Predikan, Fjärde söndagen efter trefalighet. Att inte döma

Att inte döma. Jesu ord kan tyckas vara hårda ord och ändå milda. Hårda och kravfyllda för den som blivit orättvist behandlad, milda och kravlösa för den som borde blivit dömd men istället får allt förlåtet.

I en undersökning som gjordes för ett tag sedan ansåg människor i allmänhet att kyrkan inte ska vara politisk. Kyrkan ska finnas där i krissituationer, vid högtider, men ska egentligen inte lägga sig i så väldigt mycket mer.

Kyrkans uppgift är att ta ställning, skanderade däremot biskop Brunne häromdagen i en debattartikel i Expressen. Ja, biskopen har fått mycket kritik för att hon är för politisk. Men, är inte det bra? Jag menar, kyrkan har väl genom historien gjort sig känd för bakåtsträvande åsikter där homosexuella, judar, svarta, bara för att nämna några, har farit illa därför att man med bibeln i högsta hugg hävdat rätten till att ha slavar, att förkasta homosexuella och judar. Och, kanske just det: låtit bli att döma?

En feg kyrka som tillät judar att utrotas under andra världskriget, eller en handfallen kyrka som var för blind för att se mänskligheten, hela mänskligheten med Guds ögon i de människor som fängslades som slavar i 1800-talets USA. En kyrka som inte vågade ta ställning, inte vågade döma dem som föraktar och förnedrar dem som älskar någon av samma kön. En kyrka som inte vågade stå för sig själv, för vad den egentligen tror: På människans unika värde.

Eller var det rent av så att det var just en ställningstagande och dömande kyrka som gjorde denna förintelse möjlig? Judarna dödade ju Jesus. Kyrkan tog ställning, stod upp för sig själv och dömde med rätta dess eget oskyldiga offers mördare, judarna. Dessa kom därför att föraktas, hånas, hatas och slutligen mördas i en fasansfull förintelse. Vi kan fortsätta att tala om hur Israel sedan i sin tur verkar helt blinda för att man numera behandlar Palestinierna på samma usla sätt…

Den mobbade blir mobbare. Det är klassiskt mänskligt och förekommer redan på dagisnivå.

För några veckor sedan gjorde prästerna i Danderyds församling en resa till Strassbourg. Temat var ondska och vi besökte ett koncentrationslägger. Högt uppe i de vackra, grönbeklädda bergen låg lägret, en före detta rekreationsort. Naturen var vidunderligt vacker. Hur kunde något sådant hemskt ha skett just här? Hur kunde detta ske över huvudtaget? Hur kunde så många oskyldiga människor utrotas på detta vidriga sätt? Det var svårt att inte döma. Var det rent av så att det var något fel på tyskarna vid den här tiden? Hur kunde de? Hur kunde det komma sig att så många människor hade bott i lägrets närhet där tusentals människor utrotades, utan att någon gjorde någonting!? Utan att någon enda vare sig tog ställning, eller fördömde?

Kanske kan vi inte förstå den grymhet som sker i vår värld. Det är då lättare att distansera sig, hitta en syndabock.

För, det var inte bara judarna som dödade Jesus, det var inte bara tyskarna som dödade judarna. Vi kommer ingen vart förrän vi inser att det var också du och jag. Att vi alla har del av världens bortvändhet från Gud och människor.

Oj, nu står jag då här och är sådär jobbigt religiös igen och predikar synd och skuld! Helt omodernt dessutom! Vi som hade det så trevligt!

Flisor och bjälkar. När Gud ser på sin mänsklighet är det med sitt allseende öga som ser på djupet. Ögat som ser med kärlek men också med dom. Men, ögat som också alltid frikänner.

I José Saramagos bok, Blindheten drabbar en mystisk sjukdom invånarna i en stad och alla smittas med blindhet. Alla utom en. Människors värdighet och självrespekt förfaller bit för bit. Jag tolkar Saramago så att med den andliga blindheten följer oförmågan att se sin nästa. Men det värsta är, trots allt inte, enligt Saramago att vara blind. Det värsta är att vara den enda seende som är kvar. För trots sin fullgoda syn, är det så lätt att den seende tar efter de blindas beteende. Ja, det kan rent av vara förenat med livsfara att vara seende i de blindas land…

Den blinde behöver ledas, helst då inte av en blind som Jesus förnuftigt påpekar…Men också en seende människa behöver vägledning för att inte gå vilse. Hon kan välja att rikta sin blick uppåt mot Gud och mot mänskligheten eller att vända den nedåt, inåt mot sig själv och då går hon rätt vad det är in i något…

Gud vill hjälpa oss att istället öppna blicken, öppna våra ögon för att se hela synfältet, för att se att människorna omkring oss, liksom vi själva, har ett oändligt värde och hör samman. Gud vill öppna våra ögon och hjälpa oss att inte förkasta en endaste människa, men hjälpa oss och leda oss för att verka inte mot människor men mot det mänskliga lidandet i vår värld.

Vad vi än bär på som gör att vi hukar oss, slår ner vår blick, inte tror att vi får höra till, möta de andras blickar, så vill Gud lyfta det från våra axlar. Gud förlåter oss alltid. För Gud är den som ser också i det fördolda.

Kyrkans uppgift är att ta ställning. Det kanske är så? Vad vet jag. Och när det kommer till stora politiska händelser i vår värld, kan det säkert behövas både domstolsprocesser och att stora ledare ställs till svars.

Men poängen med den här predikan är att oavsett om vi råkar hamna på den sida kyrkan, samhället, familjen eller bekantskapskretsen just i denna tid tar ställning för eller emot är vi alla inom synfältet för Guds allseende öga.

