Predikan, Fjärde söndagen efter trefalighet. Att inte döma

Att inte döma. Jesu ord kan tyckas vara hårda ord och ändå milda. Hårda och kravfyllda för den som blivit orättvist behandlad, milda och kravlösa för den som borde blivit dömd men istället får allt förlåtet.

I en undersökning som gjordes för ett tag sedan ansåg människor i allmänhet att kyrkan inte ska vara politisk. Kyrkan ska finnas där i krissituationer, vid högtider, men ska egentligen inte lägga sig i så väldigt mycket mer.

Kyrkans uppgift är att ta ställning, skanderade däremot biskop Brunne häromdagen i en debattartikel i Expressen. Ja, biskopen har fått mycket kritik för att hon är för politisk. Men, är inte det bra? Jag menar, kyrkan har väl genom historien gjort sig känd för bakåtsträvande åsikter där homosexuella, judar, svarta, bara för att nämna några, har farit illa därför att man med bibeln i högsta hugg hävdat rätten till att ha slavar, att förkasta homosexuella och judar. Och, kanske just det: låtit bli att döma?

En feg kyrka som tillät judar att utrotas under andra världskriget, eller en handfallen kyrka som var för blind för att se mänskligheten, hela mänskligheten med Guds ögon i de människor som fängslades som slavar i 1800-talets USA. En kyrka som inte vågade ta ställning, inte vågade döma dem som föraktar och förnedrar dem som älskar någon av samma kön. En kyrka som inte vågade stå för sig själv, för vad den egentligen tror: På människans unika värde.

Eller var det rent av så att det var just en ställningstagande och dömande kyrka som gjorde denna förintelse möjlig? Judarna dödade ju Jesus. Kyrkan tog ställning, stod upp för sig själv och dömde med rätta dess eget oskyldiga offers mördare, judarna. Dessa kom därför att föraktas, hånas, hatas och slutligen mördas i en fasansfull förintelse. Vi kan fortsätta att tala om hur Israel sedan i sin tur verkar helt blinda för att man numera behandlar Palestinierna på samma usla sätt…

Den mobbade blir mobbare. Det är klassiskt mänskligt och förekommer redan på dagisnivå.

För några veckor sedan gjorde prästerna i Danderyds församling en resa till Strassbourg. Temat var ondska och vi besökte ett koncentrationslägger. Högt uppe i de vackra, grönbeklädda bergen låg lägret, en före detta rekreationsort. Naturen var vidunderligt vacker. Hur kunde något sådant hemskt ha skett just här? Hur kunde detta ske över huvudtaget? Hur kunde så många oskyldiga människor utrotas på detta vidriga sätt? Det var svårt att inte döma. Var det rent av så att det var något fel på tyskarna vid den här tiden? Hur kunde de? Hur kunde det komma sig att så många människor hade bott i lägrets närhet där tusentals människor utrotades, utan att någon gjorde någonting!? Utan att någon enda vare sig tog ställning, eller fördömde?

Kanske kan vi inte förstå den grymhet som sker i vår värld. Det är då lättare att distansera sig, hitta en syndabock.

För, det var inte bara judarna som dödade Jesus, det var inte bara tyskarna som dödade judarna. Vi kommer ingen vart förrän vi inser att det var också du och jag. Att vi alla har del av världens bortvändhet från Gud och människor.

Oj, nu står jag då här och är sådär jobbigt religiös igen och predikar synd och skuld! Helt omodernt dessutom! Vi som hade det så trevligt!

Flisor och bjälkar. När Gud ser på sin mänsklighet är det med sitt allseende öga som ser på djupet. Ögat som ser med kärlek men också med dom. Men, ögat som också alltid frikänner.

I José Saramagos bok, Blindheten drabbar en mystisk sjukdom invånarna i en stad och alla smittas med blindhet. Alla utom en. Människors värdighet och självrespekt förfaller bit för bit. Jag tolkar Saramago så att med den andliga blindheten följer oförmågan att se sin nästa. Men det värsta är, trots allt inte, enligt Saramago att vara blind. Det värsta är att vara den enda seende som är kvar. För trots sin fullgoda syn, är det så lätt att den seende tar efter de blindas beteende. Ja, det kan rent av vara förenat med livsfara att vara seende i de blindas land…

Den blinde behöver ledas, helst då inte av en blind som Jesus förnuftigt påpekar…Men också en seende människa behöver vägledning för att inte gå vilse. Hon kan välja att rikta sin blick uppåt mot Gud och mot mänskligheten eller att vända den nedåt, inåt mot sig själv och då går hon rätt vad det är in i något…

Gud vill hjälpa oss att istället öppna blicken, öppna våra ögon för att se hela synfältet, för att se att människorna omkring oss, liksom vi själva, har ett oändligt värde och hör samman. Gud vill öppna våra ögon och hjälpa oss att inte förkasta en endaste människa, men hjälpa oss och leda oss för att verka inte mot människor men mot det mänskliga lidandet i vår värld.

Vad vi än bär på som gör att vi hukar oss, slår ner vår blick, inte tror att vi får höra till, möta de andras blickar, så vill Gud lyfta det från våra axlar. Gud förlåter oss alltid. För Gud är den som ser också i det fördolda.

Kyrkans uppgift är att ta ställning. Det kanske är så? Vad vet jag. Och när det kommer till stora politiska händelser i vår värld, kan det säkert behövas både domstolsprocesser och att stora ledare ställs till svars.

Men poängen med den här predikan är att oavsett om vi råkar hamna på den sida kyrkan, samhället, familjen eller bekantskapskretsen just i denna tid tar ställning för eller emot är vi alla inom synfältet för Guds allseende öga.

Du är Guds älskade, utvalde och Gud vill förlåta dig ständigt för det som varit, så att du ska kunna gå mot framtiden, upprätt, stolt tillsammans med Guds hela mänsklighet kallad till att älska dig själv och dina medmänniskor. Förlåta dem och dig själv framför att döma och göra din del i att uppliva världen med kärlek.

Predikan, Påskdagen 20110424, Från död till liv

Påskdag. Ja, det är också en dag att gå i kyrkan….för att lyssna på smått galna, helt orealistiska texter. Vi har en riktig fiskehistoria idag. Den handlar om hur en stor jättefisk slukar en människa, Jona, som överlever inne i fiskens buk för att sedan spottas upp levande på land igen! Eller, för att inte tala om berättelsen om Jesus. Han som kom och gjorde stora anspråk. Men som folket tog ner från sin piedestal. Rejält, dessutom. Ner, ner, ner…ner från höga hästar, eller en åsna var det ju som han red in på i Jerusalem där på Palmsöndagen, ner från värdigheten, ner från mänskligheten, ner i smutsen, i skammen, ända ner till dödsriket. Inget konstigt med det, att tillintetgöra en människa, det är ju inte så svårt, men, att han uppstod från de döda! Alla våra rationella sinnen slår ju helt bakut och signalerar: det här kan vi inte tro på!

Kan ni berättelsen om Jona? En del av er minns den säkert från det att ni var barn. Jona, tänkte sig en karriär som domsprofet – ni vet en sådan som far fram och förkunnar dom över folken- får ett uppdrag av sin arbetsgivare, Gud. Uppdraget är att bege sig till staden Nineve. Något som Jona inte är särskilt sugen på. Han vill inte alls dit. Folk är så dryga där, en helt vanlig, tråkig småstad, med vanliga tråkiga människor, varför bry sig om dem? NEJ- ”ge mig lite äventyr istället”, tänker Jona och ger sig ut till sjöss. Väl till sjöss kommer ett rejält oväder. Stormen sliter och river i det lilla skeppet, och den förmodat ganska vana besättningen visste tillslut inte hur de skulle hantera situationen. De stod maktlösa inför stormen. Någons måste ju felet vara. Vid den här tiden trodde man att det var Guds vrede som drabbade om det gick illa. De får veta att Jona är en domsprofet. Står I Guds tjänst och är på flykt undan Gud. Till och med simpla fiskare, besättningsmän som de är, vet att det är fördömt att försöka fly undan Gud. Jona vet ju det han också, så villigt låter han sig kastas överbord. Och skeppet räddas.

Där är nu Jona, när vi hör dagens GT-text. Utkastad och utlämnad helt och hållet till sig själv, mitt i det kaotiska havets djup, ropar han till Gud. Sjögräs vill dra honom än djupare ned, vattnets tyngd trycker honom mot botten. Kanske är det rent av en räddning att den stora fisken kommer och slukar honom hel och levande?

Berättelsen om Jona slutar med att han motvillig går tillbaka till Nineve. Gör som Gud har sagt. Agerar som en domsprofet bör, och förkunnar dom över folket: Ändra er, vänd om, eller så ska ni förgås, så ska ni döden dö! Kanske har han sin egen upplevelse från valens buk i färskt minne. Fick han lida, så nog ska dessa lata tråkmånsar till Ninevebor också få lida.

Men, så sker det värsta som kan ske i en domsprofets karriär. Folket lyssnar till honom! De ändrar sina destruktiva, själviska beteenden. De börjar bry sig om varandra, öppnar upp och börjar leva och handla i självutgivande kärlek. Tänk vilken makt Guds ord kan ha ändå! Makt att förändra, makt att låta kärlek flöda också genom den mest stenhårda, tillknäppta människa. Jona vet inte vad han ska ta sig till. Han är slut som profet! För vem lyssnar på en domsprofet om domen uteblir? Han sitter och tycker synd om sig själv utanför staden, i öknen. Solen bränner nästan sönder honom. Då låter Gud ett träd växa upp och ge honom skugga. Jona blir nöjd. Men, så låter Gud trädet vissna ner och dö. Jona blir arg, tycker än mer synd om sig själv, allt går emot honom, ja han kan lika gärna dö. Då säger Gud till honom: Men Jona, om du bekymrar dig för att trädet, som du inte gjort något för att det ska växa upp dör, tror du då inte att jag bryr mig om och vill rädda alla dessa människor jag har skapat, också i den minsta i den lilla betydelselösa stad Nineve?

Nu lämnar vi Jona en stund.

Så ofta vi talar om så mycket ont som sker i Guds och religionens namn. Så sällan vi talar om hur mycket gott som också är möjligt i Guds namn!

Härom kvällen såg jag filmen Gudar och Människor. Den handlar om några franska munkar som bemöter islamistisk fundamentalism och mördande genom ickevåld, med ett näst intill övermänskligt mod och styrka de får av sin tro.

En recensent gav goda recensioner åt filmen, men så avslutade han: Fast sådär goda människor finns inte…

Gör det inte? Nej, vårt förnuft säger oss att ingen kan vara god utan orsak. Självutgivande kärlek, den som ger utan att förväntar sig att få igen, går bortom förnuft och rationalitet.

