. Vi som enskilda människor, vare sig vi firar julen i ensamhet eller i gemenskap, får stämma in tillsammans med människor genom tid och rum tillsammans med herdar och änglar, med människor på flykt, med dem som har glädjen att leva i trygghet, med kungar, med dem som gått före och dem som kommer efter…. Tillsammans med alla dessa, med varandra, får vi glädjas åt den lilla strimman av hopp, som bryter fram i gryningstimman ur den mörka natten.
Sunday, December 26, 2010
Sunday, November 21, 2010
Predikan Domsöndagen, Kristi Återkomst, 20101121
Att hålla dom! Döda som ska höra Guds röst, och återuppstå till liv! Nä, nu är det bara för mycket! Vad har det här med oss att göra, egentligen! Vi som sitter här, lever ju våra liv väl och bra. Varför ska vi bry oss om vad som händer sen? Dessutom, det där med en dömande Gud. Måste vi verkligen tro på det? Kan vi inte bara säga att allt är bra, att vi ska vara snälla mot varandra, så räcker det så, och att alla kan väl få komma till Gud när de dör. Måste vi dömas? Jag tycker faktiskt det låter lite hårt och gammaldags! Vi gör väl som vi vill, eller?
Den som tror på mitt ord har evigt liv. Han har övergått från döden till livet, säger Jesus…Vilket ord? Vad är det för ord vi ska tro på? Fadern äger livet, sonen äger därmed också livet. Att äga liv! Kan man göra det för det första? Ja, Gud kanske kan. Gud som skapar och ger livet till oss.
Vi är skapade och därmed kallade till liv. Att födas säger vi varken ja eller nej till det bara sker. Det är oss givet, som en gåva. Men alla är vi kallade till att säga ja till livet. Bejaka det levande, bejaka varandra. Vi är därmed alla kallade till att vara kärleksfulla människor, Guds medskapande medvandrare på livets och kärlekens väg.
På den vägen är vi omgivna av medvandrare, av medmänniskor. Människor som oss. De kan vara ganska lätta att stöta in i, att trampa på och bli trampade av. Och det lustiga är att det händer oftast när jag är som bäst upptagen med att själv försöka röra mig rätt och riktigt på den där vägen! Ibland bryter Gudsljuset in. Och i det ljuset ser vi att vi alla är medmänniskor som delar liv med varandra och försöker göra vårt bästa för att leva livet så gott vi kan. Kallade att vandra i samma riktning, mot livet, mot ljuset, mot kärleken!
Ok, så då är det väl bara att knata på och vandra den där vägen, då? Jag vill vara kärleksfull. Punkt. Så jag börjar vandra. Härligt! Det går bra. Att vara kärleksfull ger mig dessutom en massa fördelar! Människor gillar mig, jag får vänner. Blir omtyckt. Kärlekens väg, ja det funkar! Men så dyker det upp ett litet dilemma. En del människor verkar ju inte alls tänka som jag om vad som är kärleksfullt. Ja, en del verkar ju inte ens bry sig…varför ska jag då bry mig om dem…med ens vet jag knappt vad som är att leva i kärlek om vare sig mig själv eller min nästa. Rätt vad det är kommer det en annan människa och får mig helt ur kurs på den där vägen… och oj, oj vad svårt det är att hålla kursen då, det går undan och…oj, där hamnade jag helt bort åt skogen. Krash! BOOM! BANG!…”Hallå, det blev fel nu. Vad gör jag då? Kan någon hjälpa mig?” Jag ropar ut i tomheten. Kanske finns det nån som hör? Eller så är jag bara tyst. Hoppas ingen ska märka detta missöde….
Vad händer då när vi missar vägen, när vi rör oss bort från kärlekens och livets väg? Bort från det som är livgivande och skapande? När vi missar målet och hamnar i tomma intet. Ja, antingen reser vi oss snabbt, rädda för att någon ska ha sett vårt fall, ni vet som när man halkar på gatan och hoppas att ingen såg, rädda att visa att vi är vilse vandrar vi vidare i obestämd riktning och ja..vi kanske hittar rätt..eller så gör vi det inte. Jag sitter där i intetheten och ropar till nån förmodad, efterlängtad som skulle kunna hjälpa ”Hallå, hej…hur vilsen får man vara egentligen? För jag är nog ganska vilse nu…”
Ja, så dyker han upp där mitt i intetheten. Jesus Kristus heter han. Det lyser när han kommer. Han lyser upp kring mig där i vilsenheten, och oj, plötsligt ser jag hur vilse jag är. Min första reaktion är att gömma mig för honom. Skäms inte så lite. Tänker att jag gjort så mycket knasigheter nu och är inte så lite hopplös jag. Att jag egentligen inte förtjänar annat än att lulla runt här i ödemarken. Själv. Det är lugnast så för oss alla. Så slipper vi trampa på varandra igen jag och medmänniskorna.
Ljusgubben, han Jesus Kristus, tar mig i handen, ler och säger.. Hej! Gudamänniska, ska du med tillbaks?
Jag reser mig lite och säger urskuldande: ”Jo, vi är ju alla kallade till att vara kärleksfulla varelser här och nu..jag vet och jag har försökt! Men det är inte alltid lätt ska du veta! Vem kan vara allseende? Vem kan veta fullt ut att han eller hon handlar exakt rätt, jämt och ständigt? Vi har ju inte hela bilden. Inte andra heller. Ibland känner jag därför att jag måste förställa mig, för att människor ska se mig och acceptera mig. Alla dessa domar som viner runt mina öron. Andra dömer mig, utan att se mig för den jag är! Ja, ibland dömer jag andra också…”
”Kanske är den egna domen den värsta?” frågar han mig?
Ja, kanske är den egna domen den värsta. Den jag ger mig själv och den jag ger andra. Kanske är det den som dömer oss till förtappelsen, till ensamhet, mörker och evig död?
Domens dag, är seendets dag. Det är då Gud ser på oss med sina kärleksfulla ögon, i omsorg. ”Älskade människa, säger han till oss: Du vet att jag vill dig väl. Du vet att jag vill liv i oändlighet för dig! För dig och alla dina medvandrare på livets väg! Jag kallar er alla till liv. En dag ska jag möta er alla, då ska all ovisshet, all osäkerhet och rädsla förintas. Då behöver du inte längre fly från dina egna eller andras domar. För jag är den som ser, jag är den som vill dig ytterst väl. Nu ska kärleken, den fullkomliga kärleken få råda i ditt och alla andras liv! Lilla, kära människa. Du försöker så mycket, du vill så väl. Jag vet hur svårt det är, jag har varit där. Jag vet hur svårt det är när människor sviker, när människor man litar på inte lever upp till ens förväntningar. Jag har varit i kampen. Därför vet jag. Jag har omsorg om dig och om alla de andra. Vad ni än gör vill jag hjälpa er varje dag tillbaka till kärlekens och livets väg ni ska inte gå under här i intetheten. Tro på mitt ord! Kom till mig. Jag är vägen, jag är sanningen, ja- det är jag som är livet, livet i oändlighet! ”
Sunday, November 07, 2010
Predikan Alla helgons Dag 20101106
Tänk er en butik med vackra, felfria porslinsföremål! Tänk er de rena, blanka ytorna som polerats näst intill spegelblanka. Tänk er hur vackra, dyrbara vaser står på piedestaler runt om i butiken.
Vi släpper den bilden ett tag och landar här, och nu. Idag är det Alla helgons dag, och vi tänker särskilt på helgonen, och på de döda. Ibland får våra döda helgonstatus. Helgon är något som vi ofta tänker oss felfria, upphöjda på piedestal och svåråtkomliga för oss själva. Men vad är egentligen ett helgon?
Kanske handlar det inte främst om felfriheten, tänker jag? Kanske handlar det inte om att sätta någon på piedestal, ni vet ju säkert hur lätt piedestaler far omkull om man inte skyddar dem.
Tänk er nu tillbaka till butiken. Tänk nu att det råkar hända sig att ett litet livfullt barn med spring i benen kommer in. Oj! Risken att något faller omkull och går sönder är stor! Tänk er då att leva ert liv i en sån butik full med vackra felfria porslinsföremål!
Ibland tror jag att vi ändå lever lite på det sättet. Rädslan för det svåra eller oväntade, som ju rent krasst är en del av livet, kan göra att vi skyddar oss själva, in till den grad att vi avgränsar oss från det levande livet självt. Men i värsta fall går vi då också miste om så mycket av det här livets skönhet, människors kärlek och värme. Och vad som är värt att minnas: vi förnekar också världen vår egen inneboende potentiella kärlek, och ljus!