Du är Guds älskade, utvalde och Gud vill förlåta dig ständigt för det som varit, så att du ska kunna gå mot framtiden, upprätt, stolt tillsammans med Guds hela mänsklighet kallad till att älska dig själv och dina medmänniskor. Förlåta dem och dig själv framför att döma och göra din del i att uppliva världen med kärlek.

Predikan, Påskdagen 20110424, Från död till liv

Påskdag. Ja, det är också en dag att gå i kyrkan….för att lyssna på smått galna, helt orealistiska texter. Vi har en riktig fiskehistoria idag. Den handlar om hur en stor jättefisk slukar en människa, Jona, som överlever inne i fiskens buk för att sedan spottas upp levande på land igen! Eller, för att inte tala om berättelsen om Jesus. Han som kom och gjorde stora anspråk. Men som folket tog ner från sin piedestal. Rejält, dessutom. Ner, ner, ner…ner från höga hästar, eller en åsna var det ju som han red in på i Jerusalem där på Palmsöndagen, ner från värdigheten, ner från mänskligheten, ner i smutsen, i skammen, ända ner till dödsriket. Inget konstigt med det, att tillintetgöra en människa, det är ju inte så svårt, men, att han uppstod från de döda! Alla våra rationella sinnen slår ju helt bakut och signalerar: det här kan vi inte tro på!

Kan ni berättelsen om Jona? En del av er minns den säkert från det att ni var barn. Jona, tänkte sig en karriär som domsprofet – ni vet en sådan som far fram och förkunnar dom över folken- får ett uppdrag av sin arbetsgivare, Gud. Uppdraget är att bege sig till staden Nineve. Något som Jona inte är särskilt sugen på. Han vill inte alls dit. Folk är så dryga där, en helt vanlig, tråkig småstad, med vanliga tråkiga människor, varför bry sig om dem? NEJ- ”ge mig lite äventyr istället”, tänker Jona och ger sig ut till sjöss. Väl till sjöss kommer ett rejält oväder. Stormen sliter och river i det lilla skeppet, och den förmodat ganska vana besättningen visste tillslut inte hur de skulle hantera situationen. De stod maktlösa inför stormen. Någons måste ju felet vara. Vid den här tiden trodde man att det var Guds vrede som drabbade om det gick illa. De får veta att Jona är en domsprofet. Står I Guds tjänst och är på flykt undan Gud. Till och med simpla fiskare, besättningsmän som de är, vet att det är fördömt att försöka fly undan Gud. Jona vet ju det han också, så villigt låter han sig kastas överbord. Och skeppet räddas.

Där är nu Jona, när vi hör dagens GT-text. Utkastad och utlämnad helt och hållet till sig själv, mitt i det kaotiska havets djup, ropar han till Gud. Sjögräs vill dra honom än djupare ned, vattnets tyngd trycker honom mot botten. Kanske är det rent av en räddning att den stora fisken kommer och slukar honom hel och levande?

Berättelsen om Jona slutar med att han motvillig går tillbaka till Nineve. Gör som Gud har sagt. Agerar som en domsprofet bör, och förkunnar dom över folket: Ändra er, vänd om, eller så ska ni förgås, så ska ni döden dö! Kanske har han sin egen upplevelse från valens buk i färskt minne. Fick han lida, så nog ska dessa lata tråkmånsar till Ninevebor också få lida.

Men, så sker det värsta som kan ske i en domsprofets karriär. Folket lyssnar till honom! De ändrar sina destruktiva, själviska beteenden. De börjar bry sig om varandra, öppnar upp och börjar leva och handla i självutgivande kärlek. Tänk vilken makt Guds ord kan ha ändå! Makt att förändra, makt att låta kärlek flöda också genom den mest stenhårda, tillknäppta människa. Jona vet inte vad han ska ta sig till. Han är slut som profet! För vem lyssnar på en domsprofet om domen uteblir? Han sitter och tycker synd om sig själv utanför staden, i öknen. Solen bränner nästan sönder honom. Då låter Gud ett träd växa upp och ge honom skugga. Jona blir nöjd. Men, så låter Gud trädet vissna ner och dö. Jona blir arg, tycker än mer synd om sig själv, allt går emot honom, ja han kan lika gärna dö. Då säger Gud till honom: Men Jona, om du bekymrar dig för att trädet, som du inte gjort något för att det ska växa upp dör, tror du då inte att jag bryr mig om och vill rädda alla dessa människor jag har skapat, också i den minsta i den lilla betydelselösa stad Nineve?

Nu lämnar vi Jona en stund.

Så ofta vi talar om så mycket ont som sker i Guds och religionens namn. Så sällan vi talar om hur mycket gott som också är möjligt i Guds namn!

Härom kvällen såg jag filmen Gudar och Människor. Den handlar om några franska munkar som bemöter islamistisk fundamentalism och mördande genom ickevåld, med ett näst intill övermänskligt mod och styrka de får av sin tro.

En recensent gav goda recensioner åt filmen, men så avslutade han: Fast sådär goda människor finns inte…

Gör det inte? Nej, vårt förnuft säger oss att ingen kan vara god utan orsak. Självutgivande kärlek, den som ger utan att förväntar sig att få igen, går bortom förnuft och rationalitet.

Vi förflyttar oss igen. Hur var det då år 33 i Jerusalem? Det judiska folket väntade, och längtade efter befrielse. Förtryckta under det romerska imperiet hade de lite utrymme att leva som fria människor. Det var ett subtilt, långsamt förtryck som de levde under. Inte alls så dramatiskt som det Jona upplevde i valfiskens buk, eller det brutala våld folket i filmen utsattes för. Men kanske var känslan av att dras ned mot botten densamma. Ner, ner, ner. Ner i ovärdigheten. En situation inte olik det förtryck som sker runt om i vår värld också idag. Kanske inte heller olikt det förtryck vi som trygga västerlänningar många gånger utövar på oss själva i att duga och räcka till.

