Predikan Söndagen efter jul, Guds barn.

Så kom den då i år igen. Julen. Glädjen, lyckan, livet, befrielsen. Ljuset som återvände. Räddningen, Gud som kom till världen inte genom praktfullhet och makt, utan som ett litet barn. Ett barn, det lilla Jesusbarnet, född i det smutsiga stallet, för det fanns ju ingen plats för dem i härbärget. Under julhelgen har många av oss firat, glatts och ätit, varit lediga till minne av detta. Andra har firat i mindre skala, i ensamhet, långt borta från familj och dem man älskar. Många har jobbat och hållit samhället igång på vårdinrättningar, i pendeltrafiken, med snöröjning… medan vi andra tagit igen oss och vilat upp oss. Återigen andra har inte firat alls, utan kanske gjort allt för att undvika att påminnas om julens glädjebudskap därför att ensamheten och saknaden på många sätt då känns än större.

Ja, julen har gjort sig påmind för de flesta av oss, vare sig vi tillhör dem som väntat eller dem som har fasat. Vi som väntat har firat lucia, vi har tänt ljus, öppnat adventskalendrar i väntan på vad som komma skall. Köpt julklappar och förfasats över hur kommersialismen visat sitt fulaste tryne i julhandeln.
Och så kom julen och nu är den nästan över. Granen är inte lika vacker, julklapparna är öppnade och julmaten står upp i halsen. För dem av oss som väntat känns det kanske lite snopet. För dem av oss som fasat kan det vara lika gott att det är över. Men oavsett om vi har väntat eller ej, så har det lilla barnet fötts för var och en av oss. Så har Gud kommit till varje människa.

Nu, när barnet fötts, vad ska vi då ta oss till med det? Det är väl knappast frågan som nyblivna föräldrar ställer sig…Vad gör vi nu med barnet vi fått? Det är ju nu det börjar, med uppfostran, ja ett helt liv tillsammans med det nyfödda barnet. Vad gör VI med gåvan vi fått? Hur hanterar vi att Gud kommer till oss och blir synlig för världen i det mörka, ensamma, utsatta och otrygga? Hur tar världen emot barnet? Hur tar vi emot budskapet om att räddning, kärlek och liv enbart finns i det sårbara?

Barnet på vilkets axlar världens räddning nu vilar. Barnet. Guds storhet i barnets bräcklighet.

Barnen är vår framtid, vår oro och vårt hopp. Så ber vi i en av bönerna som ofta bes vid barndop. Därför ber vi om trygghet och fasthet att barnet som döps ska få växa till mognad och frihet i en värld som många gånger är mörk och otrygg. I barnen finns vår framtid. Det som vår generation inte lyckades åstadkomma får vi sätta tilltro till, till kommande generationer. Men det finns också en oro. Våra rädslor, blir också våra barns rädslor. I hoppet får vi tro att barnen tar vid där vi misslyckades.

När Jesus föds upprepas berättelsen från tiden då Moses föddes. Rädslan för en folkets befriare utgör ett sådant hot gentemot den förtryckande maktens härskare, att en drastisk utrotning av alla barn tillsätts. I förhoppningarna och glädjen, i styrkan som kan anas i detta sårbara, utsatta spädbarnsliv blir hotet så stort att en förintelse sätts igång. En förintelse av allt spirande människoliv.

Att det kan finnas något så hotfullt i det minsta och sköraste. Att det kan finnas något så starkt och mäktigt i det svaga och maktlösa att människan är beredd att döda.

Många är de barn som lever i utsatthet i vår värld idag. Det som kunde tyckas självklart, att ta hand om dessa våra minsta, där vår framtid vilar, visar sig många gånger inte alls vara självklart.

Ensamkommande flyktingbarn. Barn som får ta de hårdaste smällarna vid vårdnadstvister, barn som smittas av HIV innan de ens är födda. Guds barn är lika utsatta idag som de var då Gud själv föddes till den här världen som ett litet barn. Var gång ett barn lider, är det Gud själv som lider.

Vi är alla del av Guds skapelse, men genom julnattens under, föds vi alla också till att bli Guds söner och döttrar, Guds barn. När vi vågar se vår mänsklighet, det sköra, i det ofärdiga och mjuka då omfamnar vi också insikten om att vi är Gudomliga och hör samman, att vi alla är Guds barn.

Guds barn, Guds söner och döttrar har alltid makt att förändra. Barn har makt, men det är en mjuk makt, som ärkebiskop Anders Weijryd skriver i sin debattartikel i Aftonbladet på julafton.

När Jesus ser att lärjungarna visar bort barnen, blir han inte bara förargad, ska vi gå till ursprungstexten blir han mer än så han blir vred. De hebreiska kvinnorna ljuger för att beskydda oskyldiga barn från att dödas. Vrede och lögn. Många gånger fel. Men när det handlar om att beskydda Guds små, verkar till och med bibeln säga att alla medel är tillåtna.

Gud älskar och vill skydda sin skapelse, sin skapelse som gudomliggjorts genom barnet som föddes i Betlehem. Jesusbarnet, genom att Gud valt att göra sig själv mänsklig, har han gjort oss gudomliga. Det är skillnad på att vara skapelse- creature- kreatur, och att vara Guds underbara söner och döttrar.