Jesus säger åt oss i evangeliet att vi är salt och ljus för världen. Lite hotfullt kan det nog kännas när han säger att vi lika gärna kastas ut om vi inte är salta nog. Och ljuset, ja det måste brinna. Annars?? Annars, måste han väl mena….att det blir mörkt..?
Ja, nu är det ju sådär. Att den här världen visserligen innehåller en hel massa skönhet, kärlek och värme. Men så finns det ju också mycket mörker! I våra enskilda liv, som sorg, ensamhet, och saknad men också utanför oss både på hemmaplan och på bortaplan finns mörkret. Jag tror att den första ingivelsen de allra flesta av oss får när det gäller det här mörkret och det svåra, ja kanske också när den ofrånkomliga döden inträffar, är att vi helst bara vill fly bort från alltihop! För att slippa det! Men ibland kan vi inte fly!
Ungefär som om man skulle ha sönder en av de där dyrbara vaserna i en sån där fin butik! Tänk er: Första reaktionen skulle för väldigt många av oss vara, att fly, fortast möjligt! Att fly förödelsen, slippa skammen över det där dyrbara som gått sönder. Lämna det åt någon annan. Låta någon annan ta hand om min förödelse. Ja, kanske låta någon annan ta skulden för det. Till och med låta någon annan betala priset!
Den tidigare biskopen Nathan Söderblom sa att ett helgon är ”någon som genom sitt sätt att leva visar på Guds närvaro i den här världen”.
Jag tänker att ett helgon också är: ” Någon som stannar kvar, när han eller hon inte behövt”.
Ett helgon kanske är den som, utan att bära all världens mörker själv på sina axlar, ändå gör mörkret lite ljusare och tyngden lite lättare för dem som lever i sorgen, i fattigdomen ja i vilket mörker det än må vara, och i stunden inte tycks kunna ta sig därifrån.
Men, blir det inte lätt lite livsförnekande detta, som att vi snudd på ska uppsöka lidandet, att det upphöjs? Nej, jag tror inte att det är poängen. Däremot tror jag att ett helgon är så medveten om denna världens mörker och livets skörhet, att han eller hon därför har en stark kärlek till livet och människorna!
Så jag utökar min definition av ett helgon till: ”En människa som drivs av kärlek till livet, till människor och till Gud snarare än att låta rädsla och hat få styra, som därför hellre omfamnar än avgränsar.”
Ibland talas det om Kyrkan som en samling helgon, en skara vittnen, vittnen till den uppståndne Jesus. Många helgon var i kristenhetens början också martyrer. Martyr betyder vittne. I de första århundrandena av vår kyrkas existens, var det så vanligt att dessa kristna avrättades, att ordet martyr därför kom att förknippas med lidande och död.
Att vara ett vittne till uppståndelsen. Till att livet bryter igenom mörker och död. Till en tro på att sorg och saknad inte får sista ordet, att människors liv i lidande inte saknar mening därför att varje liv är oändligt värdefullt i sig. Ett helgon är därför inte någon hjälte som alltid är tapper och oövervinnerlig, men följer inte heller sin första ingivelse att fly, utan stannar kvar. Av kärlek och av medmänsklighet.
Ni är världens ljus säger Jesus. Ni är dessa vittnen. Ni vet ju om att ni bär ljuset inom er. Inte av egen kraft, inte därför att ni själva klarar av att leva fläckfritt, på piedestal. Utan därför att ni är människor, skapade av en livgivande Gud, som fyllt er med sin livgivande ande.
Ofta tänker vi på stordåd när vi tänker på helgon. Moder Teresa var ett av dessa. En bok där hennes brev till sina biktfäder sammanställts har fått titeln ”Kom, var mitt ljus”. Moder Teresa, som själv var ett ljus för så många människor brottades under stora delar av livet med ett inre mörker. Hon visste därför att hon själv behövde be om ljus, både från Gud och människor. Kanske är ett helgon därför inte bara den som själv är modig och står kvar, utan också inser sitt eget behov av ljus från andra.
Vi må vara vackra, sköra och dyrbara som vaser, men det finns en skillnad. Vi saknar inte innehåll. Vi är fyllda av Guds skaparandes ljus, vare sig vi tror det eller ej.
Men när barnet kommer in i butiken och far runt full av liv och lek, när vi konfronteras med livet, ja vad händer då?
Barnet, Jesus Kristus, kom som ett barn till den här världen, för att visa på livet! För att fara runt bland dyrbara vaser, och när de faller och går i kras (för det gör de, det händer ständigt med oss människor), kan det göra så väldigt ont, men samtidigt strömmar gudsljuset då som mest ut genom skärvorna. Och Jesus stannar kvar, fast att han inte behöver. Och helar våra skärvor, våra brutna kroppar tillsammans med andra. Så blir vi fastän många del av en och samma kropp, samma helhet. I nattvarden blir vi hela med varandra och med de människor som dött ifrån oss. Så visar han oss att livet är det som pågår här och nu!
Men hur var det nu med saltet då? Jag tror att Jesus använder humor här. (Humor ska verkligen inte underskattas! Det sägs att också Moder Teresa var humoristisk i sitt sätt att vara.) Salt är nämligen alltid salt, och kan inte mista sin sälta. Saltet mister sin sälta bara när det inte används. Innestängt i sin behållare är det poänglöst.
Det är bara när det lämnar sin behållare som det blir sälta och kan sätta krydda på tillvaron.
Vi är salt, vi är dyrbara som vaser, vars innehåll måste ut ur våra hållare för att delas med andra. Vi är alla kallade av Gud att vara helgon. Inte på piedestal, men att se Guds ljus i oss själva och i andra. Inte till att vara felfria, men till att vara människor bland människor, vi är kallade att stanna kvar och finnas där för varandra. Så som Gud alltid stannar kvar hos oss och går före oss, bredvid oss och bakom oss.
Vi släpper den bilden ett tag och landar här, och nu. Idag är det Alla helgons dag, och vi tänker särskilt på helgonen, och på de döda. Ibland får våra döda helgonstatus. Helgon är något som vi ofta tänker oss felfria, upphöjda på piedestal och svåråtkomliga för oss själva. Men vad är egentligen ett helgon?
Kanske handlar det inte främst om felfriheten, tänker jag? Kanske handlar det inte om att sätta någon på piedestal, ni vet ju säkert hur lätt piedestaler far omkull om man inte skyddar dem.
Tänk er nu tillbaka till butiken. Tänk nu att det råkar hända sig att ett litet livfullt barn med spring i benen kommer in. Oj! Risken att något faller omkull och går sönder är stor! Tänk er då att leva ert liv i en sån butik full med vackra felfria porslinsföremål!
Ibland tror jag att vi ändå lever lite på det sättet. Rädslan för det svåra eller oväntade, som ju rent krasst är en del av livet, kan göra att vi skyddar oss själva, in till den grad att vi avgränsar oss från det levande livet självt. Men i värsta fall går vi då också miste om så mycket av det här livets skönhet, människors kärlek och värme. Och vad som är värt att minnas: vi förnekar också världen vår egen inneboende potentiella kärlek, och ljus!
Jesus säger åt oss i evangeliet att vi är salt och ljus för världen. Lite hotfullt kan det nog kännas när han säger att vi lika gärna kastas ut om vi inte är salta nog. Och ljuset, ja det måste brinna. Annars?? Annars, måste han väl mena….att det blir mörkt..?
Ja, nu är det ju sådär. Att den här världen visserligen innehåller en hel massa skönhet, kärlek och värme. Men så finns det ju också mycket mörker! I våra enskilda liv, som sorg, ensamhet, och saknad men också utanför oss både på hemmaplan och på bortaplan finns mörkret. Jag tror att den första ingivelsen de allra flesta av oss får när det gäller det här mörkret och det svåra, ja kanske också när den ofrånkomliga döden inträffar, är att vi helst bara vill fly bort från alltihop! För att slippa det! Men ibland kan vi inte fly!
Ungefär som om man skulle ha sönder en av de där dyrbara vaserna i en sån där fin butik! Tänk er: Första reaktionen skulle för väldigt många av oss vara, att fly, fortast möjligt! Att fly förödelsen, slippa skammen över det där dyrbara som gått sönder. Lämna det åt någon annan. Låta någon annan ta hand om min förödelse. Ja, kanske låta någon annan ta skulden för det. Till och med låta någon annan betala priset!