En frälsare kom, en befriare. En människa, en gudomlig sådan, som gav Israels folk hopp, mod, inspiration att tro på sin värdighet, att resa sig och stå upprätt mot maktens förtryck, mot skammen att tillhöra ”fel” folk..

Befrielsen från politiskt förtryck uteblev. Mätbara resultat saknades.

Likt en misslyckad domsprofet, har vi nu en till synes misslyckad befriare. Vem lyssnar på en sådan om befrielsen uteblir? Han sitter inte och tycker synd om sig själv, men han gråter, han har ångest. Han dör.

Hans följeslagare och vänner, lärjungarna, de gråter, de kastas ut till hjälplöshet, lever i ett vakuum, i en sorg utan dess like. Som om hela världens mörker omsluter dem och vilar på deras axlar, som om de dras ner, ner, ner. Ner i skam och misströstan från allt de trott och hoppas på. Än mer, än djupare än innan frälsaren kom.

Vem kan tro på befrielse när allt hopp är ute, när allt tycks vara för sent? När förtvivlan är total. När också Gud, den som ger liv har dött, då är allt bara död och mörker.

Det finns inget rationellt i att en jättefisk äter upp en människa som överlever, eller att en människa uppstår från de döda. Inget rationellt i världen kan heller förklara strimman av hopp i hopplöshetens mörka hav. Platsen där inte bara Jona och lärjungarna utan också du och jag kan befinna oss då och då. Men Gud verkar bortom det rationella. Gud har gett oss livet! Han har en gång för alla kallat oss ut ur grottan, ut ur graven, tillbaka till livet!

Varför söker ni den levande bland de döda? Ja, varför grottar vi i det som en gång varit, i det som håller oss tillbaka? Sorgen måste få sin tid, jovisst. Men sen, varför envisas vi med att leta bland gravarna, bland stenarna, låta oss bindas med sorgens bindlar i hat och bitterhet? För han var död, men han lever igen! Han har uppstått! Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden! Livet har återvänt och det är här framför oss just nu!

Predikan, Jungfru Marie Bebådelsedag, 20110327, Guds mäktiga verk

Det är något märkligt med Maria. Det är något märkligt med hur en ung, värnlös tonårsflicka, uppvuxen i ett samhälle där kvinnor och i synnerhet väldigt unga, ogifta kvinnor inte hade någon röst, kan väcka så mycket känslor och provokation!

Det är märkligt hur en flicka som föder sitt barn utanför samhällets alla konventioner blir moder till dem alla, till världens kristna, och samtidigt fått stå modell för allt vad sociala konventioner heter och därmed gärna och ofta utestängt dem som inte passat in,

Det är märkligt hur en flicka med ett sådant mod och en sådan styrka, en sådan rebell som hon är då hon går emot allt vad dessa sociala konventioner heter. Hur hon kan ha blivit så ratad, hatad och förnedrad av kvinnorörelser genom tiderna!

Inte fullt lika märkligt är det kanske att kyrkan har kuvat henne och gjort henne till en ganska så ofarlig och kraftlös kvinna, som sitter på sin stol med en nedslagen blick ….

Det är inte lätt att vara Maria! Ansatt från alla håll! Från kyrkan, från protestanter, från feminister, från biologister, från humanister. Anklagad för att vara en dålig förebild för kvinnor i att så totalt ge upp sig själv. Upphöjd till att vara en gudomliggjord himladrottning ett ouppnåeligt ideal. Använd, till att vara ännu ett sätt för den kyrka som många gånger genom historien varit rent sexualfientlig, för att belägga sexualiteten som något smutsigt och dåligt genom att åkalla jungfrufödsel.

Men så böjer hon sig just inte för någon annan än för Gud själv. Så hon bryr sig faktiskt inte. Hon följer sin egen väg- nej, förlåt hon följer faktiskt Guds väg!

Guds väg, som alltid leder till kärlek, liv och frihet för oss människor! Oavsett vår livssituation! Ja, hon väcker många känslor, den lilla flickan!

Idag berättar vi om kvinnorna. Om den gamla kvinnan Hanna. Hon levde också hon utanför samhällets konventioner. Det var en stor skam vid den här tiden att förbli barnlös. Hanna var gammal och barnlös.

Vi berättar om Maria. Hon blir gravid utanför äktenskapet. Vid den här tiden var det inte bara opassande och något som människor pratade om bakom ryggen, utan något som ledde till total utstötning från samhället.

För den som befinner sig i utkanten i periferin kan det tyckas omöjligt att ha en plats att vara betydelsefull. För Gud är ingenting omöjligt! Säger ängeln Gabriel.

Också för den som befinner sig i samhällets utkant, och det kanske inte alltid syns utanpå, finns Gud alltid där. När människor ser till centrum ser den allseende Gud också till marginalen. Vi kristna vill ofta tro att vi är de marginaliserades försvarare, och bör nog göra vårt bästa också för att vara det, men eftersom vi är människor och del av samhällets normer, är det ofta svårt för oss att se vem som verkligen är den marginaliserade! Det är så svårt att se på ytan vad som egentligen försigår därinunder…

Du har funnit nåd hos Gud! Du ska bära Gud inom dig!

Men hur ska det gå till? Jag…är ju bara..jag! Jag duger inte!

Helig ande skall komma över dig. Säger Gabriel. Och så säger han: Var inte rädd! Var inte rädd, Maria! Det kommer att bli bra!