Det är lätt att glömma att den första julen firades i ensamhet, på flykt. Var gång vi skyddar ett barn, en skyddslös, en rättslös skyddar vi Gud. Var gång vi omfamnar det sköra och skyddslösa inom oss tar vi tillvara på Jesusbarnet och låter på så vis kärleken och livet få växa till i våra egna liv.

Oavsett om vi tillhör dem som väntat på eller fasat inför julen, oavsett om vi firar julen i gemenskap eller ensamhet gäller detta för var och en av oss. Att Gud möter oss i det sårbara i våra vardagliga liv och vill låta oss få syn på kärleken och låta denna leva och växa och spridas i våra liv.

Predikan 3e i Advent. Bana väg för Herren.

Jag har ju ett liv! Utbrast huvudrollsinnehavaren i filmen ”the Holiday” och dansade in i huset. Hon hade just smällt igen dörren och sagt adjöss till mannen som hon varit olyckligt kär i under flera års tid. Han hade inget intresse, men för sin bekräftelses skull hade han ändå bundit henne till sig och hon hade gjort sig själv olyckligare och olyckligare. Men nu, efter att ha dumpat honom kunde hon alltså äntligen se: Jag har ju ett liv!

Bereden väg för Herran, sjöng vi nyss i psalmen och ”Bana väg för Herren” är också temat för den här söndagen. Bana väg för Herren…Vad eller vem är det egentligen vi ska bana vägen för? Herren som på grekiska heter Kyrios, på hebreiska Messias.

Vi börjar med att dra tillbaka klockan några varv. 2000 år tillbaka, till platsen där Johannes och Jesus befann sig. Staden heter Jerusalem och befolkningen där lever under Romerskt styre. Judarna, det folk som Jesus och Johannes tillhörde, lever under ockupation, vilket innebar att Kejsaren hade makten över deras liv. När han ville kunde han bestämma sig för att förändra levnadsvillkoren för folket. Till det bättre, eller till det sämre. Kejsaren hade makten. Folket levde i maktlöshet och oro.

Den som lever i maktlöshet och oro kan ha svårt att se livet och ha än svårare att utbrista ”Jag har ju ett liv!”.

Längtan och hoppet efter befrielsen var stor för folket i Jerusalem. Man drömde sig tillbaka och berättade om de gamla tiderna. Om de gamla kungarna som hade all makt att göra det som var gott för sitt folk. Man väntade och tröstades av de gamla berättelserna. Önskade och längtade att Gud skulle skicka ännu en kung, en befriare. Sin smorde. Sin Messias.

Du och jag lever i ett tryggt land på många sätt. Vi lever i en demokrati där vi har möjlighet att vara med och påverka. Socialt och ekonomiskt lever vi, trots vad vi tycker om sittande regering, i ett av världens tryggaste länder.

Ändå upplever många av oss en maktlöshet och en känsla av ofrihet. Stressen, julstressen, känslan av hopplöshet och meningslöshet, känslan av att inte räcka till, ensamheten mitt i detta högteknologiska samhälle. Kanske är detta några av många företeelser som kan förlama många av oss och hindra oss från att se livet och utbrista: Men jag har ju ett liv!

Ofta tänker vi oss ett framtida paradis, ett himmelrike, långt bortom den tillvaro vi befinner oss. Om bara…tänker vi. Om bara det inte var så mycket att göra på jobbet, om bara inte barnen vore sjuka jämt, om bara jag inte hade varit sån, eller om jag bara levde tillsammans med någon, eller om jag hade råd att köpa det...så skulle jag kunna se att jag också hade ett liv.

Det är då Jesus säger att himmelriket redan börjat bryta fram. Att det är här och nu. Johannes var den som kom för att bereda vägen för Jesus. För att bereda människorna på att Jesus, den som skulle upprätta dem, ge dem en inre styrka och visa på livet, var på väg.

Jesus kom för att befria sitt folk på ett annat sätt än vad man kanske hade förväntat sig. Han gjorde det inte genom att slå tillbaka mot kejsaren och romarna. Han gjorde det inte med vapen och våld, nej han kom med något så mycket starkare än så.

Att leva som fri människa handlar inte enbart om de yttre omständigheterna. Det kan många människor som levt i fångenskap vittna om. Kanske Handlar det inte alls om de yttre omständigheterna.

Att Gud blir människa i ett litet barn är kanske det yttersta uttrycket för hopp. Att Gud blir människa, lider, gläds och lever med oss är ett annat. Att Gud som människa dör MEN uppstår är ytterligare ett av det starkaste uttrycken för detta.

Hur ska vi få tag på Himmelriket. Ja, en del försöker med våld. Genom att förtrycka och hata andra så kan jag få glänsa, så kan jag få upphöja mig. En del tror på att leva som Johannes, i sträng askes. I avskildhet, i fasta och bön. Andra lever livet, festar och äter -de som Jesus blev sammankopplad med. Hur vi än försöker så är det kanske bara yttre företeelser för något som egentligen handlar om ett intre förhållningssätt.