Den tidigare biskopen Nathan Söderblom sa att ett helgon är ”någon som genom sitt sätt att leva visar på Guds närvaro i den här världen”.
Jag tänker att ett helgon också är: ” Någon som stannar kvar, när han eller hon inte behövt”.
Ett helgon kanske är den som, utan att bära all världens mörker själv på sina axlar, ändå gör mörkret lite ljusare och tyngden lite lättare för dem som lever i sorgen, i fattigdomen ja i vilket mörker det än må vara, och i stunden inte tycks kunna ta sig därifrån.
Men, blir det inte lätt lite livsförnekande detta, som att vi snudd på ska uppsöka lidandet, att det upphöjs? Nej, jag tror inte att det är poängen. Däremot tror jag att ett helgon är så medveten om denna världens mörker och livets skörhet, att han eller hon därför har en stark kärlek till livet och människorna!
Så jag utökar min definition av ett helgon till: ”En människa som drivs av kärlek till livet, till människor och till Gud snarare än att låta rädsla och hat få styra, som därför hellre omfamnar än avgränsar.”
Ibland talas det om Kyrkan som en samling helgon, en skara vittnen, vittnen till den uppståndne Jesus. Många helgon var i kristenhetens början också martyrer. Martyr betyder vittne. I de första århundrandena av vår kyrkas existens, var det så vanligt att dessa kristna avrättades, att ordet martyr därför kom att förknippas med lidande och död.
Att vara ett vittne till uppståndelsen. Till att livet bryter igenom mörker och död. Till en tro på att sorg och saknad inte får sista ordet, att människors liv i lidande inte saknar mening därför att varje liv är oändligt värdefullt i sig. Ett helgon är därför inte någon hjälte som alltid är tapper och oövervinnerlig, men följer inte heller sin första ingivelse att fly, utan stannar kvar. Av kärlek och av medmänsklighet.
Ni är världens ljus säger Jesus. Ni är dessa vittnen. Ni vet ju om att ni bär ljuset inom er. Inte av egen kraft, inte därför att ni själva klarar av att leva fläckfritt, på piedestal. Utan därför att ni är människor, skapade av en livgivande Gud, som fyllt er med sin livgivande ande.
Ofta tänker vi på stordåd när vi tänker på helgon. Moder Teresa var ett av dessa. En bok där hennes brev till sina biktfäder sammanställts har fått titeln ”Kom, var mitt ljus”. Moder Teresa, som själv var ett ljus för så många människor brottades under stora delar av livet med ett inre mörker. Hon visste därför att hon själv behövde be om ljus, både från Gud och människor. Kanske är ett helgon därför inte bara den som själv är modig och står kvar, utan också inser sitt eget behov av ljus från andra.
Vi må vara vackra, sköra och dyrbara som vaser, men det finns en skillnad. Vi saknar inte innehåll. Vi är fyllda av Guds skaparandes ljus, vare sig vi tror det eller ej.
Men när barnet kommer in i butiken och far runt full av liv och lek, när vi konfronteras med livet, ja vad händer då?
Barnet, Jesus Kristus, kom som ett barn till den här världen, för att visa på livet! För att fara runt bland dyrbara vaser, och när de faller och går i kras (för det gör de, det händer ständigt med oss människor), kan det göra så väldigt ont, men samtidigt strömmar gudsljuset då som mest ut genom skärvorna. Och Jesus stannar kvar, fast att han inte behöver. Och helar våra skärvor, våra brutna kroppar tillsammans med andra. Så blir vi fastän många del av en och samma kropp, samma helhet. I nattvarden blir vi hela med varandra och med de människor som dött ifrån oss. Så visar han oss att livet är det som pågår här och nu!
Men hur var det nu med saltet då? Jag tror att Jesus använder humor här. (Humor ska verkligen inte underskattas! Det sägs att också Moder Teresa var humoristisk i sitt sätt att vara.) Salt är nämligen alltid salt, och kan inte mista sin sälta. Saltet mister sin sälta bara när det inte används. Innestängt i sin behållare är det poänglöst.
Det är bara när det lämnar sin behållare som det blir sälta och kan sätta krydda på tillvaron.
Vi är salt, vi är dyrbara som vaser, vars innehåll måste ut ur våra hållare för att delas med andra. Vi är alla kallade av Gud att vara helgon. Inte på piedestal, men att se Guds ljus i oss själva och i andra. Inte till att vara felfria, men till att vara människor bland människor, vi är kallade att stanna kvar och finnas där för varandra. Så som Gud alltid stannar kvar hos oss och går före oss, bredvid oss och bakom oss.
Sunday, August 29, 2010
Predikan 13 e trefaldigheten, Medmänniskan 20100829
Är det inte lite omodernt ändå, det här med att älska sina fiender, att vända andra kinden till, att göra mer än vad som förväntas? Att vara vänlig mot människor vi inte ens känner, leder inte det bara till att vi kristna är lite lättare att köra med än andra människor?
Jag hörde någonstans, jag vet inte var, en undersökning som sa att människor idag har lättare att förstå vedergällningens filosofi, det vill säga hämnd och att ge igen, än kärleksbudet. Nog kan det vara så när jag tänker hur lätt Medmänniskor, blir Motmänniskor. Inte bara i mitt dagliga liv, i trafiken, utan också i medias rapporter om mördare, sexbrottslingar och krigshärdar.
Å andra sidan hör man än idag att vi i kyrkan föredrar att enbart prata om kärlek. Att det för Nya testamentet unika kärleksbudet säger åt oss att vi är älskade som vi är, kravlöst, oavsett hur mycket vi än misslyckas och att vi på grund av nåden därför kravlöst och buffligt kan bete oss mot våra medmänniskor hur vi än känner för och att det där med synd mest är nåt som kyrkan hittat på i en svunnen tid för att trycka ner människor i skorna? Men nej, Kärleksbudet är faktiskt inte unikt för Nya testamentet, utan är just vad de gamla lagarna i GT också handlar om, och det som jag just gav exempel på är vad Teologen Dietrich Bonheuffer skulle benämna som billig nåd!
Så, vad är det egentligen Jesus säger när han menar att vi ska vända andra kinden till och älska inte bara våra vänner, inte bara vår närmsta familj, utan också dem som vi har svårt för? Ja till och med dem som förföljer oss! (Däremot säger han inte att vi INTE får ha fiender… )
På en plats jag bodde för några år sedan bland kristna pacifister, såg jag varje morgon när jag kom ut i köket en lapp som någon klistrat upp. Som en slags ironisk motsats till alla krig som förs i religionens namn stod det: ”When Jesus said, ”Love your enemies” he probably ment we were not supposed to kill each other”.
Nej, jag tror inte heller att vi ska döda varann. För döden är allt det som livet inte är, och Gud vill i allra högsta grad liv för oss människor. Men det är inte bara våld och vapen som dödar. Också ord, handlingar och tankar kan bidra till en själslig död. För dödande är inget annat än hat i sin allra mest komprimerade form. Hat är inget annat än rädslor i en komprimerad form. Rädslor är det fenomenala byggmaterialet vi människor använder då vi bygger skyddande skal kring oss själva och särskiljer oss från andra. Vi tror att vi skyddar oss med hjälp av det där skalet. Men i själva verket späder vi på rädslorna, bygger upp murar MOT människor, skapar MOTmänniskor istället för MEDmänniskor, och vi blir ensamma. För visst kan vi vara rädda för så mycket? Rädda för att inte uppfylla kraven, att inte räcka till, att inte älska eller att älskas tillräckligt. Att inte duga i andras ögon, att inte få vara med. Ju mer vi försöker duga, desto mer putsar vi på skalet och ju hårdare blir det. Trots detta spricker det ibland. Och när det spricker, vet vi ibland inte vad vi ska ta oss till…
Till Guds folk, Israels folk, hörde man inte på grund av vare sig sina kvalitéer eller prestationer. Skönt va? Dit hörde man genom härkomst. Tänk att få tillhöra, bara genom att vara den jag är! Säkert innebar det lika mycket konflikter och orättvisor människor emellan, då som nu. Människor slogs på kinder, processade om skjortor och till och med hade ihjäl varandra. För att förhindra blodshämnd sade lagen öga för öga, tand för tand. Det hade alltså INTE med vedergällning att göra! Utan handlade om att ersätta den som skadats med rimliga proportioner. För att hålla lite ordning i det mänskliga kaoset, helt enkelt. Ja, rent av försöka verka för lite rimlig rättvisa, och värna om den svage bland all mänsklig galenskap.