Maria sade: Må det ske med mig som du har sagt.

I största rädsla, kanske i största desperation är det som hon ödmjukar sig inför Gud och möter framtiden. Och vad annat kan hon göra? I sin mänsklighet, i sin ungdom, i sin utsatthet och skörhet låter hon sig fyllas av Guds ande. Så får hon mod och tillit att möta framtiden, den ovissa framtiden, så som den kommer med sina svårigheter men också mod att ta emot och öppna upp för de gåvor Gud gett henne.

Vi människor sätter upp drömmar och mål för våra liv. Ibland blir drömmarna besannade och vi får leva vår dröm åtminstone för en stund. Ibland blir det inte som vi tänkt oss. Drömmen och strävan efter utbildningen som jag inte kom in på eller klarade, jobbet som jag inte fick, längtan efter familj och barn som aldrig blev. Sorgen och saknaden efter barnet som dog, äktenskapet, förhållandet som gick i kras. Så många par som kämpar mot barnlöshet. En man ser tillbaka på sitt 32åriga liv och minns olyckan när han som femtonårig levnadsglad och moppekörande tonåring körde in i en lastbil. Den gjorde honom till en halvförlamad krympling, samhällets kuf. Maria är den unga flickan som drömmer om framtiden. Men framtiden blev inte heller som hon först tänkt sig. Hanna är den gamla kvinnan som gett upp drömmarna, som i efterhand ser att livet inte blev som hon velat. Som hon tänkt, som accepterat sitt öde som barnlös och därför utstött kvinna.

Att ödmjukt böja sig för Gud och ta emot livet, sådant som det är, det är inte lätt, men det är inte att förödmjuka sig. Hur märkligt det än kan låta är det just i denna ödmjukelse som det största modet ligger och som kraften att stå upprätt kommer! Guds väg leder alltid till kärlek och liv. Detta gäller för var och en av oss, hur fel det än tycks ha blivit, hur liten jag än verkar känna mig!

I Maria möts det himmelska och det jordiska. I Maria blir Gud mänsklig, och människligheten gudomlig. Genom Maria blir Gud en av oss, och känner och delar vår utsatthet och besvikelse, ångest och ensamhet. Men vi blir också gudomliggjorda, och har med Guds hjälp möjlighet att resa oss!

För Gud är inget omöjligt! Därför kan vi festa mitt i fastan, glädjas mitt i sorgen. Gud vill hjälpa oss att skapa mening och mål, också i det som blev annorlunda, som blev på ett annat sätt än vad vi tänkt oss.

Kanske har kyrkan ibland gjort en höna av en fjäder när det gäller det här med jungfrufödseln. Den har stått i vägen för många som har velat tro. Ändå kan vi inte plocka bort den. Det handlar om att lika omöjligt som det kan tyckas vara att liv skapas i kroppen på en kvinna som aldrig haft samlag, lika omöjligt kan det tyckas att livsmodet ska komma tillbaka i sorgen, styrkan i svagheten, meningen i meningslösheten.

Men för Gud är allt möjligt, och med Guds hjälp kan vi ledas mot den väg där liv får bryta fram på de mest omöjliga platser, också hos dig och hos mig!

Predikan, Andra söndagen i fastan, Den kämpande tron 20110320

Vad ska man tro egentligen? Vad är tro? Det finns så många kamper, det finns så mycket kämpande. Kanske är min egen inre kamp ibland tillräcklig? Kanske blir min egen inre kamp ibland ett offer för navelskåderi och självupptagenhet?

Idag har vi detta underbara tema. Kamp Den kämpande tron. Bön, fasta och kamp. Livet är rätt tufft, eller hur….Vi kristna, vi kämpar och lider…lite mer än andra, och det gör nog att vi lever lite mer äkta och sant än andra.. eller? Ja, finns inte kampen, så kan vi alltid söka upp den!

Samtidigt så vet vi, är det ju också ett faktum att den ständigt pågår- kampen. Kampen i våra liv. Kampen mellan ont och gott, kampen om det goda. Inom oss och utanför oss. Vad är gott? Är det verkligen gott att hälla ut en flaska dyrbar balsam? Den hade ju kunnat säljas och pengarna hade kunnat gå till de fattiga! Är det verkligen gott att anställa en Imam i Svenska Kyrkan? Tjänsten hade ju kunnat gå till en präst? Är det verkligen rätt av FN att gå in med trupper i Libyen? I Kyrkans tidning uppmanas denna vecka till mediefasta, är det verkligen bra, nu när det händer så mycket i vår värld?

Vad är ont och vad är gott? Vad ska man tro?

Kvinnan med nardusbalsamet är en av de viktigaste berättelserna i nya testamentet, det märker vi inte bara genom att berättelsen förekommer i alla fyra evangelierna, utan också genom att texten säger att det ska berättas om denna kvinna under lång tid. Hon gjorde alltså något mycket speciellt. I Lukas evangelium får vi veta att hon var en ”synderska”. Det behövdes förmodligen inte mycket till för att vara en synderska vid den här tiden. Att vara kvinna var nog, många gånger tillräckligt. Jag slår upp i ett bibellexikon:

En text med den intrikata titeln: ”Jesus och kvinnorna”. Där står det att kvinnorna var mycket begränsade vid den här tiden. Det var till och med så att ett tecken på djup fromhet var att inte tilltala kvinnor. En fromhetssyn som burits med alltför länge genom tiden, kan tyckas. En bön som man bad löd: ”Välsignad vare du Herre, som inte har skapat mig till kvinna.”