Vi förflyttar oss igen. Hur var det då år 33 i Jerusalem? Det judiska folket väntade, och längtade efter befrielse. Förtryckta under det romerska imperiet hade de lite utrymme att leva som fria människor. Det var ett subtilt, långsamt förtryck som de levde under. Inte alls så dramatiskt som det Jona upplevde i valfiskens buk, eller det brutala våld folket i filmen utsattes för. Men kanske var känslan av att dras ned mot botten densamma. Ner, ner, ner. Ner i ovärdigheten. En situation inte olik det förtryck som sker runt om i vår värld också idag. Kanske inte heller olikt det förtryck vi som trygga västerlänningar många gånger utövar på oss själva i att duga och räcka till.

En frälsare kom, en befriare. En människa, en gudomlig sådan, som gav Israels folk hopp, mod, inspiration att tro på sin värdighet, att resa sig och stå upprätt mot maktens förtryck, mot skammen att tillhöra ”fel” folk..

Befrielsen från politiskt förtryck uteblev. Mätbara resultat saknades.

Likt en misslyckad domsprofet, har vi nu en till synes misslyckad befriare. Vem lyssnar på en sådan om befrielsen uteblir? Han sitter inte och tycker synd om sig själv, men han gråter, han har ångest. Han dör.

Hans följeslagare och vänner, lärjungarna, de gråter, de kastas ut till hjälplöshet, lever i ett vakuum, i en sorg utan dess like. Som om hela världens mörker omsluter dem och vilar på deras axlar, som om de dras ner, ner, ner. Ner i skam och misströstan från allt de trott och hoppas på. Än mer, än djupare än innan frälsaren kom.

Vem kan tro på befrielse när allt hopp är ute, när allt tycks vara för sent? När förtvivlan är total. När också Gud, den som ger liv har dött, då är allt bara död och mörker.

Det finns inget rationellt i att en jättefisk äter upp en människa som överlever, eller att en människa uppstår från de döda. Inget rationellt i världen kan heller förklara strimman av hopp i hopplöshetens mörka hav. Platsen där inte bara Jona och lärjungarna utan också du och jag kan befinna oss då och då. Men Gud verkar bortom det rationella. Gud har gett oss livet! Han har en gång för alla kallat oss ut ur grottan, ut ur graven, tillbaka till livet!

Varför söker ni den levande bland de döda? Ja, varför grottar vi i det som en gång varit, i det som håller oss tillbaka? Sorgen måste få sin tid, jovisst. Men sen, varför envisas vi med att leta bland gravarna, bland stenarna, låta oss bindas med sorgens bindlar i hat och bitterhet? För han var död, men han lever igen! Han har uppstått! Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden! Livet har återvänt och det är här framför oss just nu!

Predikan, Jungfru Marie Bebådelsedag, 20110327, Guds mäktiga verk

Det är något märkligt med Maria. Det är något märkligt med hur en ung, värnlös tonårsflicka, uppvuxen i ett samhälle där kvinnor och i synnerhet väldigt unga, ogifta kvinnor inte hade någon röst, kan väcka så mycket känslor och provokation!

Det är märkligt hur en flicka som föder sitt barn utanför samhällets alla konventioner blir moder till dem alla, till världens kristna, och samtidigt fått stå modell för allt vad sociala konventioner heter och därmed gärna och ofta utestängt dem som inte passat in,

Det är märkligt hur en flicka med ett sådant mod och en sådan styrka, en sådan rebell som hon är då hon går emot allt vad dessa sociala konventioner heter. Hur hon kan ha blivit så ratad, hatad och förnedrad av kvinnorörelser genom tiderna!

Inte fullt lika märkligt är det kanske att kyrkan har kuvat henne och gjort henne till en ganska så ofarlig och kraftlös kvinna, som sitter på sin stol med en nedslagen blick ….

Det är inte lätt att vara Maria! Ansatt från alla håll! Från kyrkan, från protestanter, från feminister, från biologister, från humanister. Anklagad för att vara en dålig förebild för kvinnor i att så totalt ge upp sig själv. Upphöjd till att vara en gudomliggjord himladrottning ett ouppnåeligt ideal. Använd, till att vara ännu ett sätt för den kyrka som många gånger genom historien varit rent sexualfientlig, för att belägga sexualiteten som något smutsigt och dåligt genom att åkalla jungfrufödsel.

Men så böjer hon sig just inte för någon annan än för Gud själv. Så hon bryr sig faktiskt inte. Hon följer sin egen väg- nej, förlåt hon följer faktiskt Guds väg!

Guds väg, som alltid leder till kärlek, liv och frihet för oss människor! Oavsett vår livssituation! Ja, hon väcker många känslor, den lilla flickan!

Idag berättar vi om kvinnorna. Om den gamla kvinnan Hanna. Hon levde också hon utanför samhällets konventioner. Det var en stor skam vid den här tiden att förbli barnlös. Hanna var gammal och barnlös.

Vi berättar om Maria. Hon blir gravid utanför äktenskapet. Vid den här tiden var det inte bara opassande och något som människor pratade om bakom ryggen, utan något som ledde till total utstötning från samhället.

För den som befinner sig i utkanten i periferin kan det tyckas omöjligt att ha en plats att vara betydelsefull. För Gud är ingenting omöjligt! Säger ängeln Gabriel.

Också för den som befinner sig i samhällets utkant, och det kanske inte alltid syns utanpå, finns Gud alltid där. När människor ser till centrum ser den allseende Gud också till marginalen. Vi kristna vill ofta tro att vi är de marginaliserades försvarare, och bör nog göra vårt bästa också för att vara det, men eftersom vi är människor och del av samhällets normer, är det ofta svårt för oss att se vem som verkligen är den marginaliserade! Det är så svårt att se på ytan vad som egentligen försigår därinunder…

Du har funnit nåd hos Gud! Du ska bära Gud inom dig!

Men hur ska det gå till? Jag…är ju bara..jag! Jag duger inte!

Helig ande skall komma över dig. Säger Gabriel. Och så säger han: Var inte rädd! Var inte rädd, Maria! Det kommer att bli bra!

Maria sade: Må det ske med mig som du har sagt.

I största rädsla, kanske i största desperation är det som hon ödmjukar sig inför Gud och möter framtiden. Och vad annat kan hon göra? I sin mänsklighet, i sin ungdom, i sin utsatthet och skörhet låter hon sig fyllas av Guds ande. Så får hon mod och tillit att möta framtiden, den ovissa framtiden, så som den kommer med sina svårigheter men också mod att ta emot och öppna upp för de gåvor Gud gett henne.

Vi människor sätter upp drömmar och mål för våra liv. Ibland blir drömmarna besannade och vi får leva vår dröm åtminstone för en stund. Ibland blir det inte som vi tänkt oss. Drömmen och strävan efter utbildningen som jag inte kom in på eller klarade, jobbet som jag inte fick, längtan efter familj och barn som aldrig blev. Sorgen och saknaden efter barnet som dog, äktenskapet, förhållandet som gick i kras. Så många par som kämpar mot barnlöshet. En man ser tillbaka på sitt 32åriga liv och minns olyckan när han som femtonårig levnadsglad och moppekörande tonåring körde in i en lastbil. Den gjorde honom till en halvförlamad krympling, samhällets kuf. Maria är den unga flickan som drömmer om framtiden. Men framtiden blev inte heller som hon först tänkt sig. Hanna är den gamla kvinnan som gett upp drömmarna, som i efterhand ser att livet inte blev som hon velat. Som hon tänkt, som accepterat sitt öde som barnlös och därför utstött kvinna.

Att ödmjukt böja sig för Gud och ta emot livet, sådant som det är, det är inte lätt, men det är inte att förödmjuka sig. Hur märkligt det än kan låta är det just i denna ödmjukelse som det största modet ligger och som kraften att stå upprätt kommer! Guds väg leder alltid till kärlek och liv. Detta gäller för var och en av oss, hur fel det än tycks ha blivit, hur liten jag än verkar känna mig!

I Maria möts det himmelska och det jordiska. I Maria blir Gud mänsklig, och människligheten gudomlig. Genom Maria blir Gud en av oss, och känner och delar vår utsatthet och besvikelse, ångest och ensamhet. Men vi blir också gudomliggjorda, och har med Guds hjälp möjlighet att resa oss!

För Gud är inget omöjligt! Därför kan vi festa mitt i fastan, glädjas mitt i sorgen. Gud vill hjälpa oss att skapa mening och mål, också i det som blev annorlunda, som blev på ett annat sätt än vad vi tänkt oss.

Kanske har kyrkan ibland gjort en höna av en fjäder när det gäller det här med jungfrufödseln. Den har stått i vägen för många som har velat tro. Ändå kan vi inte plocka bort den. Det handlar om att lika omöjligt som det kan tyckas vara att liv skapas i kroppen på en kvinna som aldrig haft samlag, lika omöjligt kan det tyckas att livsmodet ska komma tillbaka i sorgen, styrkan i svagheten, meningen i meningslösheten.

Men för Gud är allt möjligt, och med Guds hjälp kan vi ledas mot den väg där liv får bryta fram på de mest omöjliga platser, också hos dig och hos mig!

Predikan, Andra söndagen i fastan, Den kämpande tron 20110320

Vad ska man tro egentligen? Vad är tro? Det finns så många kamper, det finns så mycket kämpande. Kanske är min egen inre kamp ibland tillräcklig? Kanske blir min egen inre kamp ibland ett offer för navelskåderi och självupptagenhet?

Idag har vi detta underbara tema. Kamp Den kämpande tron. Bön, fasta och kamp. Livet är rätt tufft, eller hur….Vi kristna, vi kämpar och lider…lite mer än andra, och det gör nog att vi lever lite mer äkta och sant än andra.. eller? Ja, finns inte kampen, så kan vi alltid söka upp den!

Samtidigt så vet vi, är det ju också ett faktum att den ständigt pågår- kampen. Kampen i våra liv. Kampen mellan ont och gott, kampen om det goda. Inom oss och utanför oss. Vad är gott? Är det verkligen gott att hälla ut en flaska dyrbar balsam? Den hade ju kunnat säljas och pengarna hade kunnat gå till de fattiga! Är det verkligen gott att anställa en Imam i Svenska Kyrkan? Tjänsten hade ju kunnat gå till en präst? Är det verkligen rätt av FN att gå in med trupper i Libyen? I Kyrkans tidning uppmanas denna vecka till mediefasta, är det verkligen bra, nu när det händer så mycket i vår värld?

Vad är ont och vad är gott? Vad ska man tro?

Kvinnan med nardusbalsamet är en av de viktigaste berättelserna i nya testamentet, det märker vi inte bara genom att berättelsen förekommer i alla fyra evangelierna, utan också genom att texten säger att det ska berättas om denna kvinna under lång tid. Hon gjorde alltså något mycket speciellt. I Lukas evangelium får vi veta att hon var en ”synderska”. Det behövdes förmodligen inte mycket till för att vara en synderska vid den här tiden. Att vara kvinna var nog, många gånger tillräckligt. Jag slår upp i ett bibellexikon:

En text med den intrikata titeln: ”Jesus och kvinnorna”. Där står det att kvinnorna var mycket begränsade vid den här tiden. Det var till och med så att ett tecken på djup fromhet var att inte tilltala kvinnor. En fromhetssyn som burits med alltför länge genom tiden, kan tyckas. En bön som man bad löd: ”Välsignad vare du Herre, som inte har skapat mig till kvinna.”

