Predikan 13 e trefaldigheten, Medmänniskan 20100829

Är det inte lite omodernt ändå, det här med att älska sina fiender, att vända andra kinden till, att göra mer än vad som förväntas? Att vara vänlig mot människor vi inte ens känner, leder inte det bara till att vi kristna är lite lättare att köra med än andra människor?


Jag hörde någonstans, jag vet inte var, en undersökning som sa att människor idag har lättare att förstå vedergällningens filosofi, det vill säga hämnd och att ge igen, än kärleksbudet. Nog kan det vara så när jag tänker hur lätt Medmänniskor, blir Motmänniskor. Inte bara i mitt dagliga liv, i trafiken, utan också i medias rapporter om mördare, sexbrottslingar och krigshärdar.


Å andra sidan hör man än idag att vi i kyrkan föredrar att enbart prata om kärlek. Att det för Nya testamentet unika kärleksbudet säger åt oss att vi är älskade som vi är, kravlöst, oavsett hur mycket vi än misslyckas och att vi på grund av nåden därför kravlöst och buffligt kan bete oss mot våra medmänniskor hur vi än känner för och att det där med synd mest är nåt som kyrkan hittat på i en svunnen tid för att trycka ner människor i skorna? Men nej, Kärleksbudet är faktiskt inte unikt för Nya testamentet, utan är just vad de gamla lagarna i GT också handlar om, och det som jag just gav exempel på är vad Teologen Dietrich Bonheuffer skulle benämna som billig nåd!


Så, vad är det egentligen Jesus säger när han menar att vi ska vända andra kinden till och älska inte bara våra vänner, inte bara vår närmsta familj, utan också dem som vi har svårt för? Ja till och med dem som förföljer oss! (Däremot säger han inte att vi INTE får ha fiender… )


På en plats jag bodde för några år sedan bland kristna pacifister, såg jag varje morgon när jag kom ut i köket en lapp som någon klistrat upp. Som en slags ironisk motsats till alla krig som förs i religionens namn stod det: ”When Jesus said, ”Love your enemies” he probably ment we were not supposed to kill each other”.


Nej, jag tror inte heller att vi ska döda varann. För döden är allt det som livet inte är, och Gud vill i allra högsta grad liv för oss människor. Men det är inte bara våld och vapen som dödar. Också ord, handlingar och tankar kan bidra till en själslig död. För dödande är inget annat än hat i sin allra mest komprimerade form. Hat är inget annat än rädslor i en komprimerad form. Rädslor är det fenomenala byggmaterialet vi människor använder då vi bygger skyddande skal kring oss själva och särskiljer oss från andra. Vi tror att vi skyddar oss med hjälp av det där skalet. Men i själva verket späder vi på rädslorna, bygger upp murar MOT människor, skapar MOTmänniskor istället för MEDmänniskor, och vi blir ensamma. För visst kan vi vara rädda för så mycket? Rädda för att inte uppfylla kraven, att inte räcka till, att inte älska eller att älskas tillräckligt. Att inte duga i andras ögon, att inte få vara med. Ju mer vi försöker duga, desto mer putsar vi på skalet och ju hårdare blir det. Trots detta spricker det ibland. Och när det spricker, vet vi ibland inte vad vi ska ta oss till…


Till Guds folk, Israels folk, hörde man inte på grund av vare sig sina kvalitéer eller prestationer. Skönt va? Dit hörde man genom härkomst. Tänk att få tillhöra, bara genom att vara den jag är! Säkert innebar det lika mycket konflikter och orättvisor människor emellan, då som nu. Människor slogs på kinder, processade om skjortor och till och med hade ihjäl varandra. För att förhindra blodshämnd sade lagen öga för öga, tand för tand. Det hade alltså INTE med vedergällning att göra! Utan handlade om att ersätta den som skadats med rimliga proportioner. För att hålla lite ordning i det mänskliga kaoset, helt enkelt. Ja, rent av försöka verka för lite rimlig rättvisa, och värna om den svage bland all mänsklig galenskap.

Kort sagt: Till Israels folk, Guds folk, hör man till för den man är. Människor är människor, bråkar, slåss och har svårt att hålla sams och därför behövde man skydda varandra i gruppen. Att hamna utanför gruppen däremot, det var förenat med en säker död. Inget som Gud ville, inget som människan ville och inte heller något som någon människa kunde döma någon annan till. För gemenskapen behövdes för allas överlevnad. I ensamhet överlever ingen. Att leva som Guds folk, innebar att leva gemenskap, livets riktning.


Vi är Guds folk. Vi är kallade till att leva i livets riktning. Och vet ni vad? Till Guds folk hör man inte heller idag på grund av vare sig kvalitéer eller prestationer. Dit hör vi alla som de vi är, av nåd genom Jesu död och uppståndelse. Därför kan inte heller några onda gärningar i världen utestänga oss, eller någon annan heller för den delen därifrån. Ett synligt tecken för oss människor på detta, är dopet och nattvarden, där bröd och vin delas och dit ALLA är välkomna.