Mot den här bakgrunden kan vi förstå att det är en mycket modig kvinna som knäfaller inför Jesu fötter, vi kan också konstatera att Jesus var MYCKET kontroversiell som möter kvinnan på ögonhöjd. Att överhuvudtaget vistas i detta rum med män, men att sedan dessutom våga knäfalla och ödmjuka sig inför en man som mycket väl hade kunnat tillintetgöra henne och förödmjuka henne igen, det tyder på ett stort mod! Det tyder på en stor frihet! Från både henne och Jesus.

Kanske är det därför som berättelsen avslutas med att hur det överallt ska berättas om denna kvinna, om hennes mod! Om bådas mod! För det är ett möte mellan två fria människor!

För mig kom den här berättelsen att bli aktuell i veckan, när jag hade min far på besök. Han hade sovit över och duschade på morgonen. Jag hade visat var han kunde ta en handduk i badrummet, men jag glömde visa vilket schampo han kunde ta. Istället för att ta det vanliga, billiga, så tog han mitt dyra, exklusiva Kerastas balsam. Till för mitt långa hår. När jag såg att han använt det, och dessutom verkade ha tagit mer eller mindre halva flaskan blev jag först vansinnig! Typiskt pappa!

Som kvinna och präst är det alltid vanskligt att blanda in fäder i såna här sammanhang, med risk för att tillskrivas patriarkal underordning, särskilt om jag börjar jämställa min far med Jesus, och det var alltså inte poängen…dessutom är den här berättelsen kanske på många sätt raka motsatsen till dagens evangelieberättelse, eftersom jag då inte alls agerade som denna fria kvinna som i ödmjukhet ville sin medmänniska väl.

Nåja, efter en sekund av stigande blodtryck, lugnade jag ner mig och tänkte i mitt stilla sinne, Tack gode Gud att jag har en pappa. Tack Gode Gud att jag har en pappa som inte bara åker femtio mil för att hälsa på mig utan som dessutom har hår!

Kanske är det ändå något av detta som Jesus menar när han säger: ”De fattiga har ni alltid hos er, men jag kommer inte alltid att vara hos er.” Vad är det som betyder något? Vad är gott? Kanske tar vi ibland det viktigaste i våra liv för givet. Kanske blir ibland sökandet efter det högre goda det som gör att vi missar det goda här och nu, det goda i livet, det goda i de närmaste människorna runt omkring oss?

För att söka det goda, för att urskilja det goda, kan vi kanske ibland behöva dra oss tillbaka. Bort från den här världens stress, från det ekorrhjul som ibland går lite väl mycket i spinn. Det berättas ju att också Jesus gjorde det ibland. Att värna om det inre livet. Det är kanske vad fastan på många sätt handlar om.

Men det var alltid för att komma tillbaka till människorna som Jesus drog sig undan. Ja, slutligen kom han återigen tillbaka också från döden! Och han har lovat att komma tillbaka till oss ännu en gång vid tidens slut!

Att fasta är något gott, att skänka pengar är något gott. Men kanske är det ibland lättare att göra religiösa stordåd än att öppna ögonen när någon i vår närhet behöver oss. Just så som lärjungarna ville; skänka pengar till de fattiga för att slippa se denna pinsamma synderska till kvinna röra vid Jesus. Så länge vi inte inser att vi är i relation till andra människor, blir bön, fasta och andlighet något verklighetsfrånvänt, världsfrånvänt, ja rent av människofrånvänt. Därför kanske det ibland till och med kan vara bättre att festa och leva i människokärlek, än att fasta och leva i världsfrånvändhet?

Att be om att få vara Guds seende ögon i världen, det tror jag bland annat är vad den kristna tron handlar om. Att be om öppnade ögon för att se på varandra, på sig själv med Guds ögon istället för föraktets ögon. Guds ögon som ser oss som fria människor. Det är många gånger en kamp, det är inte alltid självklart, enkelt eller lätt och i ärlighetens namn tror jag inte alltid att det sker med ett leende på läpparna. Det kan många gånger handla om att övervinna den där första impulsen av ilska, eller rent av hatiskhet. Den där ilskan eller hatet som ju faktiskt också binder oss själva i ofrihet.

Kanske är vägen till frihet, den frihet kvinnan tycks ha fått i mötet med Jesus, många gånger en kamp. Kanske kan den kampen både vara av yttre och inre karaktär. Kampen om övertygelsen om att det egna och andras värde är oändligt, och likvärdigt, oavsett denna världens strukturer och uppbyggnader. I den kämpande tron blir det därför tydligt att den kamp för frihet som sker i ditt och mitt inre, är samma kamp som sker bland folket i Nordafrika eller den kamp som sker för överlevnad i Japan På så sätt angår vi varandra, på så sätt bär vi och bör vi bära varandras kamper och delar varandras segrar!

Tron på att denna frihet är en sanning, en verklighet, kan vara svår att hålla fast vid, och därför kan kampen många gånger vara tuff och faktiskt kräva bön och avskildhet. Men kampen, bönen och avskildheten är inte själva målet. När vi talar om den kämpande tron, är det alltid med det befriande målet i sikte. Friheten för oss själva och andra!

Det är när vi vågar denna tro, som tron får konsekvenser i livet, vårt eget och andras! Det är också då som vi ser att hur ensamt det än kan kännas, är vi i denna kamp tillsammans!

Predikan, Fastlagssöndagen, Kärlekens väg, 20110306

I dag vibrerar luften av känslor! Glädje och förväntan inför årets påskfirande i Jerusalem, blandat med en oro och en bävan som är så tjock att det nästan går att ta på den! Ni vet hur det kan kännas när man är på väg mot något obehagligt. Man vet att man måste gå igenom det, trots att det kommer bli svårt, rent av göra ont!