Att vara Kristi efterföljare är det som leder till livet. Det där som gör att vi oavsett yttre omständigheter kan utbrista: ”Men jag har ju ett liv”. Det handlar inte om att leva på ett visst sätt. Att bana väg för herren, är att bereda plats i sitt liv för att kunna ta tillvara på livet. Att låta Kristus vara ”Herre” över mitt liv, innebär att jag inte behöver böja mig för några andra herrar. Vare sig dessa Herrar är yttre maktfaktorer eller inre så som bitterhet och skam.

På många sätt kanske det här låter som modern livscoaching. Och jag skulle säga att det finns många likheter. Att låta Jesus vara min livscoach skulle kanske kunna vara ett modernt sätt att säga att Jesus är min Herre. Men det är också större än så. Det är att påminna sig om och bli del av något som människor har erfarit i årtusenden, och haft som vägledning för sina liv. Därmed sätter vi också oss själva i ett större sammanhang. Det är att läsa profeterna och bibelns böcker i ljuset av uppståndelsen det vill säga i ljuset av hopp och kärlek. Det är att tro att mörkret aldrig får sista ordet utan att det alltid finns en ny chans för var och en av oss. Men det är också att tro att jag inte bär ensamt ansvar för att hitta detta och bära detta i mitt liv. Vi hör alla samman, och det är därför vi behöver varandra i våra kyrkor. För att stötta och påminna varandra om det här. Vi är inte ensamma. Och samtidigt, vi är alla lika ensamma. Därför får vi samlas och möta varandra där vi befinner oss i nattvard bön och sång.

Att bana väg för Herren, är med andra ord att leva sitt liv i tolkningsmönstret av tro, hopp och kärlek. Det innebär inte alltid att vi känner att livet är toppen eller hoppfullt. Men det innebär att våga leva efter det tolkningsmönster för livet som innebär att påminna sig och låta sig påminnas om det att livet alltid har segrat. Att det aldrig är kört.

I gudstjänsten och i vardagen får vi människor bära varandra. Vi får kasta ut det där som binder oss till dem eller det som är svinaktiga och dåliga herrar över oss. Som hindrar oss från att låta kärleken komma fram. Så får vi bereda väg så att vi kan se och tillsammans utbrista: MEN VI HAR JU ETT LIV!

Predikan, 1 November 2009, Alla Själars dag.

Hur är det med kroppens uppståndelse egentligen? Kan vi tro på den längre, eller går det när vi inte logiskt eller vetenskapligt kan bevisa det? Häromdagen läste jag en teologisk blogg, där bloggaren skrev att kroppen enbart är ett skal, och att när vi dör ska möta Gud som de verkliga människor vi är. Kanske försökte han beskriva själen, och därmed hänvisa till en själarnas uppståndelse. Men jag menar att en tro på kroppens uppståndelse är en minst lika viktigt att tro på för att kunna leva våra liv fullt ut.

Under en period i mitt liv, när jag levde utomlands, kom det sig att grannen till min familj, där jag vuxit upp dog. Han var gammal, så det var egentligen inget oväntat, men jag ville skicka ett kort till hans änka. Jag gick till affären för att välja ut ett kort, och jag hade en god vän med mig som smakråd, en vän som inte är svensk och aldrig satt sin fot i Sverige. Jag valde ett kort med dova färger. En stilla akvarellmålning, vill jag minnas. Jag frågade min vän vad han tyckte. Too sad. För sorglig. Sa han. ”Men hennes man har ju just dött, försökte jag”. ”So? Då är hon väl redan ledsen och hon behöver väl muntras upp? Tyckte han. För honom var det helt främmande att någon som sörjde skulle uppmanas till att sörja än mer, vilket han tyckte att jag gjorde med detta sorgsamma kort. Efter en del munhuggande om manlig känslokallhet och att inte ta sina känslor på allvar, insåg jag snart att det var en typisk kulturkrock vi hade att göra med. Snart började jag började fundera över om det ändå inte låg något i det han sa. Detta resulterade i att vi började prata om synen på döden i våra respektive länder.

Idag firar vi alla själars dag. I Mexico, som min vän kommer ifrån, kallas denna dag för De dödas dag. Det är en dag man firar genom att man hedrar de döda genom att bjuda dem på det som de tyckte allra bäst om i livet, för att göra dem glada. På ett bord ställer man fram mat, alkohol, cigaretter eller vad det nu kan vara och så festar man med de döda. Den riktiga urgamla traditionen, som nu enbart firas i vissa små städer påbjuder att man tar med denna mat till kyrkgårdarna mitt i natten och ställer till med fest på gravarna.

Bissart. Var min första reaktion när min vän berättade om detta. Att äta på de dödas gravar, hur respektfullt kan det vara? Men kanske är det inte så bisarrt om vi tänker att döden är en del av livet, liksom mat och glädje är en del av livet. De döda lever vidare i våra minnen och man hedrar dem genom att bjuda in dem till fest, så som man gläds med de levande.

Vad jag är ute efter här är inte att jämföra kulturer för att säga att den ena är bättre än den andra, men jag tror alltid att vi kan lära oss genom att se hur andra gör. Det som vi har glömt kanske vi kan bli påminda av från någon annan och vice versa. För vad säger detta egentligen? Att äta med de döda, eller att skicka ett glädjefulltkort till någon som sörjer, istället för ett sorgset och finstämt?