Att vara del av denna gemenskap, är att se att det mänskliga livet har ett oändligt värde inför Gud. Det är att se att Gud låter sin sol gå upp över onda så väl som goda. Vi alla är människor som lever i den här världen. Lever det liv som vi ibland, men inte alltid har makt över. Vi försöker så gott vi kan, leva och ta tillvara på de år som vi har fått här och nu. Ibland går det bättre och ibland går det sämre. Ibland går det inte bra alls och allt, inklusive vårt skal rasar samman.


Då får vi förlita oss på de andra bland Guds folk, att det finns andra människor, medmänniskor, som med Guds hjälp är villiga att se bortom, se igenom sprickorna i min spruckna fasad. Hjälpa mig att se livet igen, se strimman av ljus och hopp lysa genom den spruckna fasaden och se att med Guds hjälp finns det möjligheter att skapa nytt ur det trasiga.


Ingen av oss ska behöva bära livets mödor själv. Vi bär varandra och därför handlar den kristna tron inte om ett enskilt projekt, något som får mig att må bra enbart i stunden eller i krisen. Allt handlar om dig och mig i relation till varandra, till MEDmänniskan. Där vi får vara MEDskapande redskap för Guds kärlek och med dennes hjälp se att bakom varje skal, sprucket eller ej, finns en människa, skapad av Gud. En Guds människa. Att vara kristen är leva i en värld där inte alltid kärlek råder, och att i denna värld be om Guds hjälp att gå i Jesu spår och att inte vara MOT-människa, utan mod om att våga vara MED-människa.

God left behind

Foto: Daniel Talonia Aguilar


De lämnade Gud bakom sig
För något större och bättre
Visare och klokare

Sades det

Så de lämnade Gud bakom sig
För de ville inte låta sig styras
De ville själva styra
De ville själva köpa och veta

Ingen, nej ingen skulle sätta sig över dem
De ville ju vara fria
Obundna

Så de gav sig ut på egen hand
På obundenhetens och oberoendets resa
Ensamhetens projekt

Resan visade sig vara vacker, lång och svår
Den kantades av ont och gott
Stort och smått

De blev sina egna gudar
De blev varandras gudar
De blev varandras styrmän, vetenskapsmän, köpmän

De satte sig över varandra
De frigjorde sig och lade under sig
De köpte och visste
De skövlade och dödade

För den goda sakens skull
Sade man
För frihetens skull
Sade hon
För allas bästa
Sade de

För ingen kunde ju sätta sig över dem
De var ju fria och obundna
Och friare ville de bli

Längtan efter frihet som ett begär
Begäret som en besatthet
Friheten snärjde sig som en snara runt deras hals

Friheten blev deras boja
Gud hade de lämnat bakom sig

Var det Gud som var snaran, en kvarglömd tyngd hängandes längs deras rygg?
En rest från det förflutna?
Ibland sades det så

De sträckte sig ändå efter honom,
Guden. Gudomligheten
Detet, jaget, kosmoset

Nej, de ville helst inte nämna honom vid namn
Just som i de gamla dagarna, som de gamla profeterna
De ville helst inte definiera honom
För Gud är Den som Är,

Kanske var det ändå rädslan över att inte kunna greppa,
att förlora kontrollen som gjorde att definitionen och namnet uteblev

De hade placerat honom utom räckhåll. Utanför sina behov.
Därför var han nu så svår att få tag i,
Svår att få grepp om.

De kände honom inte.

Men Gud kände dem.
Gud var där.
Med dem.
Bakom dem.
Kring dem

Inom räckhåll.

Väntandes, med tålamod.

Redo att ta emot, vetandes om deras beroende när fallet kommer.

Predikan, 9e e Trefaldighet, Goda Förvaltare

Det är fasligt mycket våld i den här texten. Piskrapp och prygel. Inga trevligheter direkt. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket. Krav och ansvar. Var finns nåden och förlåtelsen?? Var finns den kärleksfulle Guden?? Ja, var finns nåden och förlåtelsen i vår värld över huvudtaget när våldet tar vid och fördömelsen slår hårt, var finns kärleken och omsorgen, när domarna viner, hat och orättvisa råder? Domarna, både från oss själva över andra och från andra över oss. Men kanske, kanske är vi ändå själva våra främsta och hårdaste domare.

När det gäller utsattheten och omsorgen om Guds minsta är domen hård mot den som försakar dessa små. När det gäller ett själviskt handlande för sitt eget bästa, på bekostnad av dessa de mest utsatta, då sparar inte Gud sin vrede över människorna.

Härom natten vällde vreden fram hos en av mina grannar. Det var fest i en av lägenheterna, eller i alla fall var det en av våra grannar som spelade fasligt hög musik. Vi var nog många som vredgades över att inte få den sömn vi alla behövde så väl. Tack och lov tog min granne mod till sig och fick tyst på oväsendet. Ja, kanske var det en helig vrede som vällde ut där i natten, som räddade nattsömnen för oss alla. Den som känner mig, vet hur min vrede, eller i alla fall lättretlighet och intolerans väcks när jag inte äter i tid, innan blodsockret hunnit sjunka. Jag tror inte jag är särskilt unik när det gäller det här, utan att det är ett ganska så allmänt drag hos oss människor. Om vi inte får det vi behöver i tid, så fungerar vi inte riktigt som vi ska. Vi mår dåligt, vi far illa, andra kanske till och med far illa som en följd. Vi människor behöver omsorg, om oss själva och om andra. Evangelietextens Herre är mån om sina tjänare. Han är en God Herre som vill se till att hans tjänstefolk får det de behöver. Han säger åt sin undersåte, sin anförtrodde att han skall se till att ha omsorg om tjänarna så att de får vad de behöver i rätt tid.

I den bibliska världen, var en tjänare någon som var livegen. Någon som var helt i händerna på sin herre, som inte ägde rätten till sitt eget
liv. Om det var en god herre, ja då levde tjänaren bra, om det var en illasinnad herre, då var det illa nog för tjänaren, som vid sidan av änkan, den faderlöse och främlingen var en av de minsta, en av de mest ringaktade och betydelselösa i samhället vid den här tiden. En av dem som den judiska lagen därför värnade särskilt om. Det är därför ett stort förtroende som han får, tjänaren i dagens evangelietext.

På många sätt är vi människor, liksom tjänaren livegna. Vi äger inte vårt eget liv. Vi äger inte makten över vårt eget liv och död. Livet är oss givet, vi föds och vi kan inte göra särskilt mycket åt det. Vi dör, och vi har inte heller helt och hållet makt över det. På många sätt kan vi påverka vårt liv. Men helt och hållet råder vi inte över det, det är oss givet. Det gör endast Gud. Gud som vill oss väl, Gud som vill oss det goda.

Det finns många olika herrar att ha i sitt liv. Kanske kan det vara en god idé att fråga sig då och då. Vilken Herre lyder jag under? Är det den Gode Herren, eller är det en illasinnad Herre, som inte alls är intresserad av att ge oss det vi behöver så att vi lever väl? I dagens samhälle är det populärt att vara sin egen Herre. Men hur blir det, om den egna Herren är en väldigt hård och självfördömande Herre? Eller en herre som bara bryr sig om sig själv, och struntar i nästan…

Ibland, när domarna blir för hårda från oss själva och andra, då kan det kännas som att vi inte riktigt orkar med. Som att vi inte orkar se verkligheten. Om vi har en Herre som är ondsint, kan det tänkas att vi inte vågar vara ärliga. Då är det enklare att sticka huvudet i sanden, låtsas som inget. Låtsas som det regnar.

Då blir plötsligt lögnes herre och inte sanningens Herre, den som styr våra liv. Sänd ditt ljus, och din sanning. Låt de leda mig…I lögnen nästlar vi in oss i oss själva. Vänder blickarna inåt och sätter upp murar mot våra medmänniskor. Ser inte de andra, ser inte medmänniskan, dessa Guds minsta…Nej, ”Lägg bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa” säger Paulus i dagens epistel. Men vem är då min nästa? Vem är denna minsta? Vem är förvaltaren? Det är väl inte mig Gud är arg på?? Och vad är det egentligen vi behöver?

Luther talade om människan som både simul justus et pecator. Både syndare och rättfärdig. Både förvaltare och tjänare, en av guds minsta. Jag är min egen nästa, och nästan är också den vi minst anar. Alla är vi de som riskerar att försakas, men också de som riskerar att försaka. Och det sker hela tiden. Var gång vi inte ser till att vi får det vi själva behöver, eller andra och hamnar i självförakt, eller föraktande, var gång vi avskiljer oss själva eller andra från att leva och ta del av livet av vardagslivet, drabbas vi av Guds väldiga vrede. Guds hårda dom, mot oss.

Gud blir vred när hans älskade människlighet far illa och lider. Men till skillnad från många andra Herrar i våra liv, så är detta en Herre vars vrede och dom lyfts bort från våra skuldror i den stund den är uttalad. Var och en som någon gång känt en stor skuld och blivit förlåten vet med sig lättnaden den innebär. Som om vi plötsligt ser att livet finns kvar, och bara är att leva! Detta vill Gud ge oss var dag! I stället för våra egna och andras eviga domar, får vi lita på Guds dom som följs av nåd och kärlek.

Detta är en gåva som är värd att förvalta. I den stund vi får del av nåden blir vi också förvaltare av den. Nåd och kärlek kan endast förvaltas genom att dela med sig av dem i överflöd. Med nåden följer med andra ord också ett ansvar. Ett ansvar emot nästan.

I nattvarden delas brödet lika mellan oss människor. Kyrkan är förvaltare av nådemedlen. De medel som förmedlar detta svårbegripliga som nåden är. På liknande sätt får vi tänka oss att vi delar nåden lika mellan oss och dem vi möter genom att möta våra medmänniskor, våra nästa, Guds minsta, med ett kärleksfullt, förlåtande och öppet sinnelag.

Förlåtelsen och nåden existerar, den är en verklighet. Och den blir synliggjord när vi människor delar den mellan oss.