Jesus vet att det är just i Jerusalem som det oundvikliga ska ske. Händelserna börjar dra ihop sig så smått, och nu börjar också lärjungarna förstå att det börjar bli farligt att vandra med Jesus. Han var inte oproblematisk i sin tid. Inte helt bekväm i alla kretsar med sin klarsynthet. De var rädda och fyllda av bävan. Så, för tredje gången berättar Jesus för sina närmaste vad det är som väntar, att han ska lida och dö. Kommer de finnas där? Kommer de att stå kvar? Eller kommer också de att överge honom i sista stund? Det är då, lärjungarna har mage att be Jesus om att få de bästa platserna i himmelriket för egen del!

Trots tydliga stråk av oro i denna text, så är det fastlagssöndagen idag! Vi går alltså inte in i fastan förrän på onsdag! Än så länge festar vi och gläds! Förr i tiden, och i sydligare länder så var dessa dagar i fastlagen då som man åt gott, och riktigt frossade inför vad som komma skulle. 40 dagar utan fest, utan fet mat, utan kött. Carni val- köttfest.

Fastan, vad innebär det egentligen? Att avstå, kanske vi tänker. Kanske har Muslimernas Ramadan lärt oss och gjort oss mer uppmärksamma på vår egen fasta? Att avstå från viss mat, från cigaretter? Ja, en del lyckas visst få till ett hälsoprojekt av fastan, men det är inte vad det är tänkt för!

I vårt land, kan fastlagsriset påminna oss om torftigheten. Askes. Är det rent av så att det är detta vi tänker på överhuvudtaget, då vi tänker på kristen tro? Askes, bön och fasta. På Internet läste jag häromdagen om en person som sa att hon inte kunde vara glad, därför att världen ser ut som den gör. Att avstå från det goda i sitt eget liv i solidaritet med lidande människor, är det detta det innebär att vara kristen?

Men, så lätt som solidaritet med lidande människor blir solidaritet med lidandet, framför solidaritet med människor? Solidaritet med lidandet, tror jag inte bara är farligt, utan också rent koketteri…som lärjungarna ungefär, som ville åt bästa platsen själv!

Nej, om vi tolkar fastan som solidaritet, bör det vara med människor, oavsett om de lider eller ej. Inte med lidandet!

I fastan påminns vi nämligen om vår egen och andras mänsklighet. Att vi går den här vandringen med varandra, lever detta korta liv sida vid sida. När vi inser det. Ja, då ser vi kanske också vad det är som verkligen betyder något i livet. Då kanske det rent av är som så att vi blir beredda att offra något av det som håller oss tillbaka, håller oss ifrån att älska och förlåta varandra! Offra vår egen bitterhet, vår egen sårade stolthet, vår egen trygga sfär, våra egna ältanden om småsaker och oförrätter…vårt eget koketteri?

Älska är inte detsamma som att tycka om! Jag påminner mig själv ofta om Martin Luther King som sa: Det är tur att Jesus sa att vi ska älska våra fiender, och inte tycka om dem. För det är riktigt, riktigt svårt att ”tycka om” vissa människor. Älska… det är så mycket djupare än att tycka om. Det har inte med känslor och sentimentalitet att göra utan är att på djupet inse att vi är alla människor. Det är att bära respekt för det levande, det skapade. Guds skapelse, våra medmänniskor. Bortom klass, ras, kön och någon annan tillhörighet som vi delar in vår mänsklighet i.

Därför är kyrkan inte en åsiktsgemenskap, där vi måste tycka lika eller vara lika för att vara med! Att kyrkan är en kärlekens gemenskap innebär inte att vi alltid är sams. Det innebär inte att vi alltid tycker om varandra. Det innebär inte att jag har en samhörighet med dig för att din existens gynnar min existens, eller för att du stöttar mig i min politiska eller kyrkliga åsikt. Det innebär att du är här därför att du är människa, likaväl som att jag är här för att jag är människa. Skapade av en livgivande Gud, kallade av denne till att älska och bejaka livet för oss alla!

När nu går in i fastan och när vi alldeles strax ska be förbönen, som den sjungna litanian, som kan uppfattas som ett uppräknande av allt destruktivt och svårt i denna värld, är det inte för att gotta oss i problemen. Det är inte heller för att vi ska förstora upp våra svagheter, våra brister och slå på oss själva och vår syndfullhet. Inte heller är det för att ta på oss ett ok att bära all världens lidanden på våra axlar. NEJ! Helt fel! Den korsfästes gest är inte en sluten gest i hukande, utan en öppen gest i omfamnande och givande.

Festa och var glad medan tid är! Så gjorde också Jesus när han samma kväll som han greps i Getsemanse trädgård, bjöd in sina närmsta vänner till den fest som vi minns genom nattvarden!

Fasta för att påminn dig om din mänsklighet och därigenom din dödlighet! För det är först när vi inser vår dödlighet som vi på allvar också kan leva! Och det är när vi inser vår mänsklighet vi också kan bejaka andra människor i deras mänsklighet. Till och med de självupptagna lärjungarna.

Kärlekens väg kan också kallas lidandets väg. Kärlekens väg är den väg som Jesus går rakt emot Golgata, rakt emot döden på korset.

Att älska innebär att älska också när det inte känns som att jag vill. När jag inte tycker om. När det känns svårt och det till och med kan göra ont. När jag är rädd och fylld av bävan!

Vid nattvardsbordet delar vi festmåltid i bröd och vin med människor genom tid och rum över hela vår värld, med mördare och bedragare, med kungar, slagerstjärnor och nobelpristagare. Där får du och jag vår del av bröd och vin. Där är vi alla ett.