Mot den här bakgrunden kan vi förstå att det är en mycket modig kvinna som knäfaller inför Jesu fötter, vi kan också konstatera att Jesus var MYCKET kontroversiell som möter kvinnan på ögonhöjd. Att överhuvudtaget vistas i detta rum med män, men att sedan dessutom våga knäfalla och ödmjuka sig inför en man som mycket väl hade kunnat tillintetgöra henne och förödmjuka henne igen, det tyder på ett stort mod! Det tyder på en stor frihet! Från både henne och Jesus.

Kanske är det därför som berättelsen avslutas med att hur det överallt ska berättas om denna kvinna, om hennes mod! Om bådas mod! För det är ett möte mellan två fria människor!

För mig kom den här berättelsen att bli aktuell i veckan, när jag hade min far på besök. Han hade sovit över och duschade på morgonen. Jag hade visat var han kunde ta en handduk i badrummet, men jag glömde visa vilket schampo han kunde ta. Istället för att ta det vanliga, billiga, så tog han mitt dyra, exklusiva Kerastas balsam. Till för mitt långa hår. När jag såg att han använt det, och dessutom verkade ha tagit mer eller mindre halva flaskan blev jag först vansinnig! Typiskt pappa!

Som kvinna och präst är det alltid vanskligt att blanda in fäder i såna här sammanhang, med risk för att tillskrivas patriarkal underordning, särskilt om jag börjar jämställa min far med Jesus, och det var alltså inte poängen…dessutom är den här berättelsen kanske på många sätt raka motsatsen till dagens evangelieberättelse, eftersom jag då inte alls agerade som denna fria kvinna som i ödmjukhet ville sin medmänniska väl.

Nåja, efter en sekund av stigande blodtryck, lugnade jag ner mig och tänkte i mitt stilla sinne, Tack gode Gud att jag har en pappa. Tack Gode Gud att jag har en pappa som inte bara åker femtio mil för att hälsa på mig utan som dessutom har hår!

Kanske är det ändå något av detta som Jesus menar när han säger: ”De fattiga har ni alltid hos er, men jag kommer inte alltid att vara hos er.” Vad är det som betyder något? Vad är gott? Kanske tar vi ibland det viktigaste i våra liv för givet. Kanske blir ibland sökandet efter det högre goda det som gör att vi missar det goda här och nu, det goda i livet, det goda i de närmaste människorna runt omkring oss?

För att söka det goda, för att urskilja det goda, kan vi kanske ibland behöva dra oss tillbaka. Bort från den här världens stress, från det ekorrhjul som ibland går lite väl mycket i spinn. Det berättas ju att också Jesus gjorde det ibland. Att värna om det inre livet. Det är kanske vad fastan på många sätt handlar om.

Men det var alltid för att komma tillbaka till människorna som Jesus drog sig undan. Ja, slutligen kom han återigen tillbaka också från döden! Och han har lovat att komma tillbaka till oss ännu en gång vid tidens slut!

Att fasta är något gott, att skänka pengar är något gott. Men kanske är det ibland lättare att göra religiösa stordåd än att öppna ögonen när någon i vår närhet behöver oss. Just så som lärjungarna ville; skänka pengar till de fattiga för att slippa se denna pinsamma synderska till kvinna röra vid Jesus. Så länge vi inte inser att vi är i relation till andra människor, blir bön, fasta och andlighet något verklighetsfrånvänt, världsfrånvänt, ja rent av människofrånvänt. Därför kanske det ibland till och med kan vara bättre att festa och leva i människokärlek, än att fasta och leva i världsfrånvändhet?

Att be om att få vara Guds seende ögon i världen, det tror jag bland annat är vad den kristna tron handlar om. Att be om öppnade ögon för att se på varandra, på sig själv med Guds ögon istället för föraktets ögon. Guds ögon som ser oss som fria människor. Det är många gånger en kamp, det är inte alltid självklart, enkelt eller lätt och i ärlighetens namn tror jag inte alltid att det sker med ett leende på läpparna. Det kan många gånger handla om att övervinna den där första impulsen av ilska, eller rent av hatiskhet. Den där ilskan eller hatet som ju faktiskt också binder oss själva i ofrihet.

Kanske är vägen till frihet, den frihet kvinnan tycks ha fått i mötet med Jesus, många gånger en kamp. Kanske kan den kampen både vara av yttre och inre karaktär. Kampen om övertygelsen om att det egna och andras värde är oändligt, och likvärdigt, oavsett denna världens strukturer och uppbyggnader. I den kämpande tron blir det därför tydligt att den kamp för frihet som sker i ditt och mitt inre, är samma kamp som sker bland folket i Nordafrika eller den kamp som sker för överlevnad i Japan På så sätt angår vi varandra, på så sätt bär vi och bör vi bära varandras kamper och delar varandras segrar!

Tron på att denna frihet är en sanning, en verklighet, kan vara svår att hålla fast vid, och därför kan kampen många gånger vara tuff och faktiskt kräva bön och avskildhet. Men kampen, bönen och avskildheten är inte själva målet. När vi talar om den kämpande tron, är det alltid med det befriande målet i sikte. Friheten för oss själva och andra!

Det är när vi vågar denna tro, som tron får konsekvenser i livet, vårt eget och andras! Det är också då som vi ser att hur ensamt det än kan kännas, är vi i denna kamp tillsammans!

Predikan, Fastlagssöndagen, Kärlekens väg, 20110306

I dag vibrerar luften av känslor! Glädje och förväntan inför årets påskfirande i Jerusalem, blandat med en oro och en bävan som är så tjock att det nästan går att ta på den! Ni vet hur det kan kännas när man är på väg mot något obehagligt. Man vet att man måste gå igenom det, trots att det kommer bli svårt, rent av göra ont!

Jesus vet att det är just i Jerusalem som det oundvikliga ska ske. Händelserna börjar dra ihop sig så smått, och nu börjar också lärjungarna förstå att det börjar bli farligt att vandra med Jesus. Han var inte oproblematisk i sin tid. Inte helt bekväm i alla kretsar med sin klarsynthet. De var rädda och fyllda av bävan. Så, för tredje gången berättar Jesus för sina närmaste vad det är som väntar, att han ska lida och dö. Kommer de finnas där? Kommer de att stå kvar? Eller kommer också de att överge honom i sista stund? Det är då, lärjungarna har mage att be Jesus om att få de bästa platserna i himmelriket för egen del!

Trots tydliga stråk av oro i denna text, så är det fastlagssöndagen idag! Vi går alltså inte in i fastan förrän på onsdag! Än så länge festar vi och gläds! Förr i tiden, och i sydligare länder så var dessa dagar i fastlagen då som man åt gott, och riktigt frossade inför vad som komma skulle. 40 dagar utan fest, utan fet mat, utan kött. Carni val- köttfest.

Fastan, vad innebär det egentligen? Att avstå, kanske vi tänker. Kanske har Muslimernas Ramadan lärt oss och gjort oss mer uppmärksamma på vår egen fasta? Att avstå från viss mat, från cigaretter? Ja, en del lyckas visst få till ett hälsoprojekt av fastan, men det är inte vad det är tänkt för!

I vårt land, kan fastlagsriset påminna oss om torftigheten. Askes. Är det rent av så att det är detta vi tänker på överhuvudtaget, då vi tänker på kristen tro? Askes, bön och fasta. På Internet läste jag häromdagen om en person som sa att hon inte kunde vara glad, därför att världen ser ut som den gör. Att avstå från det goda i sitt eget liv i solidaritet med lidande människor, är det detta det innebär att vara kristen?

Men, så lätt som solidaritet med lidande människor blir solidaritet med lidandet, framför solidaritet med människor? Solidaritet med lidandet, tror jag inte bara är farligt, utan också rent koketteri…som lärjungarna ungefär, som ville åt bästa platsen själv!

Nej, om vi tolkar fastan som solidaritet, bör det vara med människor, oavsett om de lider eller ej. Inte med lidandet!

I fastan påminns vi nämligen om vår egen och andras mänsklighet. Att vi går den här vandringen med varandra, lever detta korta liv sida vid sida. När vi inser det. Ja, då ser vi kanske också vad det är som verkligen betyder något i livet. Då kanske det rent av är som så att vi blir beredda att offra något av det som håller oss tillbaka, håller oss ifrån att älska och förlåta varandra! Offra vår egen bitterhet, vår egen sårade stolthet, vår egen trygga sfär, våra egna ältanden om småsaker och oförrätter…vårt eget koketteri?

Älska är inte detsamma som att tycka om! Jag påminner mig själv ofta om Martin Luther King som sa: Det är tur att Jesus sa att vi ska älska våra fiender, och inte tycka om dem. För det är riktigt, riktigt svårt att ”tycka om” vissa människor. Älska… det är så mycket djupare än att tycka om. Det har inte med känslor och sentimentalitet att göra utan är att på djupet inse att vi är alla människor. Det är att bära respekt för det levande, det skapade. Guds skapelse, våra medmänniskor. Bortom klass, ras, kön och någon annan tillhörighet som vi delar in vår mänsklighet i.

Därför är kyrkan inte en åsiktsgemenskap, där vi måste tycka lika eller vara lika för att vara med! Att kyrkan är en kärlekens gemenskap innebär inte att vi alltid är sams. Det innebär inte att vi alltid tycker om varandra. Det innebär inte att jag har en samhörighet med dig för att din existens gynnar min existens, eller för att du stöttar mig i min politiska eller kyrkliga åsikt. Det innebär att du är här därför att du är människa, likaväl som att jag är här för att jag är människa. Skapade av en livgivande Gud, kallade av denne till att älska och bejaka livet för oss alla!

När nu går in i fastan och när vi alldeles strax ska be förbönen, som den sjungna litanian, som kan uppfattas som ett uppräknande av allt destruktivt och svårt i denna värld, är det inte för att gotta oss i problemen. Det är inte heller för att vi ska förstora upp våra svagheter, våra brister och slå på oss själva och vår syndfullhet. Inte heller är det för att ta på oss ett ok att bära all världens lidanden på våra axlar. NEJ! Helt fel! Den korsfästes gest är inte en sluten gest i hukande, utan en öppen gest i omfamnande och givande.

Festa och var glad medan tid är! Så gjorde också Jesus när han samma kväll som han greps i Getsemanse trädgård, bjöd in sina närmsta vänner till den fest som vi minns genom nattvarden!

Fasta för att påminn dig om din mänsklighet och därigenom din dödlighet! För det är först när vi inser vår dödlighet som vi på allvar också kan leva! Och det är när vi inser vår mänsklighet vi också kan bejaka andra människor i deras mänsklighet. Till och med de självupptagna lärjungarna.

Kärlekens väg kan också kallas lidandets väg. Kärlekens väg är den väg som Jesus går rakt emot Golgata, rakt emot döden på korset.

Att älska innebär att älska också när det inte känns som att jag vill. När jag inte tycker om. När det känns svårt och det till och med kan göra ont. När jag är rädd och fylld av bävan!