Kort sagt: Till Israels folk, Guds folk, hör man till för den man är. Människor är människor, bråkar, slåss och har svårt att hålla sams och därför behövde man skydda varandra i gruppen. Att hamna utanför gruppen däremot, det var förenat med en säker död. Inget som Gud ville, inget som människan ville och inte heller något som någon människa kunde döma någon annan till. För gemenskapen behövdes för allas överlevnad. I ensamhet överlever ingen. Att leva som Guds folk, innebar att leva gemenskap, livets riktning.
Vi är Guds folk. Vi är kallade till att leva i livets riktning. Och vet ni vad? Till Guds folk hör man inte heller idag på grund av vare sig kvalitéer eller prestationer. Dit hör vi alla som de vi är, av nåd genom Jesu död och uppståndelse. Därför kan inte heller några onda gärningar i världen utestänga oss, eller någon annan heller för den delen därifrån. Ett synligt tecken för oss människor på detta, är dopet och nattvarden, där bröd och vin delas och dit ALLA är välkomna.
Att vara del av denna gemenskap, är att se att det mänskliga livet har ett oändligt värde inför Gud. Det är att se att Gud låter sin sol gå upp över onda så väl som goda. Vi alla är människor som lever i den här världen. Lever det liv som vi ibland, men inte alltid har makt över. Vi försöker så gott vi kan, leva och ta tillvara på de år som vi har fått här och nu. Ibland går det bättre och ibland går det sämre. Ibland går det inte bra alls och allt, inklusive vårt skal rasar samman.
Då får vi förlita oss på de andra bland Guds folk, att det finns andra människor, medmänniskor, som med Guds hjälp är villiga att se bortom, se igenom sprickorna i min spruckna fasad. Hjälpa mig att se livet igen, se strimman av ljus och hopp lysa genom den spruckna fasaden och se att med Guds hjälp finns det möjligheter att skapa nytt ur det trasiga.
Ingen av oss ska behöva bära livets mödor själv. Vi bär varandra och därför handlar den kristna tron inte om ett enskilt projekt, något som får mig att må bra enbart i stunden eller i krisen. Allt handlar om dig och mig i relation till varandra, till MEDmänniskan. Där vi får vara MEDskapande redskap för Guds kärlek och med dennes hjälp se att bakom varje skal, sprucket eller ej, finns en människa, skapad av Gud. En Guds människa. Att vara kristen är leva i en värld där inte alltid kärlek råder, och att i denna värld be om Guds hjälp att gå i Jesu spår och att inte vara MOT-människa, utan mod om att våga vara MED-människa.
Jag hörde någonstans, jag vet inte var, en undersökning som sa att människor idag har lättare att förstå vedergällningens filosofi, det vill säga hämnd och att ge igen, än kärleksbudet. Nog kan det vara så när jag tänker hur lätt Medmänniskor, blir Motmänniskor. Inte bara i mitt dagliga liv, i trafiken, utan också i medias rapporter om mördare, sexbrottslingar och krigshärdar.
Å andra sidan hör man än idag att vi i kyrkan föredrar att enbart prata om kärlek. Att det för Nya testamentet unika kärleksbudet säger åt oss att vi är älskade som vi är, kravlöst, oavsett hur mycket vi än misslyckas och att vi på grund av nåden därför kravlöst och buffligt kan bete oss mot våra medmänniskor hur vi än känner för och att det där med synd mest är nåt som kyrkan hittat på i en svunnen tid för att trycka ner människor i skorna? Men nej, Kärleksbudet är faktiskt inte unikt för Nya testamentet, utan är just vad de gamla lagarna i GT också handlar om, och det som jag just gav exempel på är vad Teologen Dietrich Bonheuffer skulle benämna som billig nåd!
Så, vad är det egentligen Jesus säger när han menar att vi ska vända andra kinden till och älska inte bara våra vänner, inte bara vår närmsta familj, utan också dem som vi har svårt för? Ja till och med dem som förföljer oss! (Däremot säger han inte att vi INTE får ha fiender… )
På en plats jag bodde för några år sedan bland kristna pacifister, såg jag varje morgon när jag kom ut i köket en lapp som någon klistrat upp. Som en slags ironisk motsats till alla krig som förs i religionens namn stod det: ”When Jesus said, ”Love your enemies” he probably ment we were not supposed to kill each other”.
Nej, jag tror inte heller att vi ska döda varann. För döden är allt det som livet inte är, och Gud vill i allra högsta grad liv för oss människor. Men det är inte bara våld och vapen som dödar. Också ord, handlingar och tankar kan bidra till en själslig död. För dödande är inget annat än hat i sin allra mest komprimerade form. Hat är inget annat än rädslor i en komprimerad form. Rädslor är det fenomenala byggmaterialet vi människor använder då vi bygger skyddande skal kring oss själva och särskiljer oss från andra. Vi tror att vi skyddar oss med hjälp av det där skalet. Men i själva verket späder vi på rädslorna, bygger upp murar MOT människor, skapar MOTmänniskor istället för MEDmänniskor, och vi blir ensamma. För visst kan vi vara rädda för så mycket? Rädda för att inte uppfylla kraven, att inte räcka till, att inte älska eller att älskas tillräckligt. Att inte duga i andras ögon, att inte få vara med. Ju mer vi försöker duga, desto mer putsar vi på skalet och ju hårdare blir det. Trots detta spricker det ibland. Och när det spricker, vet vi ibland inte vad vi ska ta oss till…
Till Guds folk, Israels folk, hörde man inte på grund av vare sig sina kvalitéer eller prestationer. Skönt va? Dit hörde man genom härkomst. Tänk att få tillhöra, bara genom att vara den jag är! Säkert innebar det lika mycket konflikter och orättvisor människor emellan, då som nu. Människor slogs på kinder, processade om skjortor och till och med hade ihjäl varandra. För att förhindra blodshämnd sade lagen öga för öga, tand för tand. Det hade alltså INTE med vedergällning att göra! Utan handlade om att ersätta den som skadats med rimliga proportioner. För att hålla lite ordning i det mänskliga kaoset, helt enkelt. Ja, rent av försöka verka för lite rimlig rättvisa, och värna om den svage bland all mänsklig galenskap.
Kort sagt: Till Israels folk, Guds folk, hör man till för den man är. Människor är människor, bråkar, slåss och har svårt att hålla sams och därför behövde man skydda varandra i gruppen. Att hamna utanför gruppen däremot, det var förenat med en säker död. Inget som Gud ville, inget som människan ville och inte heller något som någon människa kunde döma någon annan till. För gemenskapen behövdes för allas överlevnad. I ensamhet överlever ingen. Att leva som Guds folk, innebar att leva gemenskap, livets riktning.
Vi är Guds folk. Vi är kallade till att leva i livets riktning. Och vet ni vad? Till Guds folk hör man inte heller idag på grund av vare sig kvalitéer eller prestationer. Dit hör vi alla som de vi är, av nåd genom Jesu död och uppståndelse. Därför kan inte heller några onda gärningar i världen utestänga oss, eller någon annan heller för den delen därifrån. Ett synligt tecken för oss människor på detta, är dopet och nattvarden, där bröd och vin delas och dit ALLA är välkomna.
Att vara del av denna gemenskap, är att se att det mänskliga livet har ett oändligt värde inför Gud. Det är att se att Gud låter sin sol gå upp över onda så väl som goda. Vi alla är människor som lever i den här världen. Lever det liv som vi ibland, men inte alltid har makt över. Vi försöker så gott vi kan, leva och ta tillvara på de år som vi har fått här och nu. Ibland går det bättre och ibland går det sämre. Ibland går det inte bra alls och allt, inklusive vårt skal rasar samman.
Då får vi förlita oss på de andra bland Guds folk, att det finns andra människor, medmänniskor, som med Guds hjälp är villiga att se bortom, se igenom sprickorna i min spruckna fasad. Hjälpa mig att se livet igen, se strimman av ljus och hopp lysa genom den spruckna fasaden och se att med Guds hjälp finns det möjligheter att skapa nytt ur det trasiga.