När Jesus vandrade lidandets väg som ledde fram till döden på korset. Var det inte slut där. Det var på korset som han öppnade upp för världen och för allt som lever och allt som lider. Inte för att stanna där och låta lidande och död få sista ordet, utan för att spränga dödens gränser och uppstå till kärlek och liv, liv i evighet!

Predikan, andra söndagen efter trefaldighet, Livets källa, 20110116

Ibland predikar jag över texter som det verkar finnas hur mycket som helst att hämta ur. Ibland är det svårare. Som idag t ex. Evangelietexten (GT och episteln med för den delen) har tett sig som en mur för mig in i det längsta.

Samma söndag förra året, hade handlat om Kvinnan vid Sykars brunn. Yes. Kul text! Jesus som ser de marginaliserade. I detta fall en illa ansedd kvinna.

Nästa år, första årgångens texter, kommer det att handla om Bröllopet i Kana. Jesus går på kalas, har mamma-trots och gör vatten till vin. Skoj.

Båda har dessutom ganska givna kopplingar till temat idag som är Livets källa. Men i år, den tredje årgångens texter….! Jesus är ur-snurrig just här!

Får jag fråga er, var det NÅGON av er som hängde med i vad Jesus egentligen sa i evangelietexten????

Jo, han sade. Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt….

Vittnande hit och vittnande dit. Jag vet inte om vi har några domare eller jurister här ibland oss, och jag är inte särskilt kunnig inom rättsväsendet. Men jag vet att om det är något man inte kan göra så är det att vittna om sig själv i en rättegång. Det ger helt enkelt ingen rättslig bärkraft. Det behövs vittnande från annat håll också.

När författaren till Johannesevangeliet ville berätta om att Jesus verkligen var Guds son, den som ger liv, behövde detta beläggas med vittnesbörd. Trots att Jesus själv visste att den enda bekräftelsen han behövde, var den från Gud. Någon annan behövdes som bekräftade att han stod i direktkontakt med Gud. Johannes döparen var ett sådant vittne.

Jag såg filmen ”Miraklet i Lourdes”. En ms-sjuk kvinna åker till Jungfrun av Lourdes källa, den som sägs hela de sjukas åkommor. Titt som tätt sker där ett under, ett helande. Många människor reser tillsammans i grupp. Tänk om de ska få helas! Tänk om de ska bli befriade från sjukdom och lidande, från allt det som håller dem tillbaka och begränsar dem att som vanliga människor leva livet fullt ut. De flesta präster som är med på resan, är ganska skeptiska till det här med kroppsligt helande. De menar att det handlar om ett inre helande. Kanske vill de inte inge falska förhoppningar?

Så är de på plats. I vad som liknar ett slags heligt "Sällskapsresan". Alla olika typer av människor. Många sjuka, många ensamma. De äter, de har trevligt. De längtar och de hoppas på att bli botade om inte från kroppsliga åkommor, så åtminstone från ensamheten några dagar. Så blir HON, kvinnan botad. Undret sker. Källan helar och läker verkligen inte bara själen utan också kroppen! Hon reser sig från rullstolen, och går!

När kvinnan botats sker något märkligt. Undret, det som alla väntat på, sker. Men vågar man verkligen tro på det? För kvinnan själv behövs ingen annan bekräftelse. Hon vet att hon rest sig. Att livet nu flödar genom henne. Hon drömmer och ser framför sig allt som hon nu kan ägna sitt liv åt! Alla kan se det livgivande undret. Beviset på Guds existens finns plötsligt där så påtagligt framför ögonen på dem. Men istället för att tron och hoppet bekräftas, eller att de blir styrkta av detta som sker, börjar avundsjuka och missunsamhet att gnaga i människornas inre. Varför hon? Varför inte någon annan, varför inte jag? Hade ändå inte någon annan förtjänat bättre att botas?

Ibland kan det tyckas lika omöjligt för oss att resa på oss, som om vi vore lama, som om vi vore sjuka i förlamning. I det livlösa, kan det tyckas omöjligt att det någon gång skulle spira fram liv.

Det är lätt att då söka kraften och styrkan, källan till liv utanför sig själv i yttre bekräftelse. Kanske är det inte bekräftelse i form av ett mirakel, i att bli botade från fysisk sjukdom vi alla gånger söker. Men kanske söker vi bevis på vår egen existens, på livets värde i andra människors bekräftelse? Genom jobb, från utbildningar från status av olika slag, vi ser på andra som tycks ha välsignelsen. Som har det bättre. Borde de ha det så bra? Varför inte jag? Istället för att minnas att den enda bekräftelsen finns hos Gud. Källan till liv är att lita till Gud. Att leva i beroende till Gud och låta livet flöda. Just som Jesus vet, att han redan står i fullkomligt beroende till Gud. Just som den botade kvinnan vet, att hon i sig själv inte kunnat resa på sig.

Men hur gör man det då? Vad innebär det att leva i beroende till Gud? Hur låter man livet flöda? Det är ju så mycket som står i vägen!

Om vi ser på vår omvärld, på naturen. Kanske är det som psalmisten skriver att hela skapelsen vittnar om Guds storhet om Guds härlighet och livgivande flöde. I den mest frusna mark, i den kalaste natur tror vi det knappt nu, men vår erfarenhet säger oss att snart spriar livet där. I den mörkaste vinter börjar snart ljuset komma tillbaka Och utan att vi kan göra något åt det, utan att vi förtjänar det så går det inte att hålla tillbaka våren när den kommer!

Vare sig vi förtjänar det eller ej, vare sig det verkar troligt eller ej, så säger våra samlade erfarenheter oss att liv kan flöda fram. Också hos oss! Kanske handlar det om öppenhet, tänker jag. Tecknet på att Jesus står i relation till Gud är de goda gärningar han gör. Tecknet på att vi står i relation till Gud är att vi lever i öppenhet, i kärlek gentemot varandra.