Vid nattvardsbordet delar vi festmåltid i bröd och vin med människor genom tid och rum över hela vår värld, med mördare och bedragare, med kungar, slagerstjärnor och nobelpristagare. Där får du och jag vår del av bröd och vin. Där är vi alla ett.

När Jesus vandrade lidandets väg som ledde fram till döden på korset. Var det inte slut där. Det var på korset som han öppnade upp för världen och för allt som lever och allt som lider. Inte för att stanna där och låta lidande och död få sista ordet, utan för att spränga dödens gränser och uppstå till kärlek och liv, liv i evighet!

Predikan, andra söndagen efter trefaldighet, Livets källa, 20110116

Ibland predikar jag över texter som det verkar finnas hur mycket som helst att hämta ur. Ibland är det svårare. Som idag t ex. Evangelietexten (GT och episteln med för den delen) har tett sig som en mur för mig in i det längsta.

Samma söndag förra året, hade handlat om Kvinnan vid Sykars brunn. Yes. Kul text! Jesus som ser de marginaliserade. I detta fall en illa ansedd kvinna.

Nästa år, första årgångens texter, kommer det att handla om Bröllopet i Kana. Jesus går på kalas, har mamma-trots och gör vatten till vin. Skoj.

Båda har dessutom ganska givna kopplingar till temat idag som är Livets källa. Men i år, den tredje årgångens texter….! Jesus är ur-snurrig just här!

Får jag fråga er, var det NÅGON av er som hängde med i vad Jesus egentligen sa i evangelietexten????

Jo, han sade. Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt….

Vittnande hit och vittnande dit. Jag vet inte om vi har några domare eller jurister här ibland oss, och jag är inte särskilt kunnig inom rättsväsendet. Men jag vet att om det är något man inte kan göra så är det att vittna om sig själv i en rättegång. Det ger helt enkelt ingen rättslig bärkraft. Det behövs vittnande från annat håll också.

När författaren till Johannesevangeliet ville berätta om att Jesus verkligen var Guds son, den som ger liv, behövde detta beläggas med vittnesbörd. Trots att Jesus själv visste att den enda bekräftelsen han behövde, var den från Gud. Någon annan behövdes som bekräftade att han stod i direktkontakt med Gud. Johannes döparen var ett sådant vittne.

Jag såg filmen ”Miraklet i Lourdes”. En ms-sjuk kvinna åker till Jungfrun av Lourdes källa, den som sägs hela de sjukas åkommor. Titt som tätt sker där ett under, ett helande. Många människor reser tillsammans i grupp. Tänk om de ska få helas! Tänk om de ska bli befriade från sjukdom och lidande, från allt det som håller dem tillbaka och begränsar dem att som vanliga människor leva livet fullt ut. De flesta präster som är med på resan, är ganska skeptiska till det här med kroppsligt helande. De menar att det handlar om ett inre helande. Kanske vill de inte inge falska förhoppningar?

Så är de på plats. I vad som liknar ett slags heligt "Sällskapsresan". Alla olika typer av människor. Många sjuka, många ensamma. De äter, de har trevligt. De längtar och de hoppas på att bli botade om inte från kroppsliga åkommor, så åtminstone från ensamheten några dagar. Så blir HON, kvinnan botad. Undret sker. Källan helar och läker verkligen inte bara själen utan också kroppen! Hon reser sig från rullstolen, och går!

När kvinnan botats sker något märkligt. Undret, det som alla väntat på, sker. Men vågar man verkligen tro på det? För kvinnan själv behövs ingen annan bekräftelse. Hon vet att hon rest sig. Att livet nu flödar genom henne. Hon drömmer och ser framför sig allt som hon nu kan ägna sitt liv åt! Alla kan se det livgivande undret. Beviset på Guds existens finns plötsligt där så påtagligt framför ögonen på dem. Men istället för att tron och hoppet bekräftas, eller att de blir styrkta av detta som sker, börjar avundsjuka och missunsamhet att gnaga i människornas inre. Varför hon? Varför inte någon annan, varför inte jag? Hade ändå inte någon annan förtjänat bättre att botas?

Ibland kan det tyckas lika omöjligt för oss att resa på oss, som om vi vore lama, som om vi vore sjuka i förlamning. I det livlösa, kan det tyckas omöjligt att det någon gång skulle spira fram liv.

Det är lätt att då söka kraften och styrkan, källan till liv utanför sig själv i yttre bekräftelse. Kanske är det inte bekräftelse i form av ett mirakel, i att bli botade från fysisk sjukdom vi alla gånger söker. Men kanske söker vi bevis på vår egen existens, på livets värde i andra människors bekräftelse? Genom jobb, från utbildningar från status av olika slag, vi ser på andra som tycks ha välsignelsen. Som har det bättre. Borde de ha det så bra? Varför inte jag? Istället för att minnas att den enda bekräftelsen finns hos Gud. Källan till liv är att lita till Gud. Att leva i beroende till Gud och låta livet flöda. Just som Jesus vet, att han redan står i fullkomligt beroende till Gud. Just som den botade kvinnan vet, att hon i sig själv inte kunnat resa på sig.

Men hur gör man det då? Vad innebär det att leva i beroende till Gud? Hur låter man livet flöda? Det är ju så mycket som står i vägen!

Om vi ser på vår omvärld, på naturen. Kanske är det som psalmisten skriver att hela skapelsen vittnar om Guds storhet om Guds härlighet och livgivande flöde. I den mest frusna mark, i den kalaste natur tror vi det knappt nu, men vår erfarenhet säger oss att snart spriar livet där. I den mörkaste vinter börjar snart ljuset komma tillbaka Och utan att vi kan göra något åt det, utan att vi förtjänar det så går det inte att hålla tillbaka våren när den kommer!

Vare sig vi förtjänar det eller ej, vare sig det verkar troligt eller ej, så säger våra samlade erfarenheter oss att liv kan flöda fram. Också hos oss! Kanske handlar det om öppenhet, tänker jag. Tecknet på att Jesus står i relation till Gud är de goda gärningar han gör. Tecknet på att vi står i relation till Gud är att vi lever i öppenhet, i kärlek gentemot varandra.

Det är att leva sin tro. Då kropp och själ är ett.

Kanske handlar det om att leva med öppenhet inför det till synes omöjliga. I en evangelietext som tycks snudd på omöjlig kan strömmar av liv strömma fram, om vi vågar ge oss till tåls och knacka på. På samma sätt kan vi ge människor en chans, genom att leva i öppenhet och kärleksfullhet gentemot också den som inte verkar ha något att komma med kan finnas liv.

Genom att våga knacka på dörren till det svåra, till det till synes omöjliga, kan dörrar öppnas och möjligheter flöda fram. Det är att våga sin tillit, våga sin öppenhet sitt beroende till att Gud ger liv.

Predikan Söndagen efter nyår, Guds Hus, 20110102

”Vem du än är som inträder i detta tempel, glöm icke att det är Guds hus. Lämna det icke utan en bön för dig själv och för dem som här förkunna och höra Guds ord. ” orden var inramade och mötte mig i porten till den gamla träkyrkan, på den västgötska landsbygden.

Orden vittnade om hur denna plats, dit människor sökt Gud i över 1000 år, fortfarande, trots att där sällan firas gudstjänst, är en avskild, helgad plats för möte mellan Gud och människa.

Behöver vi kyrkan? Kan man inte möta Gud var som helst? Och behöver det vara ”heligare” i kyrkan än någon annanstans? Det kan ju så lätt kännas lite stelt med den där heligheten…

Frågan kan tyckas relevant i en tid där antal gudstjänstbesök verkar minska, och begreppet helighet verkar vara något som ingen använt sedan Karl den tolvtes tid. Är allt heligt, eller är inget är heligt? Finns Gud mindre hos människorna på shoppingcentret, hemma i stugvärmen, åtminstone i skogen, i naturen? Finns Gud mer hos oss, de få av oss som sökt oss hit till Guds hus denna söndag?

Bibeln är full av berättelser om hur människor, vanliga människor när de minst anar det möter Gud. Vi har berättelsen om Jakob som brottas med Gud i natten, eller den när han möter änglar som klättrar upp och ner på en stege. Moses möter Gud uppe på ett berg. Gemensamt för dessa berättelser är, att efter mötet med Gud har skett, är människan fylld av vördnad. Jakob säger: ”Här är porten till himmelen. Här är Guds hus”. Och han reser en sten och kallar platsen för Beth-el som betyder Guds hus. Också Mose bygger ett hus, eller ett tält åt Gud efter sitt Gudsmöte.

Det verkar vara som så, att när vi människor upplever ett möte med Gud, behöver vi också en plats där vi kan tillbe honom. En plats, avskild, för att påminna oss om detta stora som förändrar oss.

När Jesus kom till, Jerusalems tempel, till det som sades vara Guds hus var det för att möta Gud. Men han mötte inte Gud. Det han mötte var ett verksamhetshus, en saluhall till för sig själv, som såg människorna som kom dit, snarare som potentiella offer för utsugning och kommers, än som Guds heliga skapelser.

Jesus blev inte bara lite irriterad, han blev rasande och kastade ut allt vad försäljare och utsugare hette!

”Men, kan verkligen Gud bo på jorden?” Frågar sig Salomo i dagens gammaltestamentliga text. ”Bor inte Gud i himlen, långt ifrån oss alla?”

När Gud kommer till jorden gör han det som människa. Det Gudomliga får en boning, ett hus, i en mänsklig kropp. Så möts det gudomliga och det mänskliga i julnattens under. Och Guds hus är för denna stund ett obetydligt stall. Vi människor är också Guds hus, Vi är Beth-el, platsen där Gud bor.

Jaha, så om Gud då bor i oss…vad ska vi då med kyrkor till?

När de gamla gotiska katedralerna byggdes, ni vet de där med kryssvalv och höga fönster, tänkte man sig dem som en bild av människan. Människan, katedralen, med sitt outgrundliga och dunkla inre, som lyses upp av Gudsljuset, fylldes av Gudsanden som strömmade in genom de höga fönstren. Än idag står de kvar, kyrkorna, och påminner oss om något annorlunda. Något annat än vår vardag.

Men en kyrka, trots sin skönhet, sin arkitektur, sin konst, sin historia, är utan sin församling bara ett tomt skal. Den är fortfarande en påminnelse om Guds helighet, men det är de heliga människorna som gör kyrkan helig. Vi behöver dessa våra fredade zoner, men poängen är att se Gud i varandra. Att låta Guds kärlek strömma över och mellan oss.

Heliga människor slår sig samman, med sin längtan, med sitt sökande, med sin förhoppning om att det ska finnas något annat. Något litet annat av denna verklighet.

Men, det är nu också viktigt är att minnas att Guds hus, Guds församling inte är en åsiktsgemenskap. Guds hus är där som vi människor upplåter plats för honom, där vi ser varandra som heliga oavsett åsikt eller tillhörighet.