Ingen av oss ska behöva bära livets mödor själv. Vi bär varandra och därför handlar den kristna tron inte om ett enskilt projekt, något som får mig att må bra enbart i stunden eller i krisen. Allt handlar om dig och mig i relation till varandra, till MEDmänniskan. Där vi får vara MEDskapande redskap för Guds kärlek och med dennes hjälp se att bakom varje skal, sprucket eller ej, finns en människa, skapad av Gud. En Guds människa. Att vara kristen är leva i en värld där inte alltid kärlek råder, och att i denna värld be om Guds hjälp att gå i Jesu spår och att inte vara MOT-människa, utan mod om att våga vara MED-människa.
Monday, August 23, 2010
God left behind
Foto: Daniel Talonia Aguilar
De lämnade Gud bakom sig
För något större och bättre
Visare och klokare
Sades det
Så de lämnade Gud bakom sig
För de ville inte låta sig styras
De ville själva styra
De ville själva köpa och veta
Ingen, nej ingen skulle sätta sig över dem
De ville ju vara fria
Obundna
Så de gav sig ut på egen hand
På obundenhetens och oberoendets resa
Ensamhetens projekt
Resan visade sig vara vacker, lång och svår
Den kantades av ont och gott
Stort och smått
De blev sina egna gudar
De blev varandras gudar
De blev varandras styrmän, vetenskapsmän, köpmän
De satte sig över varandra
De frigjorde sig och lade under sig
De köpte och visste
De skövlade och dödade
För den goda sakens skull
Sade man
För frihetens skull
Sade hon
För allas bästa
Sade de
För ingen kunde ju sätta sig över dem
De var ju fria och obundna
Och friare ville de bli
Längtan efter frihet som ett begär
Begäret som en besatthet
Friheten snärjde sig som en snara runt deras hals
Friheten blev deras boja
Gud hade de lämnat bakom sig
Var det Gud som var snaran, en kvarglömd tyngd hängandes längs deras rygg?
En rest från det förflutna?
Ibland sades det så
De sträckte sig ändå efter honom,
Guden. Gudomligheten
Detet, jaget, kosmoset
Nej, de ville helst inte nämna honom vid namn
Just som i de gamla dagarna, som de gamla profeterna
De ville helst inte definiera honom
För Gud är Den som Är,
Kanske var det ändå rädslan över att inte kunna greppa,
att förlora kontrollen som gjorde att definitionen och namnet uteblev
De hade placerat honom utom räckhåll. Utanför sina behov.
Därför var han nu så svår att få tag i,
Svår att få grepp om.
De kände honom inte.
Men Gud kände dem.
Gud var där.
Med dem.
Bakom dem.
Kring dem
Inom räckhåll.
Väntandes, med tålamod.
Redo att ta emot, vetandes om deras beroende när fallet kommer.
Tuesday, August 03, 2010
Predikan, 9e e Trefaldighet, Goda Förvaltare
Det är fasligt mycket våld i den här texten. Piskrapp och prygel. Inga trevligheter direkt. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket. Krav och ansvar. Var finns nåden och förlåtelsen?? Var finns den kärleksfulle Guden?? Ja, var finns nåden och förlåtelsen i vår värld över huvudtaget när våldet tar vid och fördömelsen slår hårt, var finns kärleken och omsorgen, när domarna viner, hat och orättvisa råder? Domarna, både från oss själva över andra och från andra över oss. Men kanske, kanske är vi ändå själva våra främsta och hårdaste domare.
När det gäller utsattheten och omsorgen om Guds minsta är domen hård mot den som försakar dessa små. När det gäller ett själviskt handlande för sitt eget bästa, på bekostnad av dessa de mest utsatta, då sparar inte Gud sin vrede över människorna.
Härom natten vällde vreden fram hos en av mina grannar. Det var fest i en av lägenheterna, eller i alla fall var det en av våra grannar som spelade fasligt hög musik. Vi var nog många som vredgades över att inte få den sömn vi alla behövde så väl. Tack och lov tog min granne mod till sig och fick tyst på oväsendet. Ja, kanske var det en helig vrede som vällde ut där i natten, som räddade nattsömnen för oss alla. Den som känner mig, vet hur min vrede, eller i alla fall lättretlighet och intolerans väcks när jag inte äter i tid, innan blodsockret hunnit sjunka. Jag tror inte jag är särskilt unik när det gäller det här, utan att det är ett ganska så allmänt drag hos oss människor. Om vi inte får det vi behöver i tid, så fungerar vi inte riktigt som vi ska. Vi mår dåligt, vi far illa, andra kanske till och med far illa som en följd. Vi människor behöver omsorg, om oss själva och om andra. Evangelietextens Herre är mån om sina tjänare. Han är en God Herre som vill se till att hans tjänstefolk får det de behöver. Han säger åt sin undersåte, sin anförtrodde att han skall se till att ha omsorg om tjänarna så att de får vad de behöver i rätt tid.
I den bibliska världen, var en tjänare någon som var livegen. Någon som var helt i händerna på sin herre, som inte ägde rätten till sitt eget
liv. Om det var en god herre, ja då levde tjänaren bra, om det var en illasinnad herre, då var det illa nog för tjänaren, som vid sidan av änkan, den faderlöse och främlingen var en av de minsta, en av de mest ringaktade och betydelselösa i samhället vid den här tiden. En av dem som den judiska lagen därför värnade särskilt om. Det är därför ett stort förtroende som han får, tjänaren i dagens evangelietext.
På många sätt är vi människor, liksom tjänaren livegna. Vi äger inte vårt eget liv. Vi äger inte makten över vårt eget liv och död. Livet är oss givet, vi föds och vi kan inte göra särskilt mycket åt det. Vi dör, och vi har inte heller helt och hållet makt över det. På många sätt kan vi påverka vårt liv. Men helt och hållet råder vi inte över det, det är oss givet. Det gör endast Gud. Gud som vill oss väl, Gud som vill oss det goda.
Det finns många olika herrar att ha i sitt liv. Kanske kan det vara en god idé att fråga sig då och då. Vilken Herre lyder jag under? Är det den Gode Herren, eller är det en illasinnad Herre, som inte alls är intresserad av att ge oss det vi behöver så att vi lever väl? I dagens samhälle är det populärt att vara sin egen Herre. Men hur blir det, om den egna Herren är en väldigt hård och självfördömande Herre? Eller en herre som bara bryr sig om sig själv, och struntar i nästan…
Ibland, när domarna blir för hårda från oss själva och andra, då kan det kännas som att vi inte riktigt orkar med. Som att vi inte orkar se verkligheten. Om vi har en Herre som är ondsint, kan det tänkas att vi inte vågar vara ärliga. Då är det enklare att sticka huvudet i sanden, låtsas som inget. Låtsas som det regnar.
Då blir plötsligt lögnes herre och inte sanningens Herre, den som styr våra liv. Sänd ditt ljus, och din sanning. Låt de leda mig…I lögnen nästlar vi in oss i oss själva. Vänder blickarna inåt och sätter upp murar mot våra medmänniskor. Ser inte de andra, ser inte medmänniskan, dessa Guds minsta…Nej, ”Lägg bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa” säger Paulus i dagens epistel. Men vem är då min nästa? Vem är denna minsta? Vem är förvaltaren? Det är väl inte mig Gud är arg på?? Och vad är det egentligen vi behöver?
Luther talade om människan som både simul justus et pecator. Både syndare och rättfärdig. Både förvaltare och tjänare, en av guds minsta. Jag är min egen nästa, och nästan är också den vi minst anar. Alla är vi de som riskerar att försakas, men också de som riskerar att försaka. Och det sker hela tiden. Var gång vi inte ser till att vi får det vi själva behöver, eller andra och hamnar i självförakt, eller föraktande, var gång vi avskiljer oss själva eller andra från att leva och ta del av livet av vardagslivet, drabbas vi av Guds väldiga vrede. Guds hårda dom, mot oss.
Gud blir vred när hans älskade människlighet far illa och lider. Men till skillnad från många andra Herrar i våra liv, så är detta en Herre vars vrede och dom lyfts bort från våra skuldror i den stund den är uttalad. Var och en som någon gång känt en stor skuld och blivit förlåten vet med sig lättnaden den innebär. Som om vi plötsligt ser att livet finns kvar, och bara är att leva! Detta vill Gud ge oss var dag! I stället för våra egna och andras eviga domar, får vi lita på Guds dom som följs av nåd och kärlek.
Detta är en gåva som är värd att förvalta. I den stund vi får del av nåden blir vi också förvaltare av den. Nåd och kärlek kan endast förvaltas genom att dela med sig av dem i överflöd. Med nåden följer med andra ord också ett ansvar. Ett ansvar emot nästan.