Det är att leva sin tro. Då kropp och själ är ett.

Kanske handlar det om att leva med öppenhet inför det till synes omöjliga. I en evangelietext som tycks snudd på omöjlig kan strömmar av liv strömma fram, om vi vågar ge oss till tåls och knacka på. På samma sätt kan vi ge människor en chans, genom att leva i öppenhet och kärleksfullhet gentemot också den som inte verkar ha något att komma med kan finnas liv.

Genom att våga knacka på dörren till det svåra, till det till synes omöjliga, kan dörrar öppnas och möjligheter flöda fram. Det är att våga sin tillit, våga sin öppenhet sitt beroende till att Gud ger liv.

Predikan Söndagen efter nyår, Guds Hus, 20110102

”Vem du än är som inträder i detta tempel, glöm icke att det är Guds hus. Lämna det icke utan en bön för dig själv och för dem som här förkunna och höra Guds ord. ” orden var inramade och mötte mig i porten till den gamla träkyrkan, på den västgötska landsbygden.

Orden vittnade om hur denna plats, dit människor sökt Gud i över 1000 år, fortfarande, trots att där sällan firas gudstjänst, är en avskild, helgad plats för möte mellan Gud och människa.

Behöver vi kyrkan? Kan man inte möta Gud var som helst? Och behöver det vara ”heligare” i kyrkan än någon annanstans? Det kan ju så lätt kännas lite stelt med den där heligheten…

Frågan kan tyckas relevant i en tid där antal gudstjänstbesök verkar minska, och begreppet helighet verkar vara något som ingen använt sedan Karl den tolvtes tid. Är allt heligt, eller är inget är heligt? Finns Gud mindre hos människorna på shoppingcentret, hemma i stugvärmen, åtminstone i skogen, i naturen? Finns Gud mer hos oss, de få av oss som sökt oss hit till Guds hus denna söndag?

Bibeln är full av berättelser om hur människor, vanliga människor när de minst anar det möter Gud. Vi har berättelsen om Jakob som brottas med Gud i natten, eller den när han möter änglar som klättrar upp och ner på en stege. Moses möter Gud uppe på ett berg. Gemensamt för dessa berättelser är, att efter mötet med Gud har skett, är människan fylld av vördnad. Jakob säger: ”Här är porten till himmelen. Här är Guds hus”. Och han reser en sten och kallar platsen för Beth-el som betyder Guds hus. Också Mose bygger ett hus, eller ett tält åt Gud efter sitt Gudsmöte.

Det verkar vara som så, att när vi människor upplever ett möte med Gud, behöver vi också en plats där vi kan tillbe honom. En plats, avskild, för att påminna oss om detta stora som förändrar oss.

När Jesus kom till, Jerusalems tempel, till det som sades vara Guds hus var det för att möta Gud. Men han mötte inte Gud. Det han mötte var ett verksamhetshus, en saluhall till för sig själv, som såg människorna som kom dit, snarare som potentiella offer för utsugning och kommers, än som Guds heliga skapelser.

Jesus blev inte bara lite irriterad, han blev rasande och kastade ut allt vad försäljare och utsugare hette!

”Men, kan verkligen Gud bo på jorden?” Frågar sig Salomo i dagens gammaltestamentliga text. ”Bor inte Gud i himlen, långt ifrån oss alla?”

När Gud kommer till jorden gör han det som människa. Det Gudomliga får en boning, ett hus, i en mänsklig kropp. Så möts det gudomliga och det mänskliga i julnattens under. Och Guds hus är för denna stund ett obetydligt stall. Vi människor är också Guds hus, Vi är Beth-el, platsen där Gud bor.

Jaha, så om Gud då bor i oss…vad ska vi då med kyrkor till?

När de gamla gotiska katedralerna byggdes, ni vet de där med kryssvalv och höga fönster, tänkte man sig dem som en bild av människan. Människan, katedralen, med sitt outgrundliga och dunkla inre, som lyses upp av Gudsljuset, fylldes av Gudsanden som strömmade in genom de höga fönstren. Än idag står de kvar, kyrkorna, och påminner oss om något annorlunda. Något annat än vår vardag.

Men en kyrka, trots sin skönhet, sin arkitektur, sin konst, sin historia, är utan sin församling bara ett tomt skal. Den är fortfarande en påminnelse om Guds helighet, men det är de heliga människorna som gör kyrkan helig. Vi behöver dessa våra fredade zoner, men poängen är att se Gud i varandra. Att låta Guds kärlek strömma över och mellan oss.

Heliga människor slår sig samman, med sin längtan, med sitt sökande, med sin förhoppning om att det ska finnas något annat. Något litet annat av denna verklighet.

Men, det är nu också viktigt är att minnas att Guds hus, Guds församling inte är en åsiktsgemenskap. Guds hus är där som vi människor upplåter plats för honom, där vi ser varandra som heliga oavsett åsikt eller tillhörighet.

Och så länge där firas gudstjänst, så länge lovsången ljuder och ordet predikas är vi del också av hela den himmelska kyrkan. Just nu sitter människor i Enebybergskyrkan, i Adolf Fredriks kyrka, i Lund och i Göteborg, men också i Paris, London och New York. Och vare sig församlingen består av två eller tvåhundra människor är vi del av samma gudstjänstgemenskap med alla dessa människor över hela vår värld.

Vi är alla Guds hus. Guds heliga tempel. Att vörda Gud är att vörda detta tempel. I en värld som säger ”inget är heligt”, säger Gud till oss: ”allt är heligt”. Människan är helig..