Och så länge där firas gudstjänst, så länge lovsången ljuder och ordet predikas är vi del också av hela den himmelska kyrkan. Just nu sitter människor i Enebybergskyrkan, i Adolf Fredriks kyrka, i Lund och i Göteborg, men också i Paris, London och New York. Och vare sig församlingen består av två eller tvåhundra människor är vi del av samma gudstjänstgemenskap med alla dessa människor över hela vår värld.

Vi är alla Guds hus. Guds heliga tempel. Att vörda Gud är att vörda detta tempel. I en värld som säger ”inget är heligt”, säger Gud till oss: ”allt är heligt”. Människan är helig..

Predikan, Julotta i Jällby kyrka 20101226,

Juletid är resandets tid. Snökaos som orsakar tågkaos och flygkaos, och vi är många som försenas till våra resmål. På Stockholms Central var suckan tung, gråten förtvivlad och svordomarna grova... Oklara besked. Ingen som visste, ingen information. Vi hänvisades än hit, än dit i ovisshet om vilket spår tåget skulle gå ifrån, än till spår 11 än till spår 12… Väl på tåget var en kvinna nära, nära till gråten. Uppgiven över att inte ha någon plats för sig och sina barn. Hon fick en kopp kaffe som tröst.

Juletid är hemvändandets tid. Många reser land och rike runt. En del av oss reser hem till nära och kära, hem till barndoms jular. Hem till invanda platser, där tiden vid en första anblick har stått stilla och där tryggheten finns i en i övrigt snabbt föränderlig värld. Andra reser bort till exotiska platser, bort från kyla och mörker till solvarma stränder och semesterparadis. När det är julhelg tar många av oss några dagars paus från vardagens bekymmer, lite ledighet och vila mitt i arbete och strävan.

Juletid är också för många kaosets tid. Värmen, kärleken och ljuset. Budskapet om fred och frid som vi matas av i dessa dagar, tycks vara långt borta från det egna livet, och snarare vara till för någon annan. Ja, under julen påminns vi än mer om känslan av att vara utanför den feststämning och gemenskap som alla andra verkar ha. Familjen som splittrats i skilsmässa, makan eller maken som dött bort under året, rädslan för missbruk och misshandel i familjen gör att ensamheten, tomheten som finns kvar känns än mer ensam och tung att bära under julhelgen. Ja, mitt i glädjen finns kanske också den allra svåraste och tyngsta sorgen,

Josef och Maria var också de på resande fot i dessa tider. Precis som många av oss, var de hemvändande, till platsen Josef kom ifrån. Inte heller denna resa var problemfri. Inte heller Josefs och Marias liv var problemfria. Att bli gravid sådär, utanför äktenskapet. Det var inte bara en fråga om heder och rykte utan också om ren överlevnad. Att sedan över huvud taget ge sig ut och resa höggravid… och sedan, väl framme, när de trodde de skulle få andas ut och få vila. Då fanns det ingen plats att slå sig ner. Frågan är om det inte var gravidmagen på den unga ogifta flickan som gjorde att värdhusvärdarna nekade dem rum? Rykten sprids ju så fort…Oavsett vilket. Ratade och utestängda, vandrade de i ovisshet än hit, än dit. Från dörr till dörr. En snickare och hans fästmö, enkla människor från en obetydlig bygd, vem bryr sig om dem?.… Ensamma, frusna och i behov av vatten, värme och mänsklig kontakt. En kvinna i sitt mest sårbara tillstånd, då hon när som helst ska till att föda, utlämnad till otrygghet. Slutligen fick de ändå en plats, förvisade till utkanten av staden till det gamla stallet. Där befann de sig utanför stadens gemenskap. Anandes värme och ljus på håll, när räddningen för världens mänsklighet föddes.

Ända sedan 500-talet har människor firat julotta. Gått upp långt före gryningen, för att möta och välkomna barnet som föds. Sluta upp bakom herdarna, som var först på plats vid stallet, och stämma in i änglakörens jubel över undret som skett! Också här i den magraste av bygder, i den minsta av byar, långt ifrån julens händelsers centrum, byggdes en liten träkyrka 1000 år senare, för att påminna om detta, även om prästen inte hade tid förrän på annandagen, har Jällbyborna sedan dess fått ta vid och också vi får stämma in i änglasången och ta del av budskapet om världens räddning.

För här i julottan, upphör tiden och världsordningen vänds upp och ner. Här möts det förflutna och nutiden, och vi går mot en gemensam framtid. Här blir Gud mänsklig, för att människan, vi ska bli gudomlig. För att Gud ska bli ett i var och en av oss. Här är det minsta barnet, den som världen tillber. Här hyllas och äras de fattigaste av mäktiga kungar. Här är det de åsidosatta, de i utanförskap, som står i världens och tidens centrum.

Julnattens händelse är ingen isolerad händelse. Också i denna natt år 2010 föds Jesusbarnet, världens räddning. Också denna natt kommer Gud till jorden för att bli människa och vi människor blir Guds söner och döttrar då vi gör plats för honom i våra hjärtan.

När världsordningen omkullkastas i julens mysterium, blir det omöjliga möjligt. Då bryter ljuset fram och har makt över mörkret, rosor blommar ur den bistraste snön, vi får tro och hoppas på frid i ofriden. Tro på att livet kan bryta fram ur hopplöshetens mörka och bistra vargtimma. Vi som enskilda människor, vare sig vi firar julen i ensamhet eller i gemenskap, får stämma in tillsammans med människor genom tid och rum tillsammans med herdar och änglar, med människor på flykt, med dem som har glädjen att leva i trygghet, med kungar, med dem som gått före och dem som kommer efter…. Tillsammans med alla dessa, med varandra, får vi glädjas åt den lilla strimman av hopp, som bryter fram i gryningstimman ur den mörka natten.

Predikan Domsöndagen, Kristi Återkomst, 20101121

Att hålla dom! Döda som ska höra Guds röst, och återuppstå till liv! Nä, nu är det bara för mycket! Vad har det här med oss att göra, egentligen! Vi som sitter här, lever ju våra liv väl och bra. Varför ska vi bry oss om vad som händer sen? Dessutom, det där med en dömande Gud. Måste vi verkligen tro på det? Kan vi inte bara säga att allt är bra, att vi ska vara snälla mot varandra, så räcker det så, och att alla kan väl få komma till Gud när de dör. Måste vi dömas? Jag tycker faktiskt det låter lite hårt och gammaldags! Vi gör väl som vi vill, eller?

Den som tror på mitt ord har evigt liv. Han har övergått från döden till livet, säger Jesus…Vilket ord? Vad är det för ord vi ska tro på? Fadern äger livet, sonen äger därmed också livet. Att äga liv! Kan man göra det för det första? Ja, Gud kanske kan. Gud som skapar och ger livet till oss.

Vi är skapade och därmed kallade till liv. Att födas säger vi varken ja eller nej till det bara sker. Det är oss givet, som en gåva. Men alla är vi kallade till att säga ja till livet. Bejaka det levande, bejaka varandra. Vi är därmed alla kallade till att vara kärleksfulla människor, Guds medskapande medvandrare på livets och kärlekens väg.

På den vägen är vi omgivna av medvandrare, av medmänniskor. Människor som oss. De kan vara ganska lätta att stöta in i, att trampa på och bli trampade av. Och det lustiga är att det händer oftast när jag är som bäst upptagen med att själv försöka röra mig rätt och riktigt på den där vägen! Ibland bryter Gudsljuset in. Och i det ljuset ser vi att vi alla är medmänniskor som delar liv med varandra och försöker göra vårt bästa för att leva livet så gott vi kan. Kallade att vandra i samma riktning, mot livet, mot ljuset, mot kärleken!

Ok, så då är det väl bara att knata på och vandra den där vägen, då? Jag vill vara kärleksfull. Punkt. Så jag börjar vandra. Härligt! Det går bra. Att vara kärleksfull ger mig dessutom en massa fördelar! Människor gillar mig, jag får vänner. Blir omtyckt. Kärlekens väg, ja det funkar! Men så dyker det upp ett litet dilemma. En del människor verkar ju inte alls tänka som jag om vad som är kärleksfullt. Ja, en del verkar ju inte ens bry sig…varför ska jag då bry mig om dem…med ens vet jag knappt vad som är att leva i kärlek om vare sig mig själv eller min nästa. Rätt vad det är kommer det en annan människa och får mig helt ur kurs på den där vägen… och oj, oj vad svårt det är att hålla kursen då, det går undan och…oj, där hamnade jag helt bort åt skogen. Krash! BOOM! BANG!…”Hallå, det blev fel nu. Vad gör jag då? Kan någon hjälpa mig?” Jag ropar ut i tomheten. Kanske finns det nån som hör? Eller så är jag bara tyst. Hoppas ingen ska märka detta missöde….

Vad händer då när vi missar vägen, när vi rör oss bort från kärlekens och livets väg? Bort från det som är livgivande och skapande? När vi missar målet och hamnar i tomma intet. Ja, antingen reser vi oss snabbt, rädda för att någon ska ha sett vårt fall, ni vet som när man halkar på gatan och hoppas att ingen såg, rädda att visa att vi är vilse vandrar vi vidare i obestämd riktning och ja..vi kanske hittar rätt..eller så gör vi det inte. Jag sitter där i intetheten och ropar till nån förmodad, efterlängtad som skulle kunna hjälpa ”Hallå, hej…hur vilsen får man vara egentligen? För jag är nog ganska vilse nu…”

Ja, så dyker han upp där mitt i intetheten. Jesus Kristus heter han. Det lyser när han kommer. Han lyser upp kring mig där i vilsenheten, och oj, plötsligt ser jag hur vilse jag är. Min första reaktion är att gömma mig för honom. Skäms inte så lite. Tänker att jag gjort så mycket knasigheter nu och är inte så lite hopplös jag. Att jag egentligen inte förtjänar annat än att lulla runt här i ödemarken. Själv. Det är lugnast så för oss alla. Så slipper vi trampa på varandra igen jag och medmänniskorna.

Ljusgubben, han Jesus Kristus, tar mig i handen, ler och säger.. Hej! Gudamänniska, ska du med tillbaks?

Jag reser mig lite och säger urskuldande: ”Jo, vi är ju alla kallade till att vara kärleksfulla varelser här och nu..jag vet och jag har försökt! Men det är inte alltid lätt ska du veta! Vem kan vara allseende? Vem kan veta fullt ut att han eller hon handlar exakt rätt, jämt och ständigt? Vi har ju inte hela bilden. Inte andra heller. Ibland känner jag därför att jag måste förställa mig, för att människor ska se mig och acceptera mig. Alla dessa domar som viner runt mina öron. Andra dömer mig, utan att se mig för den jag är! Ja, ibland dömer jag andra också…”

”Kanske är den egna domen den värsta?” frågar han mig?

Ja, kanske är den egna domen den värsta. Den jag ger mig själv och den jag ger andra. Kanske är det den som dömer oss till förtappelsen, till ensamhet, mörker och evig död?

