Mord. Brodersmord. Hedersmord. Det värsta uttrycket för hat och ondska. Kanske började det där, med Kain. Brodern. Två bröder. Lika men ändå olika. Båda ger de av sig själva till varandra för att överleva där i vildmarken. I tidens början delar de livsvillkor för överlevnaden. Båda ger av det de har. Kain är herde, Abel odlar. Så ger de av sina gåvor för att offra till Guden. Guden som vill dem väl. Vi vet inte om de förväntar sig att få något igen. Så får Abel Guds gillande. Gud ser med välvilja på och tar emot Abels gåvor. Abel får tillbaka. Kain får det inte. Kain blir besviken, blir vred. Upplever Guds tystnad som bortvändhet. Han upplever denna bortvändhet så fruktansvärd att han sänker blicken. Vänder bort blicken i skam. För när Gud vänder bort sitt ansikte från oss, då skäms vi. Skammen blir avundsjuka som äter på vänskapen till brodern. Kains offer förtjänade ju också välbehag! Kain, storebrodern. Visst borde Gud se honom först? Missnöjdheten ligger där och gnager. Varför får han, varför inte jag? Missnöjdheten blir till hat. Hatet, som är den själsliga döden blir starkt, så starkt att det förblindar Kain att han slutligen dödar sin bror. Sin ende bror. Och då, efter mordet: Plötsligt upplever Kain hur Gud ser honom! Ser, men inte med välvilja utan med avsky och dom. Kain blir rädd och ljuger. Flyr. Flyr ut i ensamheten, ut i avskildheten och han vet inte vart!
A Guide to Perfect Living. Bilagan följde med morgontidningen häromdagen. Underbart! Fantastiska rum. Jag som behöver ett boende snart, ser och drömmer. Stora, rena ytor. ”Så här bor de som har lyckats här i livet” frasen från den gamla filmen Yrrol kommer till mig. Jaha, sådär är det kanske. Jag kommer aldrig få det sådär. Det är orättvist
Är det här de bor, de som lyckats? De som har stått emot prövningarna och fått Livets segerkrans (Jakobsbrevet)? Ja, istället för att själv se vad jag har och se att jag kanske också har del av livets segerkrans är det lätt att tänka så. Att jämföra med andra.
Så är jag på tunnelbanan en morgon. Jag känner inte av någon segerkrans. Möjligtvis en varm halsduk. Eller ett livets tunga ok? Rusningstrafiken. Det är snö ute. Det är mörkt. Det är tidigt. Människor bufflar sig fram. Jag också. Stiger på vid Hornstull. Aldrig någon sittplats till mig. Jag, arma lättirriterade, småaktiga människa.
Men i tunnelbanevagnen finns de alla. Bakom alla okända, morgontrötta ansikten finns de ensamma, de missunsamma, de lyckliga, världsförbättrarna, utsugarna, de otrogna, de som slår, de misshandlade, de som alltid ser sig som offer, de som alltid tar för sig, de arbetslösa, de som känner att de inte orkar stå upp för nåt, missbrukarna, de givmilda, de giriga, här finns till och med brodersmördare, hedersmördare, avundsjuka, sjuka, vacklande människor, och ja, här är jag med min småaktighet. Här är vi alla kämpande människor. Vi som är på väg i tunnelbanan till olika platser för att gå genom livet ytterligare en dag. Vi försöker göra vår del av livet. Vi som, utan att vi ibland ser det förärats med livets segerkrans. Herre Guds son, världens frälsare, förbarma dig över oss!
Kain mördar, och står därmed ensam. Han dömer sig därmed själv till ensamhet och rastlöshet och till att irra omkring i världen.
I skammen dömer vi oss själva lätt till ensamhet. Vi avgränsar oss. Säger att vi inte får höra till. Vi sluter oss och ger näring åt mörkret, ”Vik hädan Satan” säger Jesus till Petrus. Avundsjukan blir hat, som i värsta fall leder till död. Om inte ett brodersmord, så ett själsligt mord på oss själva. Skammen gör att vi sänker blicken och gör oss blinda för att se att vi faktiskt är omgivna av bröder och systrar. Att vi alla hör alla samman, att vi delar livsvillkor, och vi kan offra och ge av oss till varandra, för varandra. Att vi alla redan fått del av livets segerkrans.
I tunnelbanan den där morgonen blev vi alla människor. Av samma skot och korn, av kött och blod. Här är vi idag, mer och mindre kända för varandra. Bakom våra ansikten finns liv. Mänskliga liv. Vi är här med våra mer och mindre smickrande sidor. Vi blir hela enbart i gemenskapen med varandra. Så blir det brutna brödet del av vårt kött och blod, och vi blir alla delar av en och samma kropp, Kristi kropp.
Ingen av oss vet exakt vad Abel offrade, vad hans avsikt var. Vi vet bara vad vi själva offrar. Allt vi offrar som leder till liv är gott. Kanske var han mallig, Abel. Kanske var han riktigt retlig, sådär som bara syskon kan vara. Bror Duktig! Kanske förtjänade Kain Guds välsignelse mer. Kanske förtjänar du och jag välsignelsen mer än väl. Men det är inte det som är poängen. Välsignelsen kan inte förtjänas. Den kan bara fås och tas emot. Att gå ärans och stolthetens väg, det är inte vad det handlar om. Att gå Kärlekens väg är att offra sin egen stolthet för kärleken till sin nästa. Det är att ödmjuka sig för prövningarna, vilket inte är det samma som att duka under för dem
Det är att våga tro att Gud alltid finns där, att han aldrig vänder sitt ansikte ifrån någon enda av oss utan vill ge oss av sin välsignelse och liv i överflöd.