Kan det vara så att det har något att göra med att vi i vårt land, i vår tid är rädda för döden. Och då menar jag inte rädda för att dö, utan för att acceptera att döden finns här som en naturlig del av livet.

Döden får inte plats i våra liv. Vi vill ha liv som är perfekta, utan lidande, utan död, utan något som påminner oss om svaghet eller att vi är de bräckliga, förgängliga människor vi är. Vi lever i en kultur där ungdomens perfektion hyllas. Vi har till och med förpassat döden från finrummet. Det där rummet som vi aldrig går in i. Där man inte får röra sig som man vill, där man måste ”bete” sig till bårhuset, ett rum utanför vårt hus. Det gör att vi blir väldigt nervösa inför döden.
För att nu återknyta till tankarna på kroppens uppståndelse, menar jag att genom att vi tror på kroppens uppståndelse tror vi också att kroppen är lika viktig som själen. Det är att säga att det världsliga livet är lika viktigt som det andliga livet, att livet här och nu är lika viktigt som evigheten.

Det handlar också om att acceptera döden och det förgängliga som en del av livet. Ett liv utan död är inget mänskligt liv. Ett sant mänskligt liv är att acceptera livet i dess förgänglighet, i dess o-perfektion just som den mänskliga kroppen. För när vi räds dödligheten, räds vi också livet. När vi inte accepterar döden kan vi inte heller inte sörja och därmed kan vi inte heller gå vidare ut ur sorgen tillbaka till livet. Det resulterar i en slags ständig melankoli, som gör att vi inte ser att livet fortsätter och finns här och nu.

Kortfattat skulle man kunna säga att det jag lärde mig av min Mexicanske vän var; ”Livet är tufft, livet är orättvist, döden är tung. Ja, men det är också en naturlig del av livet. Låt oss sörja, låt oss minnas och hedra de döda så som vi själva kommer och vill bli ihågkomna. Men låt oss därför leva nu! Låt oss också minnas att glädjen, maten och festen också är del av livet! Och livet går inte i repris så låt oss ställa till med en fiesta för så vill vi hedra dem som dött.

Många gånger ställer vi oss frågan vid katastrof och död: Hur kunde detta få hända? Hur kan Gud tillåta att det sker svält och olyckor.

Därför att det är del av villkoren för att vara människa. Denna vetskap gör naturligtvis inte sorgen mindre, eller saknade lättare. Men det kan göra det lättare att acceptera det som hänt för att också kunna se att livet finns här och nu. För utan den acceptansen blir livet och sorgen väldigt tung att bära.

Att leva i dödens närhet, att inse livets skörhet och förgänglighet gör att vi inser att vi behöver hjälp att leva detta liv. Tron på en kärleksfull Gud som med sin oändliga omsorg vill oss det allra bästa i denna verklighet med de villkor vi går igenom, blir därför viktig. Inte en Gud som ändrar de faktiska förutsättningarna för att vara människa. Nej, död och lidande är och kommer alltid vara del av det mäskliga livet, liksom fest och glädje är det. Men vi får tro på en Gud som rustar oss och ger oss en inre styrka för att gå igenom detta liv med egenvärdet i behåll.

Ingen kan säga vad som händer efter döden. Som tröst kan vi föreställa oss hur vi återuppstår i samma gestallt och får träffa alla våra nära och kära, och det tror jag också vi kommer göra på något sätt. Men att tro på kroppens uppståndelse är framför allt att säga att våra kroppar, som är förgängliga är lika viktiga som våra själar som är oförgängliga.

Livet här och nu är lika viktigt som det som kommer sen. Gud vill hjälpa oss att fånga rätt på det livet som finns just här och nu där vi står för att vi inte ska leva i livsförnekelse.

Vi får också tänka oss att denna omsorg som Gud har om oss är så stark och så stor att den också sträcker sig för oss alla bortom döden. Vi får tro att Gud vill liv och kärlek för oss så mycket att det inte är slut ens vid döden så som vi känner den.

Predikan, Den helige Mikaels dag, Änglarna.

Känner ni också hur svavelröken nästan ligger tät efter dagens textläsningar? Idag har vi att göra med dramatiska texter. Änglar, drakar och demoner. Det blev en strid i himmelen, Satan störtades ner på jorden och far nu fram som ett vilddjur bland folken. Strid. Kamp. Precis som vilken Hollywoodfilm, vilket drama, vilken dokusåpa som helst. Berättelser om ont och gott. Svart och vitt. Himmel och helvete. Kampen utanför oss, kampen inom oss. Kampen som det innebär att vara människa.

I vår kyrka rör vi oss med massvis av symboler. Idag började vi t ex högmässan med en procession in. En symbol för hur vandringsfolket, Israels folk tågar ut ur fångenskapen in till befrielsen i Kaanans land. Sedan belystes Evangeliet, glädjebudskapet, och bars ut i församlingen. En symbol också det, för hur Guds ord bärs ut till oss människor. Vi får stå upp för att symbolisera att Gud drar oss nära sig. Ibland blir symboler tomma och kan tyckas snudd på betydelselösa, då kanske vi kastar ut dom, eller kanske kan vi återta dem. Men för att förstå själva betydelsen av ordet symbolisk, tror jag att vi också behöver skaffa oss lite kunskap om dess motsats, diabolisk.