Domens dag, är seendets dag. Det är då Gud ser på oss med sina kärleksfulla ögon, i omsorg. ”Älskade människa, säger han till oss: Du vet att jag vill dig väl. Du vet att jag vill liv i oändlighet för dig! För dig och alla dina medvandrare på livets väg! Jag kallar er alla till liv. En dag ska jag möta er alla, då ska all ovisshet, all osäkerhet och rädsla förintas. Då behöver du inte längre fly från dina egna eller andras domar. För jag är den som ser, jag är den som vill dig ytterst väl. Nu ska kärleken, den fullkomliga kärleken få råda i ditt och alla andras liv! Lilla, kära människa. Du försöker så mycket, du vill så väl. Jag vet hur svårt det är, jag har varit där. Jag vet hur svårt det är när människor sviker, när människor man litar på inte lever upp till ens förväntningar. Jag har varit i kampen. Därför vet jag. Jag har omsorg om dig och om alla de andra. Vad ni än gör vill jag hjälpa er varje dag tillbaka till kärlekens och livets väg ni ska inte gå under här i intetheten. Tro på mitt ord! Kom till mig. Jag är vägen, jag är sanningen, ja- det är jag som är livet, livet i oändlighet! ”

Predikan Alla helgons Dag 20101106

Tänk er en butik med vackra, felfria porslinsföremål! Tänk er de rena, blanka ytorna som polerats näst intill spegelblanka. Tänk er hur vackra, dyrbara vaser står på piedestaler runt om i butiken.

Vi släpper den bilden ett tag och landar här, och nu. Idag är det Alla helgons dag, och vi tänker särskilt på helgonen, och på de döda. Ibland får våra döda helgonstatus. Helgon är något som vi ofta tänker oss felfria, upphöjda på piedestal och svåråtkomliga för oss själva. Men vad är egentligen ett helgon?

Kanske handlar det inte främst om felfriheten, tänker jag? Kanske handlar det inte om att sätta någon på piedestal, ni vet ju säkert hur lätt piedestaler far omkull om man inte skyddar dem.

Tänk er nu tillbaka till butiken. Tänk nu att det råkar hända sig att ett litet livfullt barn med spring i benen kommer in. Oj! Risken att något faller omkull och går sönder är stor! Tänk er då att leva ert liv i en sån butik full med vackra felfria porslinsföremål!

Ibland tror jag att vi ändå lever lite på det sättet. Rädslan för det svåra eller oväntade, som ju rent krasst är en del av livet, kan göra att vi skyddar oss själva, in till den grad att vi avgränsar oss från det levande livet självt. Men i värsta fall går vi då också miste om så mycket av det här livets skönhet, människors kärlek och värme. Och vad som är värt att minnas: vi förnekar också världen vår egen inneboende potentiella kärlek, och ljus!

Jesus säger åt oss i evangeliet att vi är salt och ljus för världen. Lite hotfullt kan det nog kännas när han säger att vi lika gärna kastas ut om vi inte är salta nog. Och ljuset, ja det måste brinna. Annars?? Annars, måste han väl mena….att det blir mörkt..?

Ja, nu är det ju sådär. Att den här världen visserligen innehåller en hel massa skönhet, kärlek och värme. Men så finns det ju också mycket mörker! I våra enskilda liv, som sorg, ensamhet, och saknad men också utanför oss både på hemmaplan och på bortaplan finns mörkret. Jag tror att den första ingivelsen de allra flesta av oss får när det gäller det här mörkret och det svåra, ja kanske också när den ofrånkomliga döden inträffar, är att vi helst bara vill fly bort från alltihop! För att slippa det! Men ibland kan vi inte fly!

Ungefär som om man skulle ha sönder en av de där dyrbara vaserna i en sån där fin butik! Tänk er: Första reaktionen skulle för väldigt många av oss vara, att fly, fortast möjligt! Att fly förödelsen, slippa skammen över det där dyrbara som gått sönder. Lämna det åt någon annan. Låta någon annan ta hand om min förödelse. Ja, kanske låta någon annan ta skulden för det. Till och med låta någon annan betala priset!

Den tidigare biskopen Nathan Söderblom sa att ett helgon är ”någon som genom sitt sätt att leva visar på Guds närvaro i den här världen”.

Jag tänker att ett helgon också är: ” Någon som stannar kvar, när han eller hon inte behövt”.

Ett helgon kanske är den som, utan att bära all världens mörker själv på sina axlar, ändå gör mörkret lite ljusare och tyngden lite lättare för dem som lever i sorgen, i fattigdomen ja i vilket mörker det än må vara, och i stunden inte tycks kunna ta sig därifrån.

Men, blir det inte lätt lite livsförnekande detta, som att vi snudd på ska uppsöka lidandet, att det upphöjs? Nej, jag tror inte att det är poängen. Däremot tror jag att ett helgon är så medveten om denna världens mörker och livets skörhet, att han eller hon därför har en stark kärlek till livet och människorna!

Så jag utökar min definition av ett helgon till: ”En människa som drivs av kärlek till livet, till människor och till Gud snarare än att låta rädsla och hat få styra, som därför hellre omfamnar än avgränsar.”

Ibland talas det om Kyrkan som en samling helgon, en skara vittnen, vittnen till den uppståndne Jesus. Många helgon var i kristenhetens början också martyrer. Martyr betyder vittne. I de första århundrandena av vår kyrkas existens, var det så vanligt att dessa kristna avrättades, att ordet martyr därför kom att förknippas med lidande och död.

Att vara ett vittne till uppståndelsen. Till att livet bryter igenom mörker och död. Till en tro på att sorg och saknad inte får sista ordet, att människors liv i lidande inte saknar mening därför att varje liv är oändligt värdefullt i sig. Ett helgon är därför inte någon hjälte som alltid är tapper och oövervinnerlig, men följer inte heller sin första ingivelse att fly, utan stannar kvar. Av kärlek och av medmänsklighet.

Ni är världens ljus säger Jesus. Ni är dessa vittnen. Ni vet ju om att ni bär ljuset inom er. Inte av egen kraft, inte därför att ni själva klarar av att leva fläckfritt, på piedestal. Utan därför att ni är människor, skapade av en livgivande Gud, som fyllt er med sin livgivande ande.

Ofta tänker vi på stordåd när vi tänker på helgon. Moder Teresa var ett av dessa. En bok där hennes brev till sina biktfäder sammanställts har fått titeln ”Kom, var mitt ljus”. Moder Teresa, som själv var ett ljus för så många människor brottades under stora delar av livet med ett inre mörker. Hon visste därför att hon själv behövde be om ljus, både från Gud och människor. Kanske är ett helgon därför inte bara den som själv är modig och står kvar, utan också inser sitt eget behov av ljus från andra.

Vi må vara vackra, sköra och dyrbara som vaser, men det finns en skillnad. Vi saknar inte innehåll. Vi är fyllda av Guds skaparandes ljus, vare sig vi tror det eller ej.

Men när barnet kommer in i butiken och far runt full av liv och lek, när vi konfronteras med livet, ja vad händer då?

Barnet, Jesus Kristus, kom som ett barn till den här världen, för att visa på livet! För att fara runt bland dyrbara vaser, och när de faller och går i kras (för det gör de, det händer ständigt med oss människor), kan det göra så väldigt ont, men samtidigt strömmar gudsljuset då som mest ut genom skärvorna. Och Jesus stannar kvar, fast att han inte behöver. Och helar våra skärvor, våra brutna kroppar tillsammans med andra. Så blir vi fastän många del av en och samma kropp, samma helhet. I nattvarden blir vi hela med varandra och med de människor som dött ifrån oss. Så visar han oss att livet är det som pågår här och nu!

Men hur var det nu med saltet då? Jag tror att Jesus använder humor här. (Humor ska verkligen inte underskattas! Det sägs att också Moder Teresa var humoristisk i sitt sätt att vara.) Salt är nämligen alltid salt, och kan inte mista sin sälta. Saltet mister sin sälta bara när det inte används. Innestängt i sin behållare är det poänglöst.
Det är bara när det lämnar sin behållare som det blir sälta och kan sätta krydda på tillvaron.

Vi är salt, vi är dyrbara som vaser, vars innehåll måste ut ur våra hållare för att delas med andra. Vi är alla kallade av Gud att vara helgon. Inte på piedestal, men att se Guds ljus i oss själva och i andra. Inte till att vara felfria, men till att vara människor bland människor, vi är kallade att stanna kvar och finnas där för varandra. Så som Gud alltid stannar kvar hos oss och går före oss, bredvid oss och bakom oss.

Predikan 13 e trefaldigheten, Medmänniskan 20100829

Är det inte lite omodernt ändå, det här med att älska sina fiender, att vända andra kinden till, att göra mer än vad som förväntas? Att vara vänlig mot människor vi inte ens känner, leder inte det bara till att vi kristna är lite lättare att köra med än andra människor?


Jag hörde någonstans, jag vet inte var, en undersökning som sa att människor idag har lättare att förstå vedergällningens filosofi, det vill säga hämnd och att ge igen, än kärleksbudet. Nog kan det vara så när jag tänker hur lätt Medmänniskor, blir Motmänniskor. Inte bara i mitt dagliga liv, i trafiken, utan också i medias rapporter om mördare, sexbrottslingar och krigshärdar.


Å andra sidan hör man än idag att vi i kyrkan föredrar att enbart prata om kärlek. Att det för Nya testamentet unika kärleksbudet säger åt oss att vi är älskade som vi är, kravlöst, oavsett hur mycket vi än misslyckas och att vi på grund av nåden därför kravlöst och buffligt kan bete oss mot våra medmänniskor hur vi än känner för och att det där med synd mest är nåt som kyrkan hittat på i en svunnen tid för att trycka ner människor i skorna? Men nej, Kärleksbudet är faktiskt inte unikt för Nya testamentet, utan är just vad de gamla lagarna i GT också handlar om, och det som jag just gav exempel på är vad Teologen Dietrich Bonheuffer skulle benämna som billig nåd!


Så, vad är det egentligen Jesus säger när han menar att vi ska vända andra kinden till och älska inte bara våra vänner, inte bara vår närmsta familj, utan också dem som vi har svårt för? Ja till och med dem som förföljer oss! (Däremot säger han inte att vi INTE får ha fiender… )


På en plats jag bodde för några år sedan bland kristna pacifister, såg jag varje morgon när jag kom ut i köket en lapp som någon klistrat upp. Som en slags ironisk motsats till alla krig som förs i religionens namn stod det: ”When Jesus said, ”Love your enemies” he probably ment we were not supposed to kill each other”.


Nej, jag tror inte heller att vi ska döda varann. För döden är allt det som livet inte är, och Gud vill i allra högsta grad liv för oss människor. Men det är inte bara våld och vapen som dödar. Också ord, handlingar och tankar kan bidra till en själslig död. För dödande är inget annat än hat i sin allra mest komprimerade form. Hat är inget annat än rädslor i en komprimerad form. Rädslor är det fenomenala byggmaterialet vi människor använder då vi bygger skyddande skal kring oss själva och särskiljer oss från andra. Vi tror att vi skyddar oss med hjälp av det där skalet. Men i själva verket späder vi på rädslorna, bygger upp murar MOT människor, skapar MOTmänniskor istället för MEDmänniskor, och vi blir ensamma. För visst kan vi vara rädda för så mycket? Rädda för att inte uppfylla kraven, att inte räcka till, att inte älska eller att älskas tillräckligt. Att inte duga i andras ögon, att inte få vara med. Ju mer vi försöker duga, desto mer putsar vi på skalet och ju hårdare blir det. Trots detta spricker det ibland. Och när det spricker, vet vi ibland inte vad vi ska ta oss till…


Till Guds folk, Israels folk, hörde man inte på grund av vare sig sina kvalitéer eller prestationer. Skönt va? Dit hörde man genom härkomst. Tänk att få tillhöra, bara genom att vara den jag är! Säkert innebar det lika mycket konflikter och orättvisor människor emellan, då som nu. Människor slogs på kinder, processade om skjortor och till och med hade ihjäl varandra. För att förhindra blodshämnd sade lagen öga för öga, tand för tand. Det hade alltså INTE med vedergällning att göra! Utan handlade om att ersätta den som skadats med rimliga proportioner. För att hålla lite ordning i det mänskliga kaoset, helt enkelt. Ja, rent av försöka verka för lite rimlig rättvisa, och värna om den svage bland all mänsklig galenskap.

Kort sagt: Till Israels folk, Guds folk, hör man till för den man är. Människor är människor, bråkar, slåss och har svårt att hålla sams och därför behövde man skydda varandra i gruppen. Att hamna utanför gruppen däremot, det var förenat med en säker död. Inget som Gud ville, inget som människan ville och inte heller något som någon människa kunde döma någon annan till. För gemenskapen behövdes för allas överlevnad. I ensamhet överlever ingen. Att leva som Guds folk, innebar att leva gemenskap, livets riktning.


Vi är Guds folk. Vi är kallade till att leva i livets riktning. Och vet ni vad? Till Guds folk hör man inte heller idag på grund av vare sig kvalitéer eller prestationer. Dit hör vi alla som de vi är, av nåd genom Jesu död och uppståndelse. Därför kan inte heller några onda gärningar i världen utestänga oss, eller någon annan heller för den delen därifrån. Ett synligt tecken för oss människor på detta, är dopet och nattvarden, där bröd och vin delas och dit ALLA är välkomna.

Att vara del av denna gemenskap, är att se att det mänskliga livet har ett oändligt värde inför Gud. Det är att se att Gud låter sin sol gå upp över onda så väl som goda. Vi alla är människor som lever i den här världen. Lever det liv som vi ibland, men inte alltid har makt över. Vi försöker så gott vi kan, leva och ta tillvara på de år som vi har fått här och nu. Ibland går det bättre och ibland går det sämre. Ibland går det inte bra alls och allt, inklusive vårt skal rasar samman.


Då får vi förlita oss på de andra bland Guds folk, att det finns andra människor, medmänniskor, som med Guds hjälp är villiga att se bortom, se igenom sprickorna i min spruckna fasad. Hjälpa mig att se livet igen, se strimman av ljus och hopp lysa genom den spruckna fasaden och se att med Guds hjälp finns det möjligheter att skapa nytt ur det trasiga.


Ingen av oss ska behöva bära livets mödor själv. Vi bär varandra och därför handlar den kristna tron inte om ett enskilt projekt, något som får mig att må bra enbart i stunden eller i krisen. Allt handlar om dig och mig i relation till varandra, till MEDmänniskan. Där vi får vara MEDskapande redskap för Guds kärlek och med dennes hjälp se att bakom varje skal, sprucket eller ej, finns en människa, skapad av Gud. En Guds människa. Att vara kristen är leva i en värld där inte alltid kärlek råder, och att i denna värld be om Guds hjälp att gå i Jesu spår och att inte vara MOT-människa, utan mod om att våga vara MED-människa.

God left behind

Foto: Daniel Talonia Aguilar


De lämnade Gud bakom sig
För något större och bättre
Visare och klokare

Sades det

Så de lämnade Gud bakom sig
För de ville inte låta sig styras
De ville själva styra
De ville själva köpa och veta

Ingen, nej ingen skulle sätta sig över dem
De ville ju vara fria
Obundna

Så de gav sig ut på egen hand
På obundenhetens och oberoendets resa
Ensamhetens projekt

Resan visade sig vara vacker, lång och svår
Den kantades av ont och gott
Stort och smått

De blev sina egna gudar
De blev varandras gudar
De blev varandras styrmän, vetenskapsmän, köpmän

De satte sig över varandra
De frigjorde sig och lade under sig
De köpte och visste
De skövlade och dödade

För den goda sakens skull
Sade man
För frihetens skull
Sade hon
För allas bästa
Sade de

För ingen kunde ju sätta sig över dem
De var ju fria och obundna
Och friare ville de bli

Längtan efter frihet som ett begär
Begäret som en besatthet
Friheten snärjde sig som en snara runt deras hals

Friheten blev deras boja
Gud hade de lämnat bakom sig

Var det Gud som var snaran, en kvarglömd tyngd hängandes längs deras rygg?
En rest från det förflutna?
Ibland sades det så

De sträckte sig ändå efter honom,
Guden. Gudomligheten
Detet, jaget, kosmoset

Nej, de ville helst inte nämna honom vid namn
Just som i de gamla dagarna, som de gamla profeterna
De ville helst inte definiera honom
För Gud är Den som Är,

Kanske var det ändå rädslan över att inte kunna greppa,
att förlora kontrollen som gjorde att definitionen och namnet uteblev

De hade placerat honom utom räckhåll. Utanför sina behov.
Därför var han nu så svår att få tag i,
Svår att få grepp om.

De kände honom inte.

Men Gud kände dem.
Gud var där.
Med dem.
Bakom dem.
Kring dem

Inom räckhåll.

Väntandes, med tålamod.

Redo att ta emot, vetandes om deras beroende när fallet kommer.

Predikan, 9e e Trefaldighet, Goda Förvaltare

Det är fasligt mycket våld i den här texten. Piskrapp och prygel. Inga trevligheter direkt. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket. Krav och ansvar. Var finns nåden och förlåtelsen?? Var finns den kärleksfulle Guden?? Ja, var finns nåden och förlåtelsen i vår värld över huvudtaget när våldet tar vid och fördömelsen slår hårt, var finns kärleken och omsorgen, när domarna viner, hat och orättvisa råder? Domarna, både från oss själva över andra och från andra över oss. Men kanske, kanske är vi ändå själva våra främsta och hårdaste domare.

När det gäller utsattheten och omsorgen om Guds minsta är domen hård mot den som försakar dessa små. När det gäller ett själviskt handlande för sitt eget bästa, på bekostnad av dessa de mest utsatta, då sparar inte Gud sin vrede över människorna.

Härom natten vällde vreden fram hos en av mina grannar. Det var fest i en av lägenheterna, eller i alla fall var det en av våra grannar som spelade fasligt hög musik. Vi var nog många som vredgades över att inte få den sömn vi alla behövde så väl. Tack och lov tog min granne mod till sig och fick tyst på oväsendet. Ja, kanske var det en helig vrede som vällde ut där i natten, som räddade nattsömnen för oss alla. Den som känner mig, vet hur min vrede, eller i alla fall lättretlighet och intolerans väcks när jag inte äter i tid, innan blodsockret hunnit sjunka. Jag tror inte jag är särskilt unik när det gäller det här, utan att det är ett ganska så allmänt drag hos oss människor. Om vi inte får det vi behöver i tid, så fungerar vi inte riktigt som vi ska. Vi mår dåligt, vi far illa, andra kanske till och med far illa som en följd. Vi människor behöver omsorg, om oss själva och om andra. Evangelietextens Herre är mån om sina tjänare. Han är en God Herre som vill se till att hans tjänstefolk får det de behöver. Han säger åt sin undersåte, sin anförtrodde att han skall se till att ha omsorg om tjänarna så att de får vad de behöver i rätt tid.

I den bibliska världen, var en tjänare någon som var livegen. Någon som var helt i händerna på sin herre, som inte ägde rätten till sitt eget
liv. Om det var en god herre, ja då levde tjänaren bra, om det var en illasinnad herre, då var det illa nog för tjänaren, som vid sidan av änkan, den faderlöse och främlingen var en av de minsta, en av de mest ringaktade och betydelselösa i samhället vid den här tiden. En av dem som den judiska lagen därför värnade särskilt om. Det är därför ett stort förtroende som han får, tjänaren i dagens evangelietext.

På många sätt är vi människor, liksom tjänaren livegna. Vi äger inte vårt eget liv. Vi äger inte makten över vårt eget liv och död. Livet är oss givet, vi föds och vi kan inte göra särskilt mycket åt det. Vi dör, och vi har inte heller helt och hållet makt över det. På många sätt kan vi påverka vårt liv. Men helt och hållet råder vi inte över det, det är oss givet. Det gör endast Gud. Gud som vill oss väl, Gud som vill oss det goda.

Det finns många olika herrar att ha i sitt liv. Kanske kan det vara en god idé att fråga sig då och då. Vilken Herre lyder jag under? Är det den Gode Herren, eller är det en illasinnad Herre, som inte alls är intresserad av att ge oss det vi behöver så att vi lever väl? I dagens samhälle är det populärt att vara sin egen Herre. Men hur blir det, om den egna Herren är en väldigt hård och självfördömande Herre? Eller en herre som bara bryr sig om sig själv, och struntar i nästan…

Ibland, när domarna blir för hårda från oss själva och andra, då kan det kännas som att vi inte riktigt orkar med. Som att vi inte orkar se verkligheten. Om vi har en Herre som är ondsint, kan det tänkas att vi inte vågar vara ärliga. Då är det enklare att sticka huvudet i sanden, låtsas som inget. Låtsas som det regnar.

Då blir plötsligt lögnes herre och inte sanningens Herre, den som styr våra liv. Sänd ditt ljus, och din sanning. Låt de leda mig…I lögnen nästlar vi in oss i oss själva. Vänder blickarna inåt och sätter upp murar mot våra medmänniskor. Ser inte de andra, ser inte medmänniskan, dessa Guds minsta…Nej, ”Lägg bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa” säger Paulus i dagens epistel. Men vem är då min nästa? Vem är denna minsta? Vem är förvaltaren? Det är väl inte mig Gud är arg på?? Och vad är det egentligen vi behöver?

Luther talade om människan som både simul justus et pecator. Både syndare och rättfärdig. Både förvaltare och tjänare, en av guds minsta. Jag är min egen nästa, och nästan är också den vi minst anar. Alla är vi de som riskerar att försakas, men också de som riskerar att försaka. Och det sker hela tiden. Var gång vi inte ser till att vi får det vi själva behöver, eller andra och hamnar i självförakt, eller föraktande, var gång vi avskiljer oss själva eller andra från att leva och ta del av livet av vardagslivet, drabbas vi av Guds väldiga vrede. Guds hårda dom, mot oss.