I nattvarden delas brödet lika mellan oss människor. Kyrkan är förvaltare av nådemedlen. De medel som förmedlar detta svårbegripliga som nåden är. På liknande sätt får vi tänka oss att vi delar nåden lika mellan oss och dem vi möter genom att möta våra medmänniskor, våra nästa, Guds minsta, med ett kärleksfullt, förlåtande och öppet sinnelag.
Förlåtelsen och nåden existerar, den är en verklighet. Och den blir synliggjord när vi människor delar den mellan oss.
När det gäller utsattheten och omsorgen om Guds minsta är domen hård mot den som försakar dessa små. När det gäller ett själviskt handlande för sitt eget bästa, på bekostnad av dessa de mest utsatta, då sparar inte Gud sin vrede över människorna.
Härom natten vällde vreden fram hos en av mina grannar. Det var fest i en av lägenheterna, eller i alla fall var det en av våra grannar som spelade fasligt hög musik. Vi var nog många som vredgades över att inte få den sömn vi alla behövde så väl. Tack och lov tog min granne mod till sig och fick tyst på oväsendet. Ja, kanske var det en helig vrede som vällde ut där i natten, som räddade nattsömnen för oss alla. Den som känner mig, vet hur min vrede, eller i alla fall lättretlighet och intolerans väcks när jag inte äter i tid, innan blodsockret hunnit sjunka. Jag tror inte jag är särskilt unik när det gäller det här, utan att det är ett ganska så allmänt drag hos oss människor. Om vi inte får det vi behöver i tid, så fungerar vi inte riktigt som vi ska. Vi mår dåligt, vi far illa, andra kanske till och med far illa som en följd. Vi människor behöver omsorg, om oss själva och om andra. Evangelietextens Herre är mån om sina tjänare. Han är en God Herre som vill se till att hans tjänstefolk får det de behöver. Han säger åt sin undersåte, sin anförtrodde att han skall se till att ha omsorg om tjänarna så att de får vad de behöver i rätt tid.
I den bibliska världen, var en tjänare någon som var livegen. Någon som var helt i händerna på sin herre, som inte ägde rätten till sitt eget
liv. Om det var en god herre, ja då levde tjänaren bra, om det var en illasinnad herre, då var det illa nog för tjänaren, som vid sidan av änkan, den faderlöse och främlingen var en av de minsta, en av de mest ringaktade och betydelselösa i samhället vid den här tiden. En av dem som den judiska lagen därför värnade särskilt om. Det är därför ett stort förtroende som han får, tjänaren i dagens evangelietext.
På många sätt är vi människor, liksom tjänaren livegna. Vi äger inte vårt eget liv. Vi äger inte makten över vårt eget liv och död. Livet är oss givet, vi föds och vi kan inte göra särskilt mycket åt det. Vi dör, och vi har inte heller helt och hållet makt över det. På många sätt kan vi påverka vårt liv. Men helt och hållet råder vi inte över det, det är oss givet. Det gör endast Gud. Gud som vill oss väl, Gud som vill oss det goda.
Det finns många olika herrar att ha i sitt liv. Kanske kan det vara en god idé att fråga sig då och då. Vilken Herre lyder jag under? Är det den Gode Herren, eller är det en illasinnad Herre, som inte alls är intresserad av att ge oss det vi behöver så att vi lever väl? I dagens samhälle är det populärt att vara sin egen Herre. Men hur blir det, om den egna Herren är en väldigt hård och självfördömande Herre? Eller en herre som bara bryr sig om sig själv, och struntar i nästan…
Ibland, när domarna blir för hårda från oss själva och andra, då kan det kännas som att vi inte riktigt orkar med. Som att vi inte orkar se verkligheten. Om vi har en Herre som är ondsint, kan det tänkas att vi inte vågar vara ärliga. Då är det enklare att sticka huvudet i sanden, låtsas som inget. Låtsas som det regnar.
Då blir plötsligt lögnes herre och inte sanningens Herre, den som styr våra liv. Sänd ditt ljus, och din sanning. Låt de leda mig…I lögnen nästlar vi in oss i oss själva. Vänder blickarna inåt och sätter upp murar mot våra medmänniskor. Ser inte de andra, ser inte medmänniskan, dessa Guds minsta…Nej, ”Lägg bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa” säger Paulus i dagens epistel. Men vem är då min nästa? Vem är denna minsta? Vem är förvaltaren? Det är väl inte mig Gud är arg på?? Och vad är det egentligen vi behöver?
Luther talade om människan som både simul justus et pecator. Både syndare och rättfärdig. Både förvaltare och tjänare, en av guds minsta. Jag är min egen nästa, och nästan är också den vi minst anar. Alla är vi de som riskerar att försakas, men också de som riskerar att försaka. Och det sker hela tiden. Var gång vi inte ser till att vi får det vi själva behöver, eller andra och hamnar i självförakt, eller föraktande, var gång vi avskiljer oss själva eller andra från att leva och ta del av livet av vardagslivet, drabbas vi av Guds väldiga vrede. Guds hårda dom, mot oss.
Gud blir vred när hans älskade människlighet far illa och lider. Men till skillnad från många andra Herrar i våra liv, så är detta en Herre vars vrede och dom lyfts bort från våra skuldror i den stund den är uttalad. Var och en som någon gång känt en stor skuld och blivit förlåten vet med sig lättnaden den innebär. Som om vi plötsligt ser att livet finns kvar, och bara är att leva! Detta vill Gud ge oss var dag! I stället för våra egna och andras eviga domar, får vi lita på Guds dom som följs av nåd och kärlek.
Detta är en gåva som är värd att förvalta. I den stund vi får del av nåden blir vi också förvaltare av den. Nåd och kärlek kan endast förvaltas genom att dela med sig av dem i överflöd. Med nåden följer med andra ord också ett ansvar. Ett ansvar emot nästan.
I nattvarden delas brödet lika mellan oss människor. Kyrkan är förvaltare av nådemedlen. De medel som förmedlar detta svårbegripliga som nåden är. På liknande sätt får vi tänka oss att vi delar nåden lika mellan oss och dem vi möter genom att möta våra medmänniskor, våra nästa, Guds minsta, med ett kärleksfullt, förlåtande och öppet sinnelag.
Förlåtelsen och nåden existerar, den är en verklighet. Och den blir synliggjord när vi människor delar den mellan oss.
Monday, April 05, 2010
Predikan, påskdagen, Kristus är uppstånden!
Ibland har vi så svårt att släppa taget. Släppa taget om det döda i våra liv. Det som håller oss tillbaka, det som hindrar oss från att låta livet blomstra. Vi håller hårt om det där som har hänt. Det som har gjorts emot oss, det som vi gjort emot andra. Så ofta vi går tillbaka och söker efter det. Söker, rotar runt. Söker oss inåt, mot djupet, mot mörkret, liksom kvinnorna i grottan söker vi, letar, ältar och rotar. Vi vill ta hand om det gamla, det döda smörja det med olja och kryddor. Hylla det döda och offra oss själva för lidandets skull. Men det finns bara bindlar kvar. Innehållet, kroppen, är borta.
Varför söker ni den levande här bland de döda? Ljuset kommer till oss, påminnelsen om liv, om att vi faktiskt kan leva det här livet, hylla det levande och livgivande. Efter en lång natt i mörker kan det ljusa och goda vara befriande, men ändå nog så skrämmande. Det kan kännas så mycket bekvämare att gå tillbaka till grottan, till mörkret, till de gamla invanda mönstren som blivit tryggheten. Det kan vara svårt att förstå att livskraften är stark. Den andra kraften, dödens och mörkrets kraft kan så många gånger lura oss med sin styrka, att vi tror den har kommit för att stanna. Att den rullat sin stora sten för öppningen till våra liv för gott och att vi aldrig någonsin ska kunna rulla bort den igen.
Ändå gick kvinnorna till graven. Fast att de inte förstod hur de skulle få undan stenen.
Men stenen var och är borta, graven är tom! Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden! Han finns inte längre här bland de döda. Livet försvann, hoppet dog, men det kom tillbaka. Det verkade kört, hopplöst. Men nu vet vi, Gud lämnade aldrig sin skapelse, han lämnar aldrig oss människor. Gud är en Gud som vill liv, som vill kärlek och liv för hela sin mänsklighet till varje pris. Han vill låta oss leva, blomma, lysa. Denna livskraft är så stark att den spränger alla gränser. Hatets, orättvisornas, mörkrets, ja till och med dödens gräns!