Ordet diabol är grekiska och betyder det som delar, det som splittrar. En diabolisk tillvaro är alltså en splittrad tillvaro. Symbolen, den symboliska tillvaron vill däremot verka helande. Diabolen delar, medan symbolen helar. Vi återfinner ordet diabol i latinets diabolos, engelskans devil och vårt eget djävul.

Och visst kan tillvaron många gånger te sig diabolisk, eller djävulsk? Det tror jag inte att någon av oss är särskilt främmande för. Alla upplever vi i våra liv det som verkar splittrande, begränsande, det som hindrar oss, avskiljer oss från livet. Från att leva våra liv fullt ut.

I kulturer över hela vår värld har denna splittring beskrivits, symboliserats, av en kamp. En kamp mellan ont och gott, drakar och hjältar, kaosmakter och gudomliga makter, vädergudar och havsgudar. Men genom att draken, havsormen, eller monstret som är symbolen för kaos besegras, klyvs mitt itu helas splittringen och livet får blomma och fortsätta utifrån nya förutsättningar. I bibelns skapelseberättele klyver den allsmäktige Guden havet, där kaoset bor, med sin gudsvind och skapar därmed nya förutsättningar för liv. Så skapas världen som bibeln vill berätta om den utifrån en kamp. Själva skapelsen är alltså en kamp. Inte därför att beskriva skapelsen som ond, nej- ur kampen föds nya förutsättningar för liv. Ur kaoset kommer alltid liv, därför att Gud vill liv. Och temat, hoppets tema, återkommer ständigt i vår bibel, i vår historia, och vi får genom symboliken göra det verkligt i våra liv.

Bibelns böcker är skrivna utifrån ett folks historia. Israels folk, Judarna. Ett folk som under stora delar av sin existens levt begränsade av förtryck i form av fångenskap och ockupation. Under Mose tid var man fångar i Egypten, under profeten Daniels tid var det Babylon som var fienden, under Jesu tid levde man under den romerske Kejsaren.

I många av bibelns ytterst politiska berättelser, som den i Upp, förläggs kampen som det fångna, förtryckta folket upplever från den faktiska verklighet där de själva står maktlösa inför den världsliga makten, till de kosmiska sfärerna där Gud segrar över all ondska. Man säger till varandra. Se på hur det varit förr. Gud räddade våra mödrar och fäder. Gud har redan segrat över ondskan och därför kommer vi bli räddade igen. Traditionen, berättelserna, symbolerna inger hopp och mening, en inre styrka som gör att man orkar leva vidare genom kaos och maktlöshet.

Temat för dagen är ”Änglarna”. Har ni sett ängeln i taket förresten,? Det är faktiskt en av de få interiörerna som finns kvar från gamla Katarina kyrka, innan den brann.

Och man kan kanske fråga sig var änglarna passar in i allt det här. Den bild som vi ofta får av änglar idag är att änglar är ganska så gulliga, oförargliga varelser, som har ett strålande skimmer omkring sig. Ibland talas det om skyddsänglar, och kanske tänker vi oss då en ängel som då går med oss och skyddar från ALLT ont i världen. Kanske är det så vi gärna vill tänka oss tron och evangeliet också. Men vad gör vi då med texter som de vi har idag, där tillvaron framställs som allt annat än mysig och där änglar faktiskt är ganska så kraftfulla väsen. Det är då lätt att stryka och blunda för sådana texter, och vi talar gärna tyst om djävul, helvete och dom.

Och visst vore det underbart om jag som präst kunde stå här och säga; Tro på Gud, lita till din skyddsängel så ska du se att allt går dig väl! Jag skulle aldrig säga det. Ni skulle förmodligen inte heller tro på mig.
Kanske är detta sätt att predika Guds ord en reaktion på en kyrka som istället använt dessa texter för att ENBART predika helvete, demoner och dom. Jag skulle säga att båda är förkastliga.

Tron är ingen garanti för att vi ska vandra torrskodda genom livet. Änglar är inga personliga livvakter som håller farorna, sorgerna och kamperna borta från oss. Tron är inte heller en varningslampa som ska tala om för oss att NU har du gjort fel igen. Det där är både vi själva och andra så bra på, ändå.

Båda dessa, vågar jag säga, är grova misstolkningar av vad tro är. Tron ÄR däremot en hjälp för att kunna LEVA livet fullt ut. Att trots det svåra som händer kunna se och greppa att livet. Det är HÄR. JUST HÄR. Det är just detta vi delar och VI får alla vara del av det just här, just nu. Med trons, med våra medmänniskors hjälp kan vi bli rustade för att leva i den diaboliska tillvaro som så många gånger är. Vare sig tron eller livet är därför något som vi kan hålla för oss själva. Det handlar om relationer, och det ligger därför i sakens natur att vi delar detta med varandra.

Se på ängeln. Den är kvar efter branden. Den sitter uppe i taket och vakar över oss som en påminnelse, en symbol för att något nytt kan komma ur det gamla. En gammal kyrka brinner ner. I en tid när ingen längre bygger kyrkor går människor samman för ett gemensamt mål, för att bygga upp sin gamla kyrka. Så kan ängeln i taket, och hela Katarina kyrka få vara en symbol för hur det ur död och svavelosande förödelse kan uppstå något nytt. Hur nya förutsättningar kan skapas ur det gamla. I det trasiga, det som gick fel i våra liv fortsätter Gud att skapa nytt liv, nya förutsättningar.

Och vi behöver varandra för att visa på detta liv. För att stötta varandra så att vi orkar gå vidare genom livet. Så, just så genom oss människor tror jag är ett sätt som Gud sänder sina änglar till oss.
Vi befinner oss just här och just nu. Här delar vi liv och framtid. Inte ensamma utan tillsammans med varandra.

AMEN

Predikan 23/8 2009, Tro och Liv.

Det här är INTE en predikan som ger näring till jantelagen. Det är INTE heller bli en predikan som ger näring åt synen på judar och fariséer som högfärdiga eller självgoda eller som sätter nåd och lag i motsats till varandra.

DÄREMOT, är det en predikan som HANDLAR om att hur mycket tro vi än säger att vi har, hur mycket vi än strävar efter att förstå vad vi säger i kyrkan och visar på genom goda gärningar till dem som tycks förtjäna det, spelar det ingen roll om vi inte visar människokärlek och ödmjukhet AVEN till dem bland oss som MINST förtjänar det!

Vi har en evangelietext idag, som i jantelagens Sverige lätt gör att vi fastnar för slutraderna: Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Av nån anledning förväxlar vi lätt ordet ödmjuka sig med ordet förödmjuka sig! Är vi så rädda för att förödmjukas, tro? att vi inte heller vågar ödmjuka oss? Låt mig först klarglöra: Jesus har aldrig bett oss att förödmjuka oss. Att vara ödmjuk däremot betyder något helt annat.

Vi har en farisée, som likt den värsta streber verkar upphöja sig själv, nöjd över att inte vara som den där usla skattefifflaren.

Tolkningar av denna text har gjort att vi fått för oss att Jesus vänder sig emot fariséen, eller fariséer över lag, därför att dessa är skenheliga gärningsgörare, medan tullindrivaren är en förtappad, typisk luthersk, syndare som förstår att han enbart kan räddas genom guds nåd. Och genast identifierar vi oss med honom och i värsta fall tror vi att det spelar ingen roll hur vi lever våra liv. Men kanske måste vi fördjupa oss något mer i texten för att förstå den fullt ut.

För det är inte fariséens förmåga att uppfylla lagen som Jesus kritiserar. Tvärt om gör Fariséen gör bara det som förväntas av honom. Han följer de bud som påvisats i Torah och hans roll är att leva fromt och observant. När Fariséen offrar, när han lever sitt liv -till och med frommare än vad han behöver, gör han det inte för sin egen skull. Vi måste minnas att Judendomen, särskilt vid den här tiden inte såg till individen på det sätt vi gör idag. Man tänkte utifrån kollektivet, utifrån folket Israel som grupp. När fariséen offrar, när han lever frommare än han behöver gör han det inte för att göra sig själv rättfärdig, utan för att rättfärdiggöra hela Israel. Han var helt enkelt lojal mot sitt folk. Det finns de som inte hinner eller har möjlighet till att fasta eller offra. Därför fastar han lite extra. Och folket är tacksamma för det. Och fariséen är en folkets man, en människa som man därmed respekterar djupt och har fullt förtroende för.

Tullindrivaren däremot, han tillhör den typen av människor som är känd för att suga ut, för att sko sig på andras bekostnad. Även han gör mer än han behöver. Men här handlar det om skatt. Han tar ut mer skatt än han behöver. Mer pengar suger han ut ur folket men helt och hållet för sin egen skull. Även han gör det som förväntas av honom, men inte från sitt folk, utan från ockupationsmakten. Han är ansedd som en förrädare av sitt folk, judarna. En som springer kejsarens ärenden. Båda är troligtvis judar, men den senare lever mest för det som är enklast och bäst för honom själv. Han är inte lojal mot sitt folk.

När Jesus målar upp bilderna gör han det inte för att människor ska avsky fariséer eller strunta i lagen. Han gör det inte heller för att säga ”gå och gör som honom” angående tullindrivaren. Nej, han vet helt enkelt att det är lätt att älska fariséen. Det är lätt att avsky tullindrivaren. Det är lätt att älska den som vill en väl, som gör det lättare för en själv att leva. Det är svårare att älska den som inte förtjänar det.

Tullindrivaren visste med sig att han hade gjort människor illa. Han visste att han ställt sig utanför gruppen, att han därmed, med den tidens sätt att se, dragit skam över sitt folk. Därför ångrade han sig uppenbarligen djupt, kände sig usel, utifrån texten. Han visste att folket hade rätt då de kallade honom usel förrädare.

Den som någon gång, liksom tullindrivaren, upplevt känslan av att vara skyldig vet hur starkt det är att bli förlåten. Den som någon gång levt i förkrosselse därför att han eller hon upplevt fördömelse och utdömande från sig själv och andra, vet hur lätt det är att skulden förbyts i skam. Den som levt i denna förkrosselse och skam och där på botten mött en seende människa när andra gått förbi. En människa som sett ned i djupet, bakom det komplexa i situationen, den människan har sett Gud.

Berättelsen förtäljer inte om fariséen hade upplevt förkrosselse. Om han visste hur det kändes när livet plötsligt rasar samman, när det inte blir som man tänkt sig eller trott. Säkert hade han gjort det. Men det går så fort att glömma detta ibland, och då är steget upp till självgodhet och självhävdelse inte så stort. Då är steget till att blicka ned till medmänniskan i djupet desto längre.

Att leva i ödmjukhet, handlar INTE om att slå sig själv gul och blå, att förminska sig och tillintetgöra sig själv. Gud vill inte det. Tvärtom, vad Gud vill är att dra oss upp ur detta förödande träsk som vi ibland hamnar i. Vare sig andra säter oss där eller det handlar om självförödmjukelsens träsk som bara är självhävdelsen med andra förtecken. Han vill säga ”kom tillbaka, du är förlåten, allt är glömt. Du hör till, fullt ut!”

Ödmjukhet är alltså inte att leva i förkrosselse. Det är att ta sig därifrån, men att leva med minnet av den, att leva med vetskapen om att den finns, och att livet ibland ställer till det för oss alla. Det är av yttersta vikt och just så lever vi i ödmjukhet gentemot varandra, och får sträva efter att istället för att med skadeglädje krossa varandra, visa kärlek, omsorg och förståelse vare sig vi förtjänar det eller ej.

Vi delar samma liv, vi delar utmaningar och svårigheter. Men också glädjeämnen förståss. Vi är del av samma mänsklighet. Jesus uppmanar oss därför att se bortom de etiketter vi sätter på varandra. De kategorier vi delar in varandra i utefter våra handlingar och åsikter. De läror vi förhåller oss till, de teologier, religioner…Bortom och innanför vill han ta vår blick. Endast med ödmjukhet kan vi närma oss en annan människa med kärlek, även en människa som egentligen inte förtjänar någon kärlek. För helt krasst: I så fall, gör någon av oss det?
Det är så tro och liv hör samman. Så många gånger vi fått för oss att tro och liv är något som är skiljt åt. Att tro är någon slags finare dimension än liv. Tron är del av livet och livet är del av tron, Tätt sammankopplade. Och livet är relationer och gemenskap.

Gud vill på så sätt att vi med trons hjälp OCH med varandras hjälp får bära de svårigheter livet för med sig. Gud vill att vi strävar efter att bemöta varandra i kärlek och omsorg.

Faiséen gör inget fel som håller sig till lagen. Lagen är ju faktiskt där för människornas skull. Vad han missar, och vad Jesus vill poängtera, är att även denne folkets älskade man faktiskt glömmer bort sin medmänniska som står alldeles bredvid honom och att han därmed glömmer bort hela poängen med att han har uppfyllt lagen.

Att förena tro och liv, är med andra ord inte att uppfylla jantelagen, inte heller att utmåla dem som vi verkar tycka vara självgoda och högfärdiga. Inte att guds kärlek förtjänas genom gärningar, men inte heller att säga att gärningarna är oviktiga. Nej det handlar om att låta Gud lysa genom mig, genom att bli en seende människa och vara den som blickar ned i djupet till min medmänniska som befinner sig i förödmjukelsens djupa träsk.

Så och bara så, genom oss människor kan Guds kärlek bli synlig i världen. För var och en av oss.

Predikan, 9 augusti 2009, Goda förvaltare

Det finns berättelser som är värda att förvalta och att berätta om och om igen. Berättelsen om kampen mellan ont och gott är en sådan berättelse som vi ständigt kommer tillbaka till. Om att vara goda förvaltare av dessa berättelser och förvaltare av Guds kärleksfulla nåd och förlåtelse ska den här predikan handla om.

En av dessa berättelser, som vi känner väl och som vi förvaltar här i Storkyrkan, är berättelsen om Sankt Göran och draken:

Göran var en riddare från det fjärran Kappadocien, som kom ridande via Jerusalem till den lilla staden Selene i mellan östern. Här hade en ondskefull och illasinnad drake slagit sig ned i en sjö och hotade att förgöra staden och dess invånare med sin eld, om man inte offrade av sin livsnäring,, levande får till draken. Då fåren tog slut fann kungen ingen bättre råd än att man skulle offra också sina barn till draken, för att inte hela staden skulle förintas. Genom lottdragning kom man fram till vilket barn som skulle offras. En dag föll lotten på prinsessan och kungen försökte på alla sätt och vis komma undan detta hemska öde för sin dotter. Då Göran kom ridande hörde han om detta fasansfulla och kortfattat kan vi säga att han tämjde, inte dödade, draken och befriade både prinsessan och staden ur drakens grepp.

Ondskan eller kaoset symboliserat av en drake, ett odjur eller en orm ibland vilandes i det okända vattendjupet. Berättelsen om hur denna varelse förgörs och godheten, kärleken segrar och vinner, finner vi i berättelser över hela vår värld i kulturer från alla tider. Myterna är många, men kampen är densamma.

Kaoset i kampen har många ansikten. Sorg, depression, utbrändhet, besvikelse, bitterhet, rädsla, krig, fångenskap, svält och fattigdom, ja detta är bara några av kaosets alla ansikten. När kaoset inträffar, vilket det förr eller senare det gör i våra liv är det lätt att känna sig ensam. Det är lätt att tro att vi ensamma måste stå upp och kämpa i kampen mot det där som hotar att förgöra oss.

Berättelserna i bibeln har formats av människor som erfarit kaosets olika ansikten i sina liv. Men de berättar också om erfarenheten av hur den gode Guden skapar ordning i detta kaos, skapar nya förutsättningar i det som först tycktes vara helt fördömt.

Så är bibelns egen skapelseberättelse just ett exempel på hur den kristna tron har förvaltat människors erfarenheter genom att berätta om hur den gode Guden skapar ordning och liv, gott liv, ur det kaos som först vilade över jorden.

Berättelsen om Sankt Göran och draken fortsätter med hur Göran, efter att ha tämjt draken och befriat prinsessan mer eller mindre tvångsdöper byn. Döp er, eller jag släpper kaoset lös på er. Befrielsen från våld och förtryck blir till en ny maktfaktor.

Kärleksbudskap om befrielse blir tvångsdop, korståg, förföljelser, inkvisition, krig och överhetens eller den vite européens förtryck. Vi har så mycket på vårt samvete, vår kära kristna kyrka. Vi har så mycket på vårt samvete, vår kära splittrade mänsklighet.

Så många gånger vi frestas att falla in i ett ursäktande, ett urskuldande. Vi ber om ursäkt, men- glömmer vi bort att be om förlåtelse???

Det finns mycket att be om förlåtelse för, men istället för att vara självrannsakande och ta ansvar, hamnar vi så lätt i urskuldande och ältande. Och nu talar jag förvisso om oss som enskilda människor men framför allt om oss som kyrka! Och jag misstänker djupt att det har sin grund i att vi inte vågar be om förlåtelse, och därför lever i skräck för draken, genom att vi går omkring och hukar för den och ursäktar oss själva fast att den sen länge är borta,

En kyrka som förminskar sig och ber om ursäkt för sig själv är inte en god förvaltare av nåden från en kärleksfull Gud. En sådan kyrka kommer inte att kunna förmedla nåd och upprättelse för andra, om den inte förstår att förlåtelse, nåd och upprättelse också gäller henne själv! En kyrka som ber om förlåtelse däremot, accepterar sin egen svaghet och skröplighet men framför allt, att Gud ständigt vill nytt liv och därmed tar den med sig erfarenheterna av sina fel och brister för att vandra framåt och med Guds hjälp skapa nya förutsättningar. En sådan kyrka tar sitt ansvar! En sådan kyrka är en god förvaltare av Guds nåd!

Det är du och jag som är kyrkan. Var och en är vi brustna och brutna. Utan egen förmåga att ställa allt till rätta, utan egen förmåga att alla gånger se vägen ut ur det dunkla kaosmörkret. Men precis som det brutna brödet är del av ett helt bröd, är vi som brutna och brustna människor del av en helhet. Del av samma kropp. Kristi Kropp. Guds kyrka i världen. Gud skapar en hel mänsklighet av brustna människor. Därför är vi inte isolerade varelser, därför fungerar det heller inte att leva som enskilda, isolerade varelser. Därför, när vi tittar närmre på det kan vi egentligen inte ta avstånd från det som varit i historien och säga att det där var då, det skulle aldrig kunna ske nu. Vi är fortfarande del av samma mänsklighet. Vi besitter samma svagheter och delar samma kaos, men vi delar också samma möjligheter till nytt liv, nya förutsättningar som Gud vill ge plats för. Med Paulus ord kan vi uttrycka det; Ögat kan inte säga till handen, jag behöver dig inte eftersom Ögat likväl som handen tillhör kroppen och de behöver varandra.

Göran kan inte på egen hand besegra draken. Inga människor kan döda drakar. Om ni går och tittar på Göran efter mässans slut ser ni att hans blick är fäst långt i fjärran. Det är den för att det en gång, när statyn var placerad på sin ursprungliga plats, sägs ha hängt ett krucifix i riddarens blickfång. Endast med blicken fäst på korset, det vill säga endast med Guds hjälp kan Göran besegra draken. Endast med Guds hjälp och som goda förvaltare av hans kärlek och förlåtelse genom nåd kan vi ta oss utanför de spiraler av våld, och hat som vi människor bygger upp och därmed isolerar oss från varandra. Vi är del av samma kyrka, vi är del av samma mänsklighet och endast tillsammans i gemenskap med varandra kan vi röra oss bort från det förflutna. Framåt, och med Guds hjälp skapa en bättre värld. Med Guds hjälp, genom att låta Gud skapa nya förutsättningar i våra liv. Genom att vi får lägga det gamla bakom oss i dopets kaosvatten, och varje dag på nytt resa på oss och istället ta del av det vatten som ger liv. Stolta och uppresta får vi vara som Guds skapelser, Kristi medarbetare.

En god förvaltare gömmer inte det hon har. Hon använder sig av gåvan och på så vis fördubblas dess värde. Som förvaltare av Guds kärlek ska vi därför inte gömma eller glömma oss själva. Låt oss istället se vad vi har, använda oss av oss själva och då också öka kärleken och nåden i våra egna och andras liv och över hela vår värld!