Gud blir vred när hans älskade människlighet far illa och lider. Men till skillnad från många andra Herrar i våra liv, så är detta en Herre vars vrede och dom lyfts bort från våra skuldror i den stund den är uttalad. Var och en som någon gång känt en stor skuld och blivit förlåten vet med sig lättnaden den innebär. Som om vi plötsligt ser att livet finns kvar, och bara är att leva! Detta vill Gud ge oss var dag! I stället för våra egna och andras eviga domar, får vi lita på Guds dom som följs av nåd och kärlek.

Detta är en gåva som är värd att förvalta. I den stund vi får del av nåden blir vi också förvaltare av den. Nåd och kärlek kan endast förvaltas genom att dela med sig av dem i överflöd. Med nåden följer med andra ord också ett ansvar. Ett ansvar emot nästan.

I nattvarden delas brödet lika mellan oss människor. Kyrkan är förvaltare av nådemedlen. De medel som förmedlar detta svårbegripliga som nåden är. På liknande sätt får vi tänka oss att vi delar nåden lika mellan oss och dem vi möter genom att möta våra medmänniskor, våra nästa, Guds minsta, med ett kärleksfullt, förlåtande och öppet sinnelag.

Förlåtelsen och nåden existerar, den är en verklighet. Och den blir synliggjord när vi människor delar den mellan oss.

Predikan, påskdagen, Kristus är uppstånden!

Ibland har vi så svårt att släppa taget. Släppa taget om det döda i våra liv. Det som håller oss tillbaka, det som hindrar oss från att låta livet blomstra. Vi håller hårt om det där som har hänt. Det som har gjorts emot oss, det som vi gjort emot andra. Så ofta vi går tillbaka och söker efter det. Söker, rotar runt. Söker oss inåt, mot djupet, mot mörkret, liksom kvinnorna i grottan söker vi, letar, ältar och rotar. Vi vill ta hand om det gamla, det döda smörja det med olja och kryddor. Hylla det döda och offra oss själva för lidandets skull. Men det finns bara bindlar kvar. Innehållet, kroppen, är borta.

Varför söker ni den levande här bland de döda? Ljuset kommer till oss, påminnelsen om liv, om att vi faktiskt kan leva det här livet, hylla det levande och livgivande. Efter en lång natt i mörker kan det ljusa och goda vara befriande, men ändå nog så skrämmande. Det kan kännas så mycket bekvämare att gå tillbaka till grottan, till mörkret, till de gamla invanda mönstren som blivit tryggheten. Det kan vara svårt att förstå att livskraften är stark. Den andra kraften, dödens och mörkrets kraft kan så många gånger lura oss med sin styrka, att vi tror den har kommit för att stanna. Att den rullat sin stora sten för öppningen till våra liv för gott och att vi aldrig någonsin ska kunna rulla bort den igen.

Ändå gick kvinnorna till graven. Fast att de inte förstod hur de skulle få undan stenen.

Men stenen var och är borta, graven är tom! Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden! Han finns inte längre här bland de döda. Livet försvann, hoppet dog, men det kom tillbaka. Det verkade kört, hopplöst. Men nu vet vi, Gud lämnade aldrig sin skapelse, han lämnar aldrig oss människor. Gud är en Gud som vill liv, som vill kärlek och liv för hela sin mänsklighet till varje pris. Han vill låta oss leva, blomma, lysa. Denna livskraft är så stark att den spränger alla gränser. Hatets, orättvisornas, mörkrets, ja till och med dödens gräns!

Men vågar vi tro det? Vågar vi lita på det? Vågar vi gå ut igen ur den mörka grottan, ut i den friska vårmorgonen och faktiskt tro att blommorna blommar, vågar vi tro på livet?

Vågar vi tro att livet finns här för oss, för dig och mig? Kanske är det för de andra, men förtjänar jag ändå inte att gå där inne bland bindlarna? Rota, leta. Vågar jag tro att jag kan släppa taget om andras oförrätter, om mina egna? Vågar jag tro att jag får låta dem ligga där som bindlarna inne i graven, men att jag får gå vidare ut i livet, ut i den riktningen som männen i de skinande kläderna pekar, ljusets och livets riktning. Följa Kristus, som sannerligen är uppstånden!

Allt det döda i våra liv. Allt som leder till död och förruttnelse, det tog Jesus med sig på korset, in i graven och ned i dödsriket. Där lämnade han det en gång för alla. Allt det som varit, det har varit. Jag behöver inte längre bära all världens mörker på mina axlar, du behöver inte bära ditt. Inte ens vårt eget mörker. Jesus bar det, bar mörkret, lidandet, offret på sig. Och nu har han lämnat det där i dödsriket.

Vad är det som hotar, vad är det som hindrar oss från att se att världens och livets vårmorgon ligger här framför oss var morgon?

Jo, det kommer fler Getesmandestunder då ångesten ligger tät. Det kommer fler långfredagar då allt hopp verkar vara ute. Jag kommer återigen vara rädd som Petrus och förneka, jag kommer att tvivla som Thomas. Det kommer att kännas så. Men en gång för alla har Kristus dött och uppstått och med detta i minnet får vi påminna varandra om att det aldrig är kört. Var söndag firar vi detta. Att hoppet alltid finns där. Att kärleken och livet alltid segrar. Med det i minnet får vi leva tillsammans i den riktningen. Kärlekens och livets riktning. Det som leder i riktning mot blomstrande liv hos oss själva och dem vi möter.

Predikan 1a i fastan, Prövningens stund

Man vill ju gärna att det ska vara rättvist! Är det inte det vill jag inte vara med. Vi lär oss tidigt att det ska vara så. Rättvist. När någon annan får, då vill jag också ha. När jag får, ja då borde ju också andra få.

Mord. Brodersmord. Hedersmord. Det värsta uttrycket för hat och ondska. Kanske började det där, med Kain. Brodern. Två bröder. Lika men ändå olika. Båda ger de av sig själva till varandra för att överleva där i vildmarken. I tidens början delar de livsvillkor för överlevnaden. Båda ger av det de har. Kain är herde, Abel odlar. Så ger de av sina gåvor för att offra till Guden. Guden som vill dem väl. Vi vet inte om de förväntar sig att få något igen. Så får Abel Guds gillande. Gud ser med välvilja på och tar emot Abels gåvor. Abel får tillbaka. Kain får det inte. Kain blir besviken, blir vred. Upplever Guds tystnad som bortvändhet. Han upplever denna bortvändhet så fruktansvärd att han sänker blicken. Vänder bort blicken i skam. För när Gud vänder bort sitt ansikte från oss, då skäms vi. Skammen blir avundsjuka som äter på vänskapen till brodern. Kains offer förtjänade ju också välbehag! Kain, storebrodern. Visst borde Gud se honom först? Missnöjdheten ligger där och gnager. Varför får han, varför inte jag? Missnöjdheten blir till hat. Hatet, som är den själsliga döden blir starkt, så starkt att det förblindar Kain att han slutligen dödar sin bror. Sin ende bror. Och då, efter mordet: Plötsligt upplever Kain hur Gud ser honom! Ser, men inte med välvilja utan med avsky och dom. Kain blir rädd och ljuger. Flyr. Flyr ut i ensamheten, ut i avskildheten och han vet inte vart!

A Guide to Perfect Living. Bilagan följde med morgontidningen häromdagen. Underbart! Fantastiska rum. Jag som behöver ett boende snart, ser och drömmer. Stora, rena ytor. ”Så här bor de som har lyckats här i livet” frasen från den gamla filmen Yrrol kommer till mig. Jaha, sådär är det kanske. Jag kommer aldrig få det sådär. Det är orättvist
Är det här de bor, de som lyckats? De som har stått emot prövningarna och fått Livets segerkrans (Jakobsbrevet)? Ja, istället för att själv se vad jag har och se att jag kanske också har del av livets segerkrans är det lätt att tänka så. Att jämföra med andra.

Så är jag på tunnelbanan en morgon. Jag känner inte av någon segerkrans. Möjligtvis en varm halsduk. Eller ett livets tunga ok? Rusningstrafiken. Det är snö ute. Det är mörkt. Det är tidigt. Människor bufflar sig fram. Jag också. Stiger på vid Hornstull. Aldrig någon sittplats till mig. Jag, arma lättirriterade, småaktiga människa.

Men i tunnelbanevagnen finns de alla. Bakom alla okända, morgontrötta ansikten finns de ensamma, de missunsamma, de lyckliga, världsförbättrarna, utsugarna, de otrogna, de som slår, de misshandlade, de som alltid ser sig som offer, de som alltid tar för sig, de arbetslösa, de som känner att de inte orkar stå upp för nåt, missbrukarna, de givmilda, de giriga, här finns till och med brodersmördare, hedersmördare, avundsjuka, sjuka, vacklande människor, och ja, här är jag med min småaktighet. Här är vi alla kämpande människor. Vi som är på väg i tunnelbanan till olika platser för att gå genom livet ytterligare en dag. Vi försöker göra vår del av livet. Vi som, utan att vi ibland ser det förärats med livets segerkrans. Herre Guds son, världens frälsare, förbarma dig över oss!

Kain mördar, och står därmed ensam. Han dömer sig därmed själv till ensamhet och rastlöshet och till att irra omkring i världen.

I skammen dömer vi oss själva lätt till ensamhet. Vi avgränsar oss. Säger att vi inte får höra till. Vi sluter oss och ger näring åt mörkret, ”Vik hädan Satan” säger Jesus till Petrus. Avundsjukan blir hat, som i värsta fall leder till död. Om inte ett brodersmord, så ett själsligt mord på oss själva. Skammen gör att vi sänker blicken och gör oss blinda för att se att vi faktiskt är omgivna av bröder och systrar. Att vi alla hör alla samman, att vi delar livsvillkor, och vi kan offra och ge av oss till varandra, för varandra. Att vi alla redan fått del av livets segerkrans.

I tunnelbanan den där morgonen blev vi alla människor. Av samma skot och korn, av kött och blod. Här är vi idag, mer och mindre kända för varandra. Bakom våra ansikten finns liv. Mänskliga liv. Vi är här med våra mer och mindre smickrande sidor. Vi blir hela enbart i gemenskapen med varandra. Så blir det brutna brödet del av vårt kött och blod, och vi blir alla delar av en och samma kropp, Kristi kropp.

Ingen av oss vet exakt vad Abel offrade, vad hans avsikt var. Vi vet bara vad vi själva offrar. Allt vi offrar som leder till liv är gott. Kanske var han mallig, Abel. Kanske var han riktigt retlig, sådär som bara syskon kan vara. Bror Duktig! Kanske förtjänade Kain Guds välsignelse mer. Kanske förtjänar du och jag välsignelsen mer än väl. Men det är inte det som är poängen. Välsignelsen kan inte förtjänas. Den kan bara fås och tas emot. Att gå ärans och stolthetens väg, det är inte vad det handlar om. Att gå Kärlekens väg är att offra sin egen stolthet för kärleken till sin nästa. Det är att ödmjuka sig för prövningarna, vilket inte är det samma som att duka under för dem

Det är att våga tro att Gud alltid finns där, att han aldrig vänder sitt ansikte ifrån någon enda av oss utan vill ge oss av sin välsignelse och liv i överflöd.