Men vågar vi tro det? Vågar vi lita på det? Vågar vi gå ut igen ur den mörka grottan, ut i den friska vårmorgonen och faktiskt tro att blommorna blommar, vågar vi tro på livet?
Vågar vi tro att livet finns här för oss, för dig och mig? Kanske är det för de andra, men förtjänar jag ändå inte att gå där inne bland bindlarna? Rota, leta. Vågar jag tro att jag kan släppa taget om andras oförrätter, om mina egna? Vågar jag tro att jag får låta dem ligga där som bindlarna inne i graven, men att jag får gå vidare ut i livet, ut i den riktningen som männen i de skinande kläderna pekar, ljusets och livets riktning. Följa Kristus, som sannerligen är uppstånden!
Allt det döda i våra liv. Allt som leder till död och förruttnelse, det tog Jesus med sig på korset, in i graven och ned i dödsriket. Där lämnade han det en gång för alla. Allt det som varit, det har varit. Jag behöver inte längre bära all världens mörker på mina axlar, du behöver inte bära ditt. Inte ens vårt eget mörker. Jesus bar det, bar mörkret, lidandet, offret på sig. Och nu har han lämnat det där i dödsriket.
Vad är det som hotar, vad är det som hindrar oss från att se att världens och livets vårmorgon ligger här framför oss var morgon?
Jo, det kommer fler Getesmandestunder då ångesten ligger tät. Det kommer fler långfredagar då allt hopp verkar vara ute. Jag kommer återigen vara rädd som Petrus och förneka, jag kommer att tvivla som Thomas. Det kommer att kännas så. Men en gång för alla har Kristus dött och uppstått och med detta i minnet får vi påminna varandra om att det aldrig är kört. Var söndag firar vi detta. Att hoppet alltid finns där. Att kärleken och livet alltid segrar. Med det i minnet får vi leva tillsammans i den riktningen. Kärlekens och livets riktning. Det som leder i riktning mot blomstrande liv hos oss själva och dem vi möter.
Varför söker ni den levande här bland de döda? Ljuset kommer till oss, påminnelsen om liv, om att vi faktiskt kan leva det här livet, hylla det levande och livgivande. Efter en lång natt i mörker kan det ljusa och goda vara befriande, men ändå nog så skrämmande. Det kan kännas så mycket bekvämare att gå tillbaka till grottan, till mörkret, till de gamla invanda mönstren som blivit tryggheten. Det kan vara svårt att förstå att livskraften är stark. Den andra kraften, dödens och mörkrets kraft kan så många gånger lura oss med sin styrka, att vi tror den har kommit för att stanna. Att den rullat sin stora sten för öppningen till våra liv för gott och att vi aldrig någonsin ska kunna rulla bort den igen.
Ändå gick kvinnorna till graven. Fast att de inte förstod hur de skulle få undan stenen.
Men stenen var och är borta, graven är tom! Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden! Han finns inte längre här bland de döda. Livet försvann, hoppet dog, men det kom tillbaka. Det verkade kört, hopplöst. Men nu vet vi, Gud lämnade aldrig sin skapelse, han lämnar aldrig oss människor. Gud är en Gud som vill liv, som vill kärlek och liv för hela sin mänsklighet till varje pris. Han vill låta oss leva, blomma, lysa. Denna livskraft är så stark att den spränger alla gränser. Hatets, orättvisornas, mörkrets, ja till och med dödens gräns!
Men vågar vi tro det? Vågar vi lita på det? Vågar vi gå ut igen ur den mörka grottan, ut i den friska vårmorgonen och faktiskt tro att blommorna blommar, vågar vi tro på livet?
Vågar vi tro att livet finns här för oss, för dig och mig? Kanske är det för de andra, men förtjänar jag ändå inte att gå där inne bland bindlarna? Rota, leta. Vågar jag tro att jag kan släppa taget om andras oförrätter, om mina egna? Vågar jag tro att jag får låta dem ligga där som bindlarna inne i graven, men att jag får gå vidare ut i livet, ut i den riktningen som männen i de skinande kläderna pekar, ljusets och livets riktning. Följa Kristus, som sannerligen är uppstånden!
Allt det döda i våra liv. Allt som leder till död och förruttnelse, det tog Jesus med sig på korset, in i graven och ned i dödsriket. Där lämnade han det en gång för alla. Allt det som varit, det har varit. Jag behöver inte längre bära all världens mörker på mina axlar, du behöver inte bära ditt. Inte ens vårt eget mörker. Jesus bar det, bar mörkret, lidandet, offret på sig. Och nu har han lämnat det där i dödsriket.
Vad är det som hotar, vad är det som hindrar oss från att se att världens och livets vårmorgon ligger här framför oss var morgon?
Jo, det kommer fler Getesmandestunder då ångesten ligger tät. Det kommer fler långfredagar då allt hopp verkar vara ute. Jag kommer återigen vara rädd som Petrus och förneka, jag kommer att tvivla som Thomas. Det kommer att kännas så. Men en gång för alla har Kristus dött och uppstått och med detta i minnet får vi påminna varandra om att det aldrig är kört. Var söndag firar vi detta. Att hoppet alltid finns där. Att kärleken och livet alltid segrar. Med det i minnet får vi leva tillsammans i den riktningen. Kärlekens och livets riktning. Det som leder i riktning mot blomstrande liv hos oss själva och dem vi möter.
Monday, March 08, 2010
Predikan 1a i fastan, Prövningens stund
Man vill ju gärna att det ska vara rättvist! Är det inte det vill jag inte vara med. Vi lär oss tidigt att det ska vara så. Rättvist. När någon annan får, då vill jag också ha. När jag får, ja då borde ju också andra få.
Mord. Brodersmord. Hedersmord. Det värsta uttrycket för hat och ondska. Kanske började det där, med Kain. Brodern. Två bröder. Lika men ändå olika. Båda ger de av sig själva till varandra för att överleva där i vildmarken. I tidens början delar de livsvillkor för överlevnaden. Båda ger av det de har. Kain är herde, Abel odlar. Så ger de av sina gåvor för att offra till Guden. Guden som vill dem väl. Vi vet inte om de förväntar sig att få något igen. Så får Abel Guds gillande. Gud ser med välvilja på och tar emot Abels gåvor. Abel får tillbaka. Kain får det inte. Kain blir besviken, blir vred. Upplever Guds tystnad som bortvändhet. Han upplever denna bortvändhet så fruktansvärd att han sänker blicken. Vänder bort blicken i skam. För när Gud vänder bort sitt ansikte från oss, då skäms vi. Skammen blir avundsjuka som äter på vänskapen till brodern. Kains offer förtjänade ju också välbehag! Kain, storebrodern. Visst borde Gud se honom först? Missnöjdheten ligger där och gnager. Varför får han, varför inte jag? Missnöjdheten blir till hat. Hatet, som är den själsliga döden blir starkt, så starkt att det förblindar Kain att han slutligen dödar sin bror. Sin ende bror. Och då, efter mordet: Plötsligt upplever Kain hur Gud ser honom! Ser, men inte med välvilja utan med avsky och dom. Kain blir rädd och ljuger. Flyr. Flyr ut i ensamheten, ut i avskildheten och han vet inte vart!
A Guide to Perfect Living. Bilagan följde med morgontidningen häromdagen. Underbart! Fantastiska rum. Jag som behöver ett boende snart, ser och drömmer. Stora, rena ytor. ”Så här bor de som har lyckats här i livet” frasen från den gamla filmen Yrrol kommer till mig. Jaha, sådär är det kanske. Jag kommer aldrig få det sådär. Det är orättvist
Är det här de bor, de som lyckats? De som har stått emot prövningarna och fått Livets segerkrans (Jakobsbrevet)? Ja, istället för att själv se vad jag har och se att jag kanske också har del av livets segerkrans är det lätt att tänka så. Att jämföra med andra.
Så är jag på tunnelbanan en morgon. Jag känner inte av någon segerkrans. Möjligtvis en varm halsduk. Eller ett livets tunga ok? Rusningstrafiken. Det är snö ute. Det är mörkt. Det är tidigt. Människor bufflar sig fram. Jag också. Stiger på vid Hornstull. Aldrig någon sittplats till mig. Jag, arma lättirriterade, småaktiga människa.
Men i tunnelbanevagnen finns de alla. Bakom alla okända, morgontrötta ansikten finns de ensamma, de missunsamma, de lyckliga, världsförbättrarna, utsugarna, de otrogna, de som slår, de misshandlade, de som alltid ser sig som offer, de som alltid tar för sig, de arbetslösa, de som känner att de inte orkar stå upp för nåt, missbrukarna, de givmilda, de giriga, här finns till och med brodersmördare, hedersmördare, avundsjuka, sjuka, vacklande människor, och ja, här är jag med min småaktighet. Här är vi alla kämpande människor. Vi som är på väg i tunnelbanan till olika platser för att gå genom livet ytterligare en dag. Vi försöker göra vår del av livet. Vi som, utan att vi ibland ser det förärats med livets segerkrans. Herre Guds son, världens frälsare, förbarma dig över oss!
Kain mördar, och står därmed ensam. Han dömer sig därmed själv till ensamhet och rastlöshet och till att irra omkring i världen.
I skammen dömer vi oss själva lätt till ensamhet. Vi avgränsar oss. Säger att vi inte får höra till. Vi sluter oss och ger näring åt mörkret, ”Vik hädan Satan” säger Jesus till Petrus. Avundsjukan blir hat, som i värsta fall leder till död. Om inte ett brodersmord, så ett själsligt mord på oss själva. Skammen gör att vi sänker blicken och gör oss blinda för att se att vi faktiskt är omgivna av bröder och systrar. Att vi alla hör alla samman, att vi delar livsvillkor, och vi kan offra och ge av oss till varandra, för varandra. Att vi alla redan fått del av livets segerkrans.
I tunnelbanan den där morgonen blev vi alla människor. Av samma skot och korn, av kött och blod. Här är vi idag, mer och mindre kända för varandra. Bakom våra ansikten finns liv. Mänskliga liv. Vi är här med våra mer och mindre smickrande sidor. Vi blir hela enbart i gemenskapen med varandra. Så blir det brutna brödet del av vårt kött och blod, och vi blir alla delar av en och samma kropp, Kristi kropp.
Ingen av oss vet exakt vad Abel offrade, vad hans avsikt var. Vi vet bara vad vi själva offrar. Allt vi offrar som leder till liv är gott. Kanske var han mallig, Abel. Kanske var han riktigt retlig, sådär som bara syskon kan vara. Bror Duktig! Kanske förtjänade Kain Guds välsignelse mer. Kanske förtjänar du och jag välsignelsen mer än väl. Men det är inte det som är poängen. Välsignelsen kan inte förtjänas. Den kan bara fås och tas emot. Att gå ärans och stolthetens väg, det är inte vad det handlar om. Att gå Kärlekens väg är att offra sin egen stolthet för kärleken till sin nästa. Det är att ödmjuka sig för prövningarna, vilket inte är det samma som att duka under för dem
Det är att våga tro att Gud alltid finns där, att han aldrig vänder sitt ansikte ifrån någon enda av oss utan vill ge oss av sin välsignelse och liv i överflöd.
Mord. Brodersmord. Hedersmord. Det värsta uttrycket för hat och ondska. Kanske började det där, med Kain. Brodern. Två bröder. Lika men ändå olika. Båda ger de av sig själva till varandra för att överleva där i vildmarken. I tidens början delar de livsvillkor för överlevnaden. Båda ger av det de har. Kain är herde, Abel odlar. Så ger de av sina gåvor för att offra till Guden. Guden som vill dem väl. Vi vet inte om de förväntar sig att få något igen. Så får Abel Guds gillande. Gud ser med välvilja på och tar emot Abels gåvor. Abel får tillbaka. Kain får det inte. Kain blir besviken, blir vred. Upplever Guds tystnad som bortvändhet. Han upplever denna bortvändhet så fruktansvärd att han sänker blicken. Vänder bort blicken i skam. För när Gud vänder bort sitt ansikte från oss, då skäms vi. Skammen blir avundsjuka som äter på vänskapen till brodern. Kains offer förtjänade ju också välbehag! Kain, storebrodern. Visst borde Gud se honom först? Missnöjdheten ligger där och gnager. Varför får han, varför inte jag? Missnöjdheten blir till hat. Hatet, som är den själsliga döden blir starkt, så starkt att det förblindar Kain att han slutligen dödar sin bror. Sin ende bror. Och då, efter mordet: Plötsligt upplever Kain hur Gud ser honom! Ser, men inte med välvilja utan med avsky och dom. Kain blir rädd och ljuger. Flyr. Flyr ut i ensamheten, ut i avskildheten och han vet inte vart!
A Guide to Perfect Living. Bilagan följde med morgontidningen häromdagen. Underbart! Fantastiska rum. Jag som behöver ett boende snart, ser och drömmer. Stora, rena ytor. ”Så här bor de som har lyckats här i livet” frasen från den gamla filmen Yrrol kommer till mig. Jaha, sådär är det kanske. Jag kommer aldrig få det sådär. Det är orättvist
Är det här de bor, de som lyckats? De som har stått emot prövningarna och fått Livets segerkrans (Jakobsbrevet)? Ja, istället för att själv se vad jag har och se att jag kanske också har del av livets segerkrans är det lätt att tänka så. Att jämföra med andra.
Så är jag på tunnelbanan en morgon. Jag känner inte av någon segerkrans. Möjligtvis en varm halsduk. Eller ett livets tunga ok? Rusningstrafiken. Det är snö ute. Det är mörkt. Det är tidigt. Människor bufflar sig fram. Jag också. Stiger på vid Hornstull. Aldrig någon sittplats till mig. Jag, arma lättirriterade, småaktiga människa.
Men i tunnelbanevagnen finns de alla. Bakom alla okända, morgontrötta ansikten finns de ensamma, de missunsamma, de lyckliga, världsförbättrarna, utsugarna, de otrogna, de som slår, de misshandlade, de som alltid ser sig som offer, de som alltid tar för sig, de arbetslösa, de som känner att de inte orkar stå upp för nåt, missbrukarna, de givmilda, de giriga, här finns till och med brodersmördare, hedersmördare, avundsjuka, sjuka, vacklande människor, och ja, här är jag med min småaktighet. Här är vi alla kämpande människor. Vi som är på väg i tunnelbanan till olika platser för att gå genom livet ytterligare en dag. Vi försöker göra vår del av livet. Vi som, utan att vi ibland ser det förärats med livets segerkrans. Herre Guds son, världens frälsare, förbarma dig över oss!
Kain mördar, och står därmed ensam. Han dömer sig därmed själv till ensamhet och rastlöshet och till att irra omkring i världen.
I skammen dömer vi oss själva lätt till ensamhet. Vi avgränsar oss. Säger att vi inte får höra till. Vi sluter oss och ger näring åt mörkret, ”Vik hädan Satan” säger Jesus till Petrus. Avundsjukan blir hat, som i värsta fall leder till död. Om inte ett brodersmord, så ett själsligt mord på oss själva. Skammen gör att vi sänker blicken och gör oss blinda för att se att vi faktiskt är omgivna av bröder och systrar. Att vi alla hör alla samman, att vi delar livsvillkor, och vi kan offra och ge av oss till varandra, för varandra. Att vi alla redan fått del av livets segerkrans.
I tunnelbanan den där morgonen blev vi alla människor. Av samma skot och korn, av kött och blod. Här är vi idag, mer och mindre kända för varandra. Bakom våra ansikten finns liv. Mänskliga liv. Vi är här med våra mer och mindre smickrande sidor. Vi blir hela enbart i gemenskapen med varandra. Så blir det brutna brödet del av vårt kött och blod, och vi blir alla delar av en och samma kropp, Kristi kropp.
Ingen av oss vet exakt vad Abel offrade, vad hans avsikt var. Vi vet bara vad vi själva offrar. Allt vi offrar som leder till liv är gott. Kanske var han mallig, Abel. Kanske var han riktigt retlig, sådär som bara syskon kan vara. Bror Duktig! Kanske förtjänade Kain Guds välsignelse mer. Kanske förtjänar du och jag välsignelsen mer än väl. Men det är inte det som är poängen. Välsignelsen kan inte förtjänas. Den kan bara fås och tas emot. Att gå ärans och stolthetens väg, det är inte vad det handlar om. Att gå Kärlekens väg är att offra sin egen stolthet för kärleken till sin nästa. Det är att ödmjuka sig för prövningarna, vilket inte är det samma som att duka under för dem
Det är att våga tro att Gud alltid finns där, att han aldrig vänder sitt ansikte ifrån någon enda av oss utan vill ge oss av sin välsignelse och liv i överflöd.
Subscribe to:
Posts (Atom)
