Predikan, 1 November 2009, Alla Själars dag.

Hur är det med kroppens uppståndelse egentligen? Kan vi tro på den längre, eller går det när vi inte logiskt eller vetenskapligt kan bevisa det? Häromdagen läste jag en teologisk blogg, där bloggaren skrev att kroppen enbart är ett skal, och att när vi dör ska möta Gud som de verkliga människor vi är. Kanske försökte han beskriva själen, och därmed hänvisa till en själarnas uppståndelse. Men jag menar att en tro på kroppens uppståndelse är en minst lika viktigt att tro på för att kunna leva våra liv fullt ut.

Under en period i mitt liv, när jag levde utomlands, kom det sig att grannen till min familj, där jag vuxit upp dog. Han var gammal, så det var egentligen inget oväntat, men jag ville skicka ett kort till hans änka. Jag gick till affären för att välja ut ett kort, och jag hade en god vän med mig som smakråd, en vän som inte är svensk och aldrig satt sin fot i Sverige. Jag valde ett kort med dova färger. En stilla akvarellmålning, vill jag minnas. Jag frågade min vän vad han tyckte. Too sad. För sorglig. Sa han. ”Men hennes man har ju just dött, försökte jag”. ”So? Då är hon väl redan ledsen och hon behöver väl muntras upp? Tyckte han. För honom var det helt främmande att någon som sörjde skulle uppmanas till att sörja än mer, vilket han tyckte att jag gjorde med detta sorgsamma kort. Efter en del munhuggande om manlig känslokallhet och att inte ta sina känslor på allvar, insåg jag snart att det var en typisk kulturkrock vi hade att göra med. Snart började jag började fundera över om det ändå inte låg något i det han sa. Detta resulterade i att vi började prata om synen på döden i våra respektive länder.

Idag firar vi alla själars dag. I Mexico, som min vän kommer ifrån, kallas denna dag för De dödas dag. Det är en dag man firar genom att man hedrar de döda genom att bjuda dem på det som de tyckte allra bäst om i livet, för att göra dem glada. På ett bord ställer man fram mat, alkohol, cigaretter eller vad det nu kan vara och så festar man med de döda. Den riktiga urgamla traditionen, som nu enbart firas i vissa små städer påbjuder att man tar med denna mat till kyrkgårdarna mitt i natten och ställer till med fest på gravarna.

Bissart. Var min första reaktion när min vän berättade om detta. Att äta på de dödas gravar, hur respektfullt kan det vara? Men kanske är det inte så bisarrt om vi tänker att döden är en del av livet, liksom mat och glädje är en del av livet. De döda lever vidare i våra minnen och man hedrar dem genom att bjuda in dem till fest, så som man gläds med de levande.

Vad jag är ute efter här är inte att jämföra kulturer för att säga att den ena är bättre än den andra, men jag tror alltid att vi kan lära oss genom att se hur andra gör. Det som vi har glömt kanske vi kan bli påminda av från någon annan och vice versa. För vad säger detta egentligen? Att äta med de döda, eller att skicka ett glädjefulltkort till någon som sörjer, istället för ett sorgset och finstämt?

Kan det vara så att det har något att göra med att vi i vårt land, i vår tid är rädda för döden. Och då menar jag inte rädda för att dö, utan för att acceptera att döden finns här som en naturlig del av livet.

Döden får inte plats i våra liv. Vi vill ha liv som är perfekta, utan lidande, utan död, utan något som påminner oss om svaghet eller att vi är de bräckliga, förgängliga människor vi är. Vi lever i en kultur där ungdomens perfektion hyllas. Vi har till och med förpassat döden från finrummet. Det där rummet som vi aldrig går in i. Där man inte får röra sig som man vill, där man måste ”bete” sig till bårhuset, ett rum utanför vårt hus. Det gör att vi blir väldigt nervösa inför döden.
För att nu återknyta till tankarna på kroppens uppståndelse, menar jag att genom att vi tror på kroppens uppståndelse tror vi också att kroppen är lika viktig som själen. Det är att säga att det världsliga livet är lika viktigt som det andliga livet, att livet här och nu är lika viktigt som evigheten.

Det handlar också om att acceptera döden och det förgängliga som en del av livet. Ett liv utan död är inget mänskligt liv. Ett sant mänskligt liv är att acceptera livet i dess förgänglighet, i dess o-perfektion just som den mänskliga kroppen. För när vi räds dödligheten, räds vi också livet. När vi inte accepterar döden kan vi inte heller inte sörja och därmed kan vi inte heller gå vidare ut ur sorgen tillbaka till livet. Det resulterar i en slags ständig melankoli, som gör att vi inte ser att livet fortsätter och finns här och nu.

Kortfattat skulle man kunna säga att det jag lärde mig av min Mexicanske vän var; ”Livet är tufft, livet är orättvist, döden är tung. Ja, men det är också en naturlig del av livet. Låt oss sörja, låt oss minnas och hedra de döda så som vi själva kommer och vill bli ihågkomna. Men låt oss därför leva nu! Låt oss också minnas att glädjen, maten och festen också är del av livet! Och livet går inte i repris så låt oss ställa till med en fiesta för så vill vi hedra dem som dött.

Många gånger ställer vi oss frågan vid katastrof och död: Hur kunde detta få hända? Hur kan Gud tillåta att det sker svält och olyckor.

Därför att det är del av villkoren för att vara människa. Denna vetskap gör naturligtvis inte sorgen mindre, eller saknade lättare. Men det kan göra det lättare att acceptera det som hänt för att också kunna se att livet finns här och nu. För utan den acceptansen blir livet och sorgen väldigt tung att bära.

Att leva i dödens närhet, att inse livets skörhet och förgänglighet gör att vi inser att vi behöver hjälp att leva detta liv. Tron på en kärleksfull Gud som med sin oändliga omsorg vill oss det allra bästa i denna verklighet med de villkor vi går igenom, blir därför viktig. Inte en Gud som ändrar de faktiska förutsättningarna för att vara människa. Nej, död och lidande är och kommer alltid vara del av det mäskliga livet, liksom fest och glädje är det. Men vi får tro på en Gud som rustar oss och ger oss en inre styrka för att gå igenom detta liv med egenvärdet i behåll.

Ingen kan säga vad som händer efter döden. Som tröst kan vi föreställa oss hur vi återuppstår i samma gestallt och får träffa alla våra nära och kära, och det tror jag också vi kommer göra på något sätt. Men att tro på kroppens uppståndelse är framför allt att säga att våra kroppar, som är förgängliga är lika viktiga som våra själar som är oförgängliga.

Livet här och nu är lika viktigt som det som kommer sen. Gud vill hjälpa oss att fånga rätt på det livet som finns just här och nu där vi står för att vi inte ska leva i livsförnekelse.

Vi får också tänka oss att denna omsorg som Gud har om oss är så stark och så stor att den också sträcker sig för oss alla bortom döden. Vi får tro att Gud vill liv och kärlek för oss så mycket att det inte är slut ens vid döden så som vi